När det sura väller in och oroar det inälvska tabernaklet. Då hoten mörknar, kollegerna uppträder märkligt, då det sagda inte ger mening, när det blir som du alltid sagt, visste, inte av outgrundliga skäl, det är ju för att...
Den bekanta ramsan, de bekanta väl hållna tillstånden, statusen, omständigheterna, det abstrakta svårförklarliga.
Spårvagnen gnisslar fram och du gömmer dig i fönstret och håller för magen, tänjer i ansiktsdragen. Det nyss vackra sköna, träden, bladen, det droppande i regnet, gatorna och folken ter nu sig skrämmande och kalla.

Rusandes längs älven, tvingandes framåt, upp, ner, hit och dit, jaga, spränga fram. Svetta, flåsa och så stanna, hämta andan. Yr av ansträngning. Vinglande där i stegen med bröstet snart ut och upp. Djupa andetag, upprätt nu. Som om svärtan ligger kvar i startgropen eller i ett dike längs vägen.

När inspirationen sinar och mögel invaderar tanken och färgerna ute är de samma som igår, förrgår och alla dagar och det hela ser fördömt fattigt ut. Simpelt.
Inget kan du komma på att klämma fram ur spellistan och du sitter bara där och drar dig i hakan.

Så finner du den där tonen, sången, av en händelse, i försöken och böken, den matchande och färgen återvänder och ögonens lyster som om... tja, jag vet inte riktigt. Bara som om... det inte var sant, det där andra.