Jag vet var han bor.

Elvis har en etta på Söder. På Hornsgatan, men jag säger inte numret. Det var i förra veckan jag såg honom. Han stod vid korvmojjen på Hornsgatan, alldeles framför mig. Så nu vet jag vad han gillar. Mosbricka, två wienerkorvar, senap och ketchup och räksallad. Till det tog han en Pucko. Alltihop betalades med kort som han plockade ut ur en gammal nött pluska i konstläder.
Han såg ut som jag minns honom från teve, men var faktiskt lite smalare än på slutet. Ingen sån där patetisk hängbuk som han hade vid sin död, utan han verkade vara i fin form. Han har kommit tillbaka till oss ungefär i samma skick som då när den där konserten via satellit sändes, Aloha Live from Hawaii, då när han fortfarande orkade gå ner i karateställning och veva med ena armen. Jag kollade riktigt noga för att se om han kanske kunde matcha samma shape som vid -68 comeback special, men nej riktigt så fräck var han inte.
Det såg lite kul ut i kön. Han stod där som vemsomhelst, men ingen verkade bry sig. Utom jag då. Den där fula slängkappan med paljetter såg lite solkig ut, men brallorna satt snyggt även om de var rätt sjukt utsvängda. Håret var blåsvart och polisongerna rakbladsvassa. Bootsen var minst en halv meter långa och bältet påminde om ett sånt där groteskt bjäfsigt band boxare brukar få, när de slår nån riktigt duktigt på käften.

Jag kunde inte låta bli. Blev så nyfiken att jag började gå efter honom ned för Hornsgatan. Nästan längst ner på hörnet mot Hornstull ligger det ett ställe som heter Diablo. I närheten där slank han in i en port. Jag ställde mig på gatans motstående sida och kollade upp mot fönstren. Plötsligt tändes lyset i en av lägenheterna och jag såg honom svepa förbi det ena fönstret. Jag tänkte att nästa gång är det jag som tar med mig kameran. Måste föreviga det här. Visa kompisarna. Ingen kommer ju att tro mig. Jag tog upp iPhonen och knappade fram bland låtarna, tills "Suspicious Minds" dånade ut i öronpropparna. Det kändes extra stämningsfullt att lyssna på den, när han nu vankade runt där uppe medan jag stod här nere och smög.
Efter en stund öppnades porten och han kom ut. Ombytt och med nån slags uniformsjacka på sig. Men jag kände igen honom direkt. Så jag sneddade över gatan och följde efter honom. Vi slank runt hörnan och tog oss ner i t-banan. Jag började ana vart åt det lutade. Lång väg från Graceland, två jetplan på tomten och ett helt gårdshus fullt med pengar, tänkte jag. Han ställde upp sig och knackade på glaset och möttes av ett leende. Det var dags för Elvis jobbpass. Den mörkhyade där inne i kuren kom ut och de gjorde high five innan de bytte plats. Elvis satte sig i kuren och öppnade kassan och radade upp sina biljetterremsor framför sig. Det var nästan så jag började tvivla på att det var Elvis. Spärrvakt på tunnelbanan, det kändes rätt magstarkt. Men så kom det, den där omärkliga lilla ryckningen i höger överläpp, det avgjorde saken. Så jag smög fram till luckan och bara fånstirrade.
- Ja, var ska ru?
Jag var mållös. Han kunde svenska. Lite söderdialekt sådär. Men han var ju "The King", så egentligen var det väl inte så konstigt.
- Ähum, ingenstans egentligen...
- Jamen va står ru här för rå?
Han såg lite okynnigt på mig, slängde upp luggen med ena handen och drog tag i en silkig halsduk han hade över den grå uniformsjackan. Utstuderat långsamt drog han den över halsen, drog upp överläppen och samlade ihop halsduken till en liten boll i handen, innan han kastade ut den genom luckan så att den studsade på mitt bröst och ramlade ner på golvets plattor. Jag dök direkt och tog upp den, luktade på den. Den luktade Elvis, lite svett, nån hårpomada och kanske ett inslag av billig after shave, sån där som farsan hade, hette det Old Spice. Jag reste mig, log och sa:
- En enkel till T-centralen då. Kan jag få biljetten signerad?
- Signerad?
- Ja, nåt med pennan, vad som helst.
- Går väl bra, jag kluddar nåt i hörnet här då, vid stämpeln.
- Underbart, tack snälla.
Jag passerade vändkorset och tog rulltrappan ner till tågen. Det kändes otroligt på nåt vis. Han hade lurat oss allihop. Hela tiden sedan 1977. Han steg av tåget, ville inte vara en del av det sönderkommersialiserade västkustspektaklet, Las Vegas och hela skiten. Nä, han var ju "The King", han gick sin egen väg.

Vid T-centralen klev jag av. Var tvungen att sätta mig en stund på en av sofforna vid perrongen mot Mörby. Det kändes stort att ha träffat Elvis. Jag satt där och snusade på min halsduk och höll biljetten med signaturen i min hand. Det kändes som att hålla i en helig relik, nåt otroligt värdefullt och unikt. Jag drog ett djupt andetag. Kände mig bättre än på länge.
Jag reste mig upp när tåget dundrade in på stationen. Det blåste och fladdrade i byxbenen innan tåget bromsade in. När dörrarna gick upp trängde sig en 7-8 personer ut bland alla som väntade. Det var då jag såg det. Kände igen honom på de karakteristiska runda glasögonen. Jag bara vände på klacken och följde efter.
Där gick jag tio steg bakom honom. Det kändes helt overkligt. Jag knappade fram låt nr femton i min iPhone. Hörde det där lugna pianointrot till "Imagine".

                                                              @