Du dansar på ängen, ser så lycklig ut. Jagar efter humlor och smeker fjärilarnas silkeslena vingar med dina fingertoppar. Som om hela världen var din, även jag. Som iakttar dig genom svartbågade solglasögon som kastar solkatter över prästkragarna.
-

Trots att dina ord gjorde mig skräckslagen
Var det inte ens hög hjärtfrekvens i mitt bröst. Utan bara en tomhet, en saknad. En önskan om att det hade fått fortsätta.
För hur ska jag klara mig utan dig, vad för värld existerar när du inte längre är dess medelpunkt, när gravitationen inte har någon hållfasthet.

Men så länge tiden finns, är det ofrånkomligt att saker också ska ha ett slut. Då när visarna inte orkar knuffa tiden framåt längre. När allt stannar. Och dör.
Innan någon börjar med återupplivningsförsök, som ger oss blåmärken och skador vi aldrig blir av med

Skramlar runt i det eko som skapades när du lämnade mig, dansar med skuggorna av ditt forna jag.
dansar med bara fötter över vinternattens frostsamlade dagg, jagar solstrålarna och fångar de flygande höstlöven med händerna

-

och när du återvänder
påverkar du inte längre min hjärtfrekvens, med dina fingertoppar

Fjärilarna är utsläppta och bortblåsta av stormvindarna.
Min mage är alldeles för stilla. För platt och oberörd.
Känslorna är lagda i dvala för att klara sig genom den kalla period som vi kallar svacka.

*

Jag tar emot allt du ger mig. Slagen, orden, kyssarna. Jag slukar allt. Gömmer det inom mig, fyller tomrummen i min trasiga själ

Binder ihop evigheten med oss och frågar dig vem som är starkast. Du ber mig blunda och viskar att det är inte bandet till evigheten som kommer lossa först.
Jag förstår inte vad du menar, vi är ju lika hårt knutna till varandra som kärleken mellan våra hjärtan är stark.


Men vi var aldrig längre ifrån varandra än avståndet mellan våra sönderälskade hjärtan. Så jag förstå inte hur avståndet till evigheten kunde utplåna det som var oss. Ta sig emellan och ta anspråk på våra hjärtan.
Jag ser inte lögnen som drunknar i dina ögon. Och du missar den gnista av förväntan som simmar ut genom mina.


Du hade så fel när du sa att jag var kär. Jag saknar uppfattning om de tankar du berättar om för mig. likt ett kalejdoskop av splittrande ögonblick, glider vi ytterligare isär när hjulet tickar framåt. För att sedan förenas i en ny bild igen
på andra sidan månen har du placerat mig i celibat. Likt en eremit ska jag spendera tid i friheten, frånskild från dig.
För att du ska leta reda på det där jag saknar. Så vi ska komplettera varandra. Lite mer.

Du har inte gett upp hoppet om mig, om du likt kameleonten ändrar dig lite till kommer även vi snart vara varandras nödvändigheter,
igen.

-

Men jag saknar inte,

dig.


-


Vi flätar varandras händer, tills vi sitter ihop. Löst. Delar blickar och ordlösa konversationer. Drömmer om världen utan gränser när vi tappar bort oss i stjärnsystemet. Hittar stigar och drar linjer, skapar världar för Orion.


Jagar molnen med blicken, genom solglasen som täcker mina mörka ögon.
Fångar de lösryckta tankarna som far genom huvudet
Isolerar allt som är väsentligt och glömmer bort lite mer av dig.