Jag går av tunnelbanan och struttar sprittande glad
ner mot Tegeluddsvägen och det snart inkommande,
vita, flytande hotellet...solen formligen gnistrar i den
kluckande havsytan och tiden är arla.

I parken är Finlandsmonumentet konstnärt av Gudrun
Eduard Balldin år 1986 som en hyllning till oss brödrafolk.



Där syns en sockel och två cirklar. Jag kallar dem
hjul. Det lägre hjulet, med sidan mot vattnet
berättar om de fria viddernas folk...

samma hjul, mot Tegeluddsvägen, talar om vinterkriget
och de svenska frivilliga...

det övre hjulets,
mot vattnet till, vettandes sida
ger oss vår gemensamma litteratur
i form av Ediths poesi...

och samma hjuls ansikte åt Tegeludden skildrar krigsbarnen...



1986 hade jag älskat i fem år och sett havet bara som något
som skilde oss åt...var i vägen...men vatten kan ju inte
vara i vägen..det har inget med litteratur att göra...
jag blir bara så fjantig när jag väntar på det goda.

Nu står jag här och väntar på samma och min äldsta
älskarinna
hon med bark i håret
tång i öronen
porsdoft längs läpparna
fiskfjäll i huden
våreld krypande över hud
med en till synes evig lust
jag inte längre
vill värja mig mot

det är hon
när båten blåser ut luften
denna arla söndagsmorgon
och krossar hela Värtan
i angörandet
av min hamn
i mitt nya
hjärta
gjort för henne
för länge länge sen

det är hon
som visar
vid monumentet
vad brödrafolk betyder
när åtrån
överlevde avståndet.

Hon är sjuk
jag är sjuk
vi är sjuka.