Livet är inte så men en tröst kommer från Sinatra. Lägger upp en värld för mig. Smekande med en måne och vild igen. När jag var sjutton tog mig till de goda minnena av denna tid, kanske inramad av Singing in the Rain kulisser, lite lögn, lite verklighet men min sanning så som jag vill ha den. För mig är det drömmar om en bättre värld. Denna osannolika jämvikt, bortom hårda villkor. Hyllningen jag som människa vill ge och ha av livet.

Det är ett gott liv, ger mig leende längs solljusa gatan. Gamla bilar och kostymer runt flygeln och blåssektioner. Jag ser pajer och kaffekrus och kvinnor i rutiga kjolar och vit blus. Pumps, rosetter i håret och knallröda läppar.

Hatten käckt på sned och en hand i fickan gåendes gatan fram mot kiosken och avisen.

Inte, inte veta vad i skolan. Inte saknade koder i sociala sammanhang, inte förlägenhet, exem, nervös mage, mycket månad i slutet av, inte sitta med halva livet bakom sig, gömma sig bakom oförätter, egna och andras. Rädslan att bli ställd till svars för det man inte gjorde.

Drinking again har åtminstone ett filmiskt, dramaturgiskt berättigande med förlåtande toner till skillnad från puben här nere. Hatt, manschetter, vackert.

Det är inte så det är... men det kunde vara.

Så jag sätter på plattan, igen och igen och igen.
"I`ve got rainbows planned for tomorrow."