Den gamle mannen med det fårade ansiktet, är 93 år. Han har sina bästa högtidskläder på sig. Från scenen har det hållits uppskattande tal, dels av borgmästaren och dels av statens representant. Publiken har applåderat idogt och det har till sist blivit dags för utdelningen av diplomet, som visar att han är den enda hibakusha av sitt slag, unik i världen på ett alldeles särskilt sätt.

Han tar emot det med en avmätt bugning och vänder sig sen mot talarstolen. Rättar till glasögonen på näsan och ser ut över publiken. Sen börjar han läsa från sitt manuskript, med skör men allvarlig röst. Talet är distinkt, föredömligt kort och kärnfullt. Han beskriver sitt liv, alltifrån händelserna som skrev världshistoria och tiden därefter fram till dags dato. Talet tar tio minuter och han rundar sedan av det hela.
- Så nu vet ni hur mitt liv har blivit. Ett långt liv har jag haft, ett rikt liv med mycket kärlek och ansvar. Jag sörjer min älskade hustru Mishiko och min son Akira, som lämnat livet före mig. Men jag har inget ogjort och sluter mina ögon nöjd när det blir dags. Jag tar tacksamt emot detta pris och kommer att vårda det ömt. Det är väl endast en sak jag har ogjord, när jag tänker efter och det är att jag en gång skulle vilja träffa översten som flög, och se in i hans ögon. Få se vad som finns där inne när han möter just min blick. Kanske blev han förvånad över att jag ändå skulle sträcka ut handen och hälsa på honom.

Den gamle vecklar omständligt ihop sitt stolpmanus och stoppar det i fickan. Under publikens applåder blir han hjälpt tillbaka ner till sin plats vid honnörsbordet.

                                                           *

De tre flygplanen av typ Boeing B-29 Superfortress står nyservade utanför den militära hangaren på ön Tinian. Det är den tredje största ön bland Nordmarianerna och ligger några kilometer sydväst om huvudön Saipan, i Mikronesien. Inne i det mittersta planets buk ligger en tre meter lång stålcylinder, som väger fyra ton. I dess nos finns sextio kilo uran.

Flygplatsen är liten, men i bra skick. Man har huggit upp en fåra i djungeln och asfalterat två kilometers väg som avslutas vid havet. Bredvid det låga flygledningstornet ligger en kamouflerad hangar.
Besättningarna kommer ut från en sidodörr vid hangaren och släntrar fram mot planen. De som tagits ut för uppdraget består av tre piloter, en navigatör och en bombfällare samt fem skyttar. Som seden är inför uppdrag, kastar var och en av männen en slängkyss mot den pinuppa som är målad vid planets nos, alldeles bredvid planets namn. Planet är döpt efter piloten Paul Tibbets mamma, till "Enola Gay".
Alla intar vant sina platser och piloterna börjar läsa av instrumenten enligt checklistan, medan navigatören tar ut kurser och flyghöjder mot målet. De fyra Wrightmotorerna hostar igång, den ena efter den andra och trimmas till ett samstämmigt dån. De två andra planen, som ska fungera som eskort startar sina motorer strax därefter. Bullret är öronbedövande medan planen taxar ut på startbanan. Planen kan flyga på nästan elvatusen meters höjd med en hastighet av 500 kilometer per timme och har en räckvidd av 150 mil, tillräckligt för anflygning, bombfällning och för att sen återvända till sin bas. Klockan är 02.00 på morgonen när planen lyfter mot skyn.

                                                           *

Tsutomu Yamaguchi sluter ögonen, vilar en stund på tåget som ska ta honom från Nagasaki till Hiroshima. Han är 29 år och arbetar som ingenjör vid hamnen i Nagasaki. Han räknar med en tryckande sommarvärme idag och har därför tagit på sig vita byxor och en något ljusare utanpåskjorta. Hans hustru Mishiko har varit uppe en halvtimme före honom, för att stryka skjortan och laga frukost. De skiljs åt på trappan, innan solen ännu gått upp och han får en sval kyss innan de vinkar adjö. Mishiko går in, tar på sig tofflorna och går in i sovrummet, för att ta hand om deras treårige son, Akira. Han står i babysängen och gråter. Hon lyfter upp honom och sätter honom sedan med ett vant grepp på höften.

Denna morgon är Tsutomu ledig från sitt arbete för att få en möjlighet att bevista en kamp i den sport, som är hans främsta hobby. Han vill på plats kunna följa den dramatiska avslutningen av mästerskapet i "go", det tretusen år gamla japanska brädspel som fortfarande spelas exakt på samma vis som det alltid har gjorts. Dagens parti är det andra finalpartiet för Honinbo-titeln och pågår 4-6 augusti. Spelet sker mellan titelförsvararen Hashimoto Utaro och utmanaren Iwamoto Kaoru, som har vunnit den första matchen. Spelet börjar klockan åtta på morgonen.

Tsutomu vaknar till när tåget med gnisslande bromsar stannar till på tågstationen. Perrongerna ligger under ett gigantiskt halvcirkelformat tak av järn och glas. Han tar sin väska och kliver av. Ljuden är öronbedövande och massor av människor trängs för att komma ut från spårområdet. Tsutomu går upp för trapporna och fram till informationsdisken, där en uniformerad vakt sitter bakom en glaslucka. Där får han uppgift om var hotellet ligger, där han har bokat rum. Han gör sig beredd att korsa huvudgatan med livet som insats. Bussar, bilar, cyklar och motorcyklar i en strid ström omöjliggör att komma över till andra sidan i en enda rusning. Efter tre kortare språng, kommer han äntligen över gatan. Två tvärgator bort ligger hotellet Gyllene Draken, som med sin neonskylt hälsar välkommen. Tsutomu öppnar ytterdörren och stiger in i en hall med ljusa väggar och stenplattor på golvet. Längst in ligger receptionen, byggd i rosenträ. Vid sidan av disken finns en vattenlek, med några vackra bonsaiträd. Det porlar svagt i rummet. Den unga kvinnan, med tillbakastruket hår lyfter blicken.
-  Konnichiwa, fröken.
- Konnichiwa, min herre. Har ni bokat rum?
- Ja, jag heter Tsutomu Yamaguchi, från Nagasaki.
- Ja, det är bokat ser jag, för en natt. Välkommen!
- Kan jag vänta med rummet till i eftermiddag? Jag vill bara lämna väskan så länge.
- Det går bra.
- Jag måste skynda mig till arenan, jag är här för det andra finalpartiet för Honinbo-titeln. Det börjar ju snart, så jag måste skynda mig.
- Ja, ta bara fyrans buss, den går till stadion. De går var tredje minut.
- Tack för hjälpen.
De bugar lätt mot varandra innan Tsutomu tar steget ut på gatan. Solen är just på väg att höja sig över horisonten.

                                                           *

På hög höjd är solen redan uppe. Himlen är blå och luften tunn. Tibbets sitter behagligt tillbakalutad i flygstolen. Flygningen går rutinmässigt och är rätt händelselös. Altimetern står på 32 000 fot. Upp till den höjden orkar inte ens de japanska zeroplanen. Tredjepiloten Charles Sweeney sköter spakarna, slår ett öga på magnetkompassen och justerar sedan för minst tjugonde gången bränsleblandningen för att inte onödigt mycket flygbränsle ska gå åt. Ingastryckmätaren visar godkänt tryck och farten är nära 90% av maxfart. Han har låst sidorodrets pedal med sin ena stövel och styr skev- och höjdrodret med en hand på ratten. Han drar en djup suck.
- Fy fan, vilket trist uppdrag. En timme kvar. Jag längtar tillbaka till mässen.
- Ja, du Sweeney. Där gör du mest nytta i kriget.
Tibbets blinkar åt Robert Lewis, besättningens andrepilot, skrattar till och i lurarna hör han de andra i besättningen fnissa.
- Varför är det här så hemligt?
- Ja, inte vet jag. Inte ens jag visste koordinaterna innan vi satte oss i cockpit. Men uppdraget är viktigt, så mycket vet jag.
- Men jag fattar inte, vid invägningen. Vi har ju inte mycket bomber med oss. Drygt fyra ton. Känns lite fånigt.
- Ja, jag vet inte. Det kanske är någon demonstration bara, eller politisk propaganda, kanske flygblad. Vi får se.
- Kan du ta över ett tag? Jag vill ha en smörgås och kaffe nu, börjar känna mig trött. Det är bökigt med masken och att äta samtidigt, så jag vill inte sitta i pilotstolen då.
- Roger, over and out, jag tar den sista timmen. Är George färdig med sina förberedelser?
- Ja, han har finjusterat siktet och provat mekanismen. Allt verkar fungera.
- Bra, jag vill inte ha nåt som hakar upp sig efter sex timmars flygresa.
- Nä då, vi gör vårt som vanligt.
Planen strävar på där uppe. Under dem ligger ett tjockt molntäcke, som börjar oroa George, bombfällaren. De har nu endast trettio minuters flygning kvar till fällningen. 

                                                           *

Tsutomu sitter på bussen in mot arenan. På andra sidan gången sitter två skolflickor iförda uniform och fyrkantiga ryggväskor. Den ena har ett plåster på knäet. De pratar om dagens utflykt. Klassen ska gå och bada i ett utomhusbad. De fnissar och skojar om att de är lite blyga för att klä av sig i omklädningsrummet. Och att pojkar ska reta dem på stranden för hur baddräkterna ser ut. Tsutomu ler mot dem. Den ena flickan tittar lite blygt åt hans håll och vinkar sedan med ena handen. Tsutomu vinkar tillbaka, samtidigt som bussen stannar med ett ryck. Han vrider på huvudet, trycker näsan mot det smutsliga bussfönstret och skönjer den stora arenan. Han reser sig och tränger sig fram mot dörren. En sekund senare står han på trottoaren framför entrén. Han sträcker på armarna, vrider på huvudet, rör det åt vänster och sen åt höger, drar några djupa andetag och trevar sedan i fickorna efter cigaretter och tändstickor. Han får fyr på taggen, drar ett djupt halsbloss och går sedan mot ingången.
Där bildas kö, när man passerar spärrarna för att betala. Två män i mörka kläder står närmast Tsutomu och bakom honom pratar några kvinnor engagerat om något fantastiskt recept de utforskat tillsammans. Vid sidan om ingången sitter en grupp barn på huk vid den vita väggen och spelar ett kulspel. Ett av barnen ser plötsligt upp, skuggar handen framför ansiktet och utbrister:
- Titta, flygplan. Vad högt de flyger.
De andra ser också upp mot skyn. Tsutomu följer deras blick och ser där ovan tre små silverstreck avteckna sig mot himlen, med tre långa strimmor av kondenserad imma efter sig. Ser planen, men tänker inte något särskilt mer på det. Vänder sig om och trevar efter plånboken för att betala.

                                                           *

Tibbets håller båda händerna på ratten. Foten vilar på sidorodret. Han är koncentrerad på uppgiften nu. De ska gå ner till exakt 9 800 meters höjd och där fälla bomblasten. I de sista instruktionerna ingår att de därefter skall stiga till maxhöjd och öka farten bort från epicentrum så fort som möjligt.
George ligger framstupa och kalibrerar bombsiktet en sista gång. Han ser att de närmar sig en stor stad. Alldeles invid honom finns spaken för bombfällningen. Det är två handgrepp han behöver göra. Fälla upp säkringsspärren och sen skjuta reglaget neråt. Sen finns ingen återvändo. Bomben lossnar och singlar ner mot jorden. Han är svettig i handflatorna, stressad som alltid inför själva fällningen. Vill att den ska hamna exakt över målet. Tibbets röst är stadig i lurarna.
- Hon ligger på stadig kurs nu. Vi har T minus två minuter. Alla beredda?
- Ja då, jag håller händerna över reservratten. Får du hjärtattack just nu tar jag över.
Tibbets flinar till svar bakom masken och nickar.
- Ja, det känns ju tryggt. Allt ok, hur är det hos dig George?
- Fint, klart och högt. Håller du bara stadigt, så kommer det här att gå som en dans. Koordinaterna?
- Vi ligger helt i tid. Kommer att vara där på sekunden. Gör dig redo!
George tar ett djupt andetag, sträcker på armen och greppar handtaget. Med en enda rörelse drar han loss spärren och greppar lösgöraren. Handen darrar lätt.
- Vi har T minus en minut. Nu gäller det.
Det enda som hörs är motorbullret. Ingen säger något nu. Tibbets räknar ner i mikrofonen.
- Femton, fjorton, tretton, tolv, elva, tio...
George känner att han ligger illa, att han får krampkänning i handen. Han släpper handtaget och ruskar på handen, försöker få igång cirkulationen.
- Fem, fyra, tre, två, ett...
George lägger handen på utlösaren igen vid tre, kniper åt med fingrarna och är alldeles stilla.
- Noll, utlös...
George för handtaget nedåt, känner hur något ger vika och ser genom siktet hur en stor klump faller genom luckan och ned mot målet.
- Överste, det är bara en... bara en bomb?
- Svara för i helvete! Är den fälld?
- Yes sir, fällning verkställd.
- Ok, Sweeney, ta henne härifrån fort som fan. Vet inte riktigt varför, men det ska nog bli nåt alldeles extra det här.
- Ay, sir. Stigning, svänger nittio grader och full fart.
Han drar åt sig ratten mot knäet, för gasreglagen framåt och trampar på sidorodret för att anlägga en brant sväng. De har några ynka minuter på sig för att komma därifrån.
Projektilen faller okontrollerat, singlar genom luften med tilltagande hastighet ned mot varmare luftlager och den morgonsömniga staden där under.

I staden, vid stadsbibliotekets västra hörn finns ett stånd där det pågår försäljning av tempura, den friterade svamp, fisk, sötpotatis eller lotusrot som serveras med dipsåsen tentsuyu. Det är främst arbetare som stannar till och handlar, oftast de som inte hunnit äta frukost hemma eller saknar någon som gör den åt dem. En av arbetarna lyfter handen, pekar mot ett metallglänsande föremål som faller mot dem.
- Men titta, vad är det där?
Några fler tittar upp och hinner se föremålet. Bomben, "Little Boy", utlöses på 600 meters höjd. Uranet börjar klyvas och en kedjereaktion startar. Reaktionen blir snabbt explosionsartad och bomben sprängs. Klockan är exakt 08.15.
Bilden upplöses i ett skarpt ljussken, som smälter deras näthinnor.

                                                           *

Ombord på Enola Gay spanar piloterna ut genom sidofönstren, räknar ner med hjälp av sina klockor. Plötsligt lyses hela himlen upp av ett spöklikt blåvitt sken, som snabbt övergår i gulrött. Marken ser ut att koka där nere och ett gigantiskt svampmoln stiger brant upp mot skyn. Strax därefter börjar planet att skaka och kastas som ett löv från sida till sida. Sweeney kämpar med att hålla planet på rätt köl. Andrepiloten Robert Lewis skriker rätt ut.
- Men Gud, vad har vi gjort? Vad har vi gjort?
- Otroligt, vilket ljussken. Och stötvågen...
-  Men alla människor, alla människor...
- Återgå, Lewis! Vi får inte bli veka nu. Robinson, är du där? Fick du med smällen?
- Ja, jag filmar, men allt skakar här inne. Det är inte klokt. Molnet sträcker sig säkert tusen meter upp redan. Kan inte vara nånting kvar av staden. Allt borta...
- Mission completed. Vi fortsätter under radiotystnad under en timme, sen ska jag rapportera till basen.
De tre planen ligger på maxhöjd och stävar åter söderut, mot sin hemmabas.

                                                           *

 Tsutomu bladar upp några yensedlar och sträcker fram dem mot luckan. Plötsligt ser han ett ljus som reflekteras mot väggen framför honom, så starkt att han måste blunda. Han hör ett avlägset muller som kommer närmare allt hastigare och känner en stöt som kastar honom framåt under disken där man betalar. Larmet är öronbedövande och han hör ljud av glaskross, fallande byggnader och sönderslitet trä. Han lägger sig instinktivt i fosterställning med armarna om huvudet och med ryggen ut mot det overkligt skarpa ljuset. Ett gigantiskt eldklot kommer rullande ut från epicentrum, i alla riktningar och bränner upp allt inom en diameter av åtta kilometer. Tsutomu befinner sig, utan att veta om det, nio kilometer från explosionens centrum. Han känner en obeskrivligt brännande hetta över ryggen och försöker vrida sig så att han kan lägga sig med den sidan mot marken. Han känner en doft, äckligt sötaktig. Doften av bränt kött. Sen förlorar han medvetandet.

Han vaknar till när de bär ut honom på en bår. Stadion är omkullvräkt och kvar står endast den vitkalkade väggen vid entrén. Han vrider på huvudet. Ser skuggorna av gestalter mot väggen, barnen som satt och spelade kula där. På marken ligger en förkolnad askhög och ryker. Han böjer huvudet bakåt, ser in mot entrén. Det är en röra där av förkolnade kroppar. Tsutomu börjar gråta, salta tårar rinner över brännande kinder när han inser att de som stod alldeles intill honom i kön bara smält ihop till illaluktande högar. Han förlorar medvetandet igen.

Efter stötvågen och eldklotet kommer eldstormen. Elden suger in syre från alla håll och skapar ett brinnande inferno. Allt inom en omkrets av två mil förbränns till aska och skelett, hus som människa. Inom några minuter efter detonationen har nästan 100 000 människor mist livet. Efter det radioaktiva nedfallet kommer ytterligare 100 000 människor att dö. Tsutomu ligger redan efter femton minuter nedbäddad i ett skyddsrum, när eldstormen kommer rullande in genom staden. I skyddsrummet finns ett läkarlag som under de första 24 timmarna räddar hans liv.

Tsutomu öppnar ena ögat. Sedan det andra. Han känner sig yr och svag. Öppnar munnen, men inget ord kommer ut. Vid hans sida sysselsätter sig en sköterska med att skriva något på ett papper. Pennan är röd. Tsutomu andas tungt, försöker igen.
- Vad ... hände? Säkert?
Hon vänder sig mot honom, ser allvarligt på honom.
- Hai, helt säkert. Tio meter under jord. Nu när du är vaken ska jag hämta doktorn. Du är illa däran.
Hon släpper taget om pennan och vänder på klacken. Tsutomu vrider huvudet något. Ett smutsigt draperi skiljer honom från yttervärlden. Han registrerar rop, skrik och jämmer i närheten. Han förstår att han har hamnat på något slags sjukhus under jord. Det bränner som eld över ryggen. Han blundar igen. Ser eld, kroppar som brinner och hus som faller. Ett muller och en vind som gör att man inte kan andas, precis som om luften tagit slut.
Dörren öppnas och en äldre man i vit rock kommer in. Han har runda glasögon på sig och håller i en pärm.
- Så ni har vaknat. Utmärkt. Vet ni vad som har hänt?
- Nej, ett ljus och sen eld. Och en vind...
- En fruktansvärd bomb. Med en sprängkraft vi aldrig har sett förut. Hela centrum av staden är utraderad, bortblåst. Och alla har dött. Ni hade tur som befann er i utkanten av området.
- Tur?
- Ja, ni skulle se de som befann sig närmare.
- Min fru, Mishiko, måste...
- Ingen idé. Allt är utslaget. Men man arbetar på att återställa telefon och el.
- Mina skador... hur?
- Ni hade tur i oturen. Det verkar som att era ljusa kläder har begränsat skadorna, helt enkelt reflekterat viss del av hettan. Ni har rejäla skador på ryggen, men vi har lagt på salvkompresser, sen fuktade gasvävskompresser och ytterst ett bandage som håller allt på plats. Allt för att hålla huden fuktad så vi slipper uttorkning. Om de får igång telefonlinjerna kommer ni att få ringa er fru. Vi planerar att transportera hem er redan i övermorgon. Sjukhuset där hemma kommer att överta ansvaret för eftervården av era skador.
- Jaja, bara jag får tala med min hustru.

Det är tidig morgon nästa dag, när Tsutomu efter ett otal försök får besked från telefonisten, att linjen är öppen till Nagasaki. Han hör hur Mishikos röst bryts av en snyftning.
- Älskade, är det du?
- Ja, jag är här.
- Alla pratar om det. Bomben som förstör allt. De säger att ingen har överlevt. Men du lever, jag kan inte fatta det. Hur är det?
- Brännsår på ryggen. Men inget annat. Jag var tillräckligt långt ifrån. Vill komma hem. Jag kommer att överleva, Mishiko, tro inget annat. Vi har ett liv att leva, vet du, alla tre.
- Älskade, jag har varit så orolig. Akira frågar efter dig. Jag har inte haft något svar. Han förstår ändå. Har känt hur oroad jag har varit. Mitt i sorgen känner jag glädje. Du lever.
- Ja, Mishiko. Det är som en ynnest. Jag transporteras visst hem imorgon kväll. Om inget tillstöter.
- Det är underbart. Vi ska tända hoppets ljus, hålla det levande tills du är hemma.
- Tack, min blomma. Jag måste sluta nu. Men vi möts imorgon afton.
- Älskar dig Tsutomu. Glöm aldrig det.
- Och jag dig. Alltid.

                                                           *

Den gamla ombyggda lastbilen svänger in vid avtaget mot en av Nagasakis södra förorter. Tsutomu och hans familj bor i en lägenhetslänga med ett tiotal familjer. Bilen stannar framför ingången och två vitklädda vårdare går ur bilen. Mishiko kommer utrusande med Akira på höften och ställer sig framför bakdörrarna.
- Har ni med honom, Tsutomu?
- Hai, han är med. Men sover.
- Så skönt. Jag har varit så orolig.
- Vi bär in honom. Går det bra?
- Ja, kom bara. Jag visar vägen.
De drar ut båren från några skenor inne i lastbilen och kånkar sen iväg med den sovande Tsutomu, in genom ytterdörren.
- Häråt, vänster, in i sovavdelningen.
De tar sig förbi en rispappersskärm och kommer på den andra sidan in i ett mindre sovgemak, där madrassen ligger direkt på golvet. De lyfter försiktigt ner honom på den och avlägsnar sig därefter.

Det är sent på kvällen. Tsutomu vaknar till och öppnar ögonen. Ser sig om och andas ut, inser att han är hemma igen. Hans ögon tåras, när han hör frasandet av en kimono utanför sovskärmen.
Mishiko kommer in och ställer sig på knä vid hans bädd. Hennes ögon är rödgråtna men hon ler.
- Min älskade, du är hemma igen. Genki?
- Ja, jag har mått bättre.
- Nani kangaetenno?
- Vad jag tänker på... ja, hur det var. Obeskrivligt... alla döda, allt smälte bara. Sen kom stöten och därefter eldklotet. Allt försvann i ett enda slag. Förstår inte hur jag klarade mig.
- Läkaren berättade att man hade hittat dig under en disk, som hade skyddat dig. Det var bara ryggen som blev åtgången, för den låg mot värmestrålningen. Tydligen fick man ner dig i ett skyddsrum innan eldstormen började.
- Jag måste ha haft en otrolig tur. Minns knappt nånting av själva smällen, bara det där ljuset, ett helt onaturligt skarpt ljus, precis som brinnande magnesium. 
- Jag har med mig mat. Du måste äta så att du blir stark. Och den här medicinen ska du svälja, det är morfin.
- Arigatou. Ja, smärtorna har börjat tillta igen.
Han reser upp huvudet för att dricka den sötaktiga vätskan, sväljer och faller tillbaka mot den låga och stenhårda huvudkudden.
- Var är Akira?
- Han sover.
- Känner mig inte hungrig. Är bara så trött.
- Här, jag hjälper dig.
Mishiko håller fram en röd- och svartlackad skål med soppa. Hon matar honom genom att föra skålen till hans läppar. Han sväljer några klunkar.
Hon blir sittande stilla vid hans sida. Han har slutit ögonen igen och dvalat bort, när medicinen börjat verka. Plötsligt öppnar han ögonen igen.
- Hur är mina sår?
- Djupa, men jag ska få instruktioner imorgon förmiddag. Vi ska till sjukhuset då för omläggning, så att du inte får någon infektion.
- Jag känner mig spänd, orolig av allt. Bilderna kommer över mig... känner mig frusen.
- Jag är här. Ai shiteru!
- Och jag dig.
Han tar hennes hand och för den mot sin kind. Den är varm. Hon böjer sig ned över hans ansikte och kysser hans läppar. Kyssen besvaras. Sen ryser han till igen, som i frossa.
Mishiko reser upp sig på knäna och lösgör skärpet från kimonon, som faller ned på golvet. Hon är naken därunder. Med en försiktig rörelse lägger hon sig intill sin man, för täcket över dem båda och drar honom intill sig. Hon stryker honom över kinden tills hans andning lugnar sig. De somnar inom fem minuter.

Morgonljuset är blekt. Smyger utan ett ljud in genom sovrumsfönstret och letar sig fram till den sovande gestalten. Han rycker lite oroligt i sömnen, är precis på väg att vakna. Mishiko är redan i färd med att göra i ordning frukost. Den lille Akira sitter på golvet vid bönealtaret och leker med några bilar av trä, med skeva hjul. Det kortklippta håret blänker i morgonsolen. Han är naken sånär som på några tygblöjor. För varje åk med bilen formar han munnen till en strut och bluddrar, för att låta som en motor. Mishiko ler medan hon slår de gröna tebladen i en skål.
- Konnichiwa, Akira... vart åker du?
- Till stan. Ska jobba... som outo-san.
- Det är bra. Du är duktig. Nu ska jag väcka otou-san.
Hon tar brickan och går in mot sovavdelningen. Tsutomu har vänt sig på sidan, ligger och jämrar sig lite.
- Konnichiwa, Tsutomu!
- Konnichiwa!
- Här får du din frukost. Genki?
- Det bränner som eld på ryggen, det känns inte som om medicinen hjälper.
- Vi ska göra oss i ordning snart. Vi har tid kvart över elva idag på sjukhuset. Vår granne Ishimoto har lånat ut sin vagn till mig, så jag kan köra dig och Akira på den.
- Hazukashii!
- Ja, du får bli hur generad du vill. Nu blir det så i alla fall. Måste få dit dig på något bra sätt. Det är ju bara fem minuters väg.

Mishiko ger Tsutomu frukost och hjälper honom sedan med hans morgontoalett. Påklädningen tar en dryg stund, eftersom ryggen smärtar och varje rörelse blir outhärdlig för Tsutomu. Men efter en halvtimme ligger han på sidan på vagnsflaket, blundar för att slippa möta de förbipasserandes blickar. Akira sitter påklädd intill honom på vagnen. Vagnen påminner och en stor skottkärra med ett platt flak. Mishiko stretar på där bakom i riktning mot sjukhuset. Det är trångt på gatorna, människor är i farten och vid tidningsstånden klumpas de ihop till grupper, som diskuterar bombfällningen över Hiroshima och spekulerar i om kriget nu ska ta slut och vad Kejsaren ska ta sig till. Mishiko manövrerar sig genom folkmassan. Långt där framme ser hon de vitkalkade väggarna vid entrén till sjukhuset. Klockan har just slagit elva, så de är ute i god tid. 

                                                           *

Den flygande fästningen, benämnd Bockscar gör de sista justeringarna av anflygningen mot Kokura. Det är åter Charles Sweeney vid spakarna, denna gång är det han som har befälet.
- Hur ser det ut Willy?
- Molnigt. Jag ser inte så bra genom siktet.
- Dom där förbannade meteorologerna. Dom har bara rätt när dom spår skitväder. Vi cirklar en stund får vi se om det blir nån lucka i molntäcket. Tiden T är klockan 11.00. Vi avvaktar, men bara fem minuter. Sen tar vi sekundärmålet.
- Roger!
Sweeney skevar sidorodret med foten och lägger planet i en försiktig sväng runt området. Det går en minut, två och tre minuter. Allt medan livet nere på marken fortsätter som vanligt, utan att invånarna har en aning om att endast ett par molntappars sammanhållning eller uppsprickning skiljer dem från beslutet att "Fat Boy" ska skickas ned mot dem och sprida död och förintelse. Sweeneys röst är lugn i mikrofonen.
- Vi avbryter! Fortsätter mot Nagasaki. Vi är där om fem minuter. Kanske är molntäcket mindre där. Vi satsar på det.
Planet avbryter cirkelrörelsen, tar ut ny kurs och fortsätter mot det sekundära målet. Efter fem minuter är man över målet.
- Shit! Det är ju ännu molnigare här. Ser du nåt, Willy?
- Det är jämntjockt. Ser ingenting.
- Ollie, koordinaterna. Är du säker på var vi är.
- En sekund, dubbelkollar. Ja, är säker. Vi har Nagasaki rakt under oss, befinner oss mellan centrum och Urakamidistriktet, de norra delarna.
- Snabbt nu! Innan vi har seglat förbi stan. Vi skiter i molntäcket. Ordern är att bomben ska ner. Willie! Just do it!
- Yes sir!
Det tar Willie fyra sekunder att lösgöra spärren och trycka handtaget neråt. Han ser i bombsiktet hur "Fat boy" singlar neråt mot det underliggande molntäcket.
- Verkställt sir! Klockan är 11.02.
- Ok, fort som fan härifrån. Herbie, kör filmen!
- Ay sir, kameran går.

                                                           *

De har just parkerat vagnen utanför entréns grå cementtrappa, när Tsutomu hör det svaga flygplansmullret. Han sitter med benen dinglande över vagnens kant och håller Akira i knäet. Hans kropp reagerar instinktivt med olust när han hör ljudet, det finns ett stråk av igenkänning i ljudet. Mishiko är just på väg fram mot dem med en rullstol, när bomben exploderar.
Allt blir vitt och värmevågen kommer rullande mot dem. Tsutomu kastar sig ur vagnen mot Mishiko och de faller alla tre framåt in under trappan. Allt brinner, stötvågen kastar omkull byggnader och bilar i en enda röra, innan eldstormen bryter ut. Precis som några dagar tidigare, förstörs en stor yta runt epicentrum och 75 000 människor dör i stort sett omedelbart.
Som en slags tur i oturen befinner sig Tsutomu och hans familj i de södra delarna av staden, men förödelsen blir även där omedelbar. Mishiko, som står vänd mot bombcentrum får båda ögonen uppbrända och lille Akira, som har bara axlar och ben, bränner upp ena axeln och benet. Tsutomu klarar sig med brännskador på axel och underben.

De får lämna sjukhuset efter tre dagar, för att återgå till sina liv, nu med skador som kommer att prägla resten av deras gemensamma resa. Akira får genomgå ett tiotal hudtransplantationer och Mishiko får vänja sig vid ett fortsatt liv i totalt mörker.  Tsutomu tar upp sin affärsverksamhet igen och försörjer sig genom försäljning av stålprodukter. De närmaste femton åren efter anfallen dör lika många människor till följd av strålningsrelaterade skador, som av själva bomberna.

Tsutomu får först följa sin älskade Mishiko till den sista vilan, efter att hon insjuknat i strålningsrelaterad cancer i fyrtiofemårsåldern. Sonen Akira avlider av samma skäl innan han fyllt sextio. Kvar finns Tsutomu, som framlever sitt liv i yttersta stillhet och obemärkthet. Tills en forskare kan konstatera att han är den ende nu levande som överlevt båda de tillfällen, då mänskligheten utsatts för en kärnvapenbomb. 

                                                             *

 Den stora jubileumsmiddagen fortsätter under en allt mer tilltagande ljudnivå. Man dricker whisky till maten, något som har blivit allt vanligare i Japan.
Den gamle Tsutomu får ingående beskriva sina intryck av bombningarna. De skrattar lite extra, när han berättar att han mår bra, förutom att han hör lite dåligt på det ena örat.
Orkestern börjar spela vid desserten. Tsutomu lägger ena handen bakom sitt bästa öra för att höra bättre. Han har alltid tyckt om musik. Sluter ögonen och vilar en stund där vid bordet. På hans bröst glänser medaljen. Som den äkta hibakusha han är, överlevare från ett atombombningsanfall, erhåller han ett blygsamt tillägg till sin pension och gratis sjukvård. Däremot är beloppet inte dubblerat.

                                                          @