Resans början

Aldrig! Hör ni det? Aldrig säger jag! skrek
mannen ursinnigt där han låg under sängen
medan han förtvivlat försökte att hålla sig kvar.

De två männen såg målmedvetna ut där de stod
och höll var och en av mannens fötter medan de
sammanbitet drog för allt vad tygen höll.

Aldrig! Ni kan ta er gamla drake och stoppa upp
i rännpluggen!

Rännpluggen? undrade den ena och kom av sig
för en stund.
Han har alltid varit uppfinningsrik när väl nöden
legat på, förklarade den andra mannen sakligt
och nickade åt sin kumpan.

Det var skumt ljus i den lilla stugan och man såg
endast siluetten i solljuset som strömmade in
från dörröppningen där en tredje man dök upp.

Denne gick runt i stugan och lyfte och vände på
saker som föll honom vara av ointresse tills han
tycktes ha funnit vad han sökte.

Men Agne ge dig nu för bövelen, pustade
Sigvard ansträngt medan en svettdroppe rann
ner för ögonen på honom och han tvingades att
blinka som en tok för att få bort saltet från ögat.
Inte helt lätt då han stod och höll Agnes fötter
följandes med i dennes rörelser fram och
tillbaka.
Har inte hela dagen på oss. Tar snart upp svärdet
alltså, stönade Sigvard medan han försökte hålla
fast vid Agnes fötter som fortfarande ville
sparka hej vilt.

Aldrig! Hör ni det? Aldrig! Jag vägrar! Du kan
ränna svärdet genom mig men jag dör lycklig!
Hör ni det? Lycklig!

Are, jag tappar snart greppet, vädjade Sigvard åt
mannen som höll Agnes andra fot.

Den tredje mannan som hittills inte sagt något
lösgjorde sig från solljuset och kom fram mot
sängen.

Inte lycklig Agne. Lös, slapp och likgiltig.

Jag går inte på dina trix Talbard! Försök inte!

Hmm, fortsatte mannen. Och hur mycket
hetmjöd har han kvar?

Ni rör inte! Våga inte! Understå dig inte att…

Ska jag inte. Behövs inte, sa Talbard med en
silkeslen stämma. Den är snart slut.

Va? tjöt Agne

Slut. Putt. Dripp dripp. Dropp. Dropp.

Suck, fortsatte Talbard. Och vi som hade tänkt
fara ut på en liten, liten färd där mycket, mycket
het-mjöd lär finnas.

Fötterna slutade sparka. Det blev helt tyst ett tag
under sängen.

Het-mjöd? pep en röst försiktigt. Allvar?

Allvar, svarade Talbard nöjt. Så istället för att
du slutar dina dagar med en lem så lös, med en
stake så slapp, med ett liv så likgiltigt. Så kan du
ges möjlighet att bunkra upp så mycket het-mjöd
att du kan gå runt på tunet vareviga dag med en
bruntedase som fåglarna till och med kan bygga
bo i. Kanske lägger ägg på som du kan steka och
…

Det räcker, det räcker, grymtade Agne där han
kröp ut ur sängen svettig och dammig. Behöver
inte överdriva. Han reste sig mödosamt upp och
slog trumpet av lite damm från sina hosor.

Men Sigvard sa ju enbart at det handlade om
någon bror till Viska med någon skatt och om
Gumme som försvunnit.

Så här är det, förklarade Talbard medan han
satte sig på en stol och med blicken letade efter
ett stop mjöd.

Sigvard och Are slog sig ner också de på varsin
stol vid det grovt tillyxade bordet som stod i
rummets ena hörna.

Efter en ljudlig suck letade Agne upp några
stånkor och satte en kagge på bordet innan han
själv satte sig tungt tillrätta.

Låt höra.

Talbard tog en djup klunk och smackade belåtet,
som om det vore han själv som kämpat och nu
förtjänade uppfriskning till gom och sinne.
Men det var egentligen nu Talbards kamp med
Agne skulle börja, det visste han. En kamp som
nog kunde kräva sin konstart.

Viska, viskade för mig, ja förlåt det var ingen
vits med den vitsen, Talbard svalde ansträngt,
att han hade en bror och att denne bror hade
skrivit till honom strax innan han dog
att han fått tag i en skattkarta. En plats
med god plundring.

Och vad har det med het-mjöd att göra? undrade
Agne otåligt och drack ur sin stånka.

Jo, denne karta begav sig Gumme av efter, då
han var sugen på såväl äventyr som god
plundring. Han fick tag i kartan av gubben men
blev tillfångatagen av Rasgar och hans män.
Nu har de kartan och än värre Gumme i sitt
förvar på borgen Hillvide.

Och vad har det med het-mjöd att göra? undrade
Agne, nu bligande misstänksamt mot Talbard.

Inget, log Talbard belåtet. Men om du följer
med så garanterar vi dig tre tunnor het-mjöd.
Och det är ju bättre än de tre munnar av samma
vara som du nu är stolt ägare av.

Men om de har kartan har de väl redan fäst
Gumme vid jorden och skeppet till havs mot
skatten, ansåg Agne.

Nej, därför att kartan är skriven på runor som de
inte förstår och inte heller Gumme, därför
skickade de bud till mig om hjälp att tyda
runorna, annars har de ihjäl Gumme.

Men vänta lite nu, stretade Agne. Om Gumme
inte förstår dem hur skulle han då finna skatten?

Gumme hade en lapp till för att kunna koda
kartan, nu var det Talbards tur att låta otålig på
rösten. Så snart fienden var honom övermäktig
åt han upp lappen.

Kan du tyda runorna? undrade Agne

Nej, men Viskas bror kan och därför måste vi få
hans hjälp till allt detta.

Det gick runt i skallen på Agne, både av mjöd
som av historiens vändningar. Men het-mjöd det
behövde han förvisso. Och det retade honom.
Och det retade honom att Talbard visste att
utnyttja detta faktum. Och det retade honom att
han åter antagligen skulle tvingas iväg till sjöss.

Han reste sig häftigt så att stolen föll i backen
och retade sig ytterligare över Talbards lugn där
han fridfullt satt och betraktade sin stånka.

Jajaja! Jag är med! Men tro inte att jag gillar det
inte! Och det är ni som får tala om för konan
min att jag måste ut på haven!

Redan gjort, sa Talbard lugnt.

VA!?!

Ja, och hon insåg situationens allvar. Ja, alltså
inte med stackars Gummes väl och ve inte. I det
är hon nog tyvärr alltför lik dig. Men allvaret i
situation, hm, låt oss kalla den, dase-lase. Så hon
var helt med på att du skulle följa med ut och
inskaffa mer av den heta mjöden och dess ännu
hetare resultat. Talbard strålade.

Agne vart så ursinnig att han inte tänkte på
dörrposten på vägen ut och slog huvudet i denna
på vägen med ett vrål.

Så låg han ner på golvet och stönade.
Och hur ska vi hitta den där Viskas bror då?

Behövs inte fortsatte Talbard lika lugnt som
innan och reste sig sakta upp för att hjälpa sin
vän från golvets illa belägenhet.

Vi har redan funnit honom och fört honom till
vår lilla fina ö.

Suck, stönade Agne. Jaja, det var väl skönt det i
alla fall. Så blir resan lite mindre. Men blotta
tanken på en bror till Viska gör att man har lust
att strunta i alltesammans.
Men värre än den kan väl knappast någon vara.
Hehe.

Tanken tycktes ändå muntra upp Agne något där
han halvt om halvt satt upp på golvet i
dörröppningen på sin lilla stuga och försöker
skaka av sig dimman som uppstått i skallen hans
efter den hårda törnen mot huvudet.

Och var heter en bror till Viska då? Skrika?

Agne nästan hoppade både bak och upp då någon
kvickt uppträdde i dörröppningens ljus
och det tog ett tag innan Agnes ögon hann
justera sig så pass att han kunde se
vederbörande. En vindögd karl med två stora
blomkålsöron och ett stort leende som både
avslöjade en gles tandrad som en ohyggligt dålig
andedräkt.

Nähedyyy! Mitt namn är Gyle dy!

Agne sjönk ihop med huvudet mot golvet igen
med ett stön och stirrade tomt upp i taket.

Opp med honom och i med honom på båten så
vi kan komma iväg någon gång, befallde
Talbard glatt åt Sigvard och Gule medan han
och Are lunkade ut ur stugan.



Han är en fyllhund vet du? kommenterade Are.
Vem? undrade Talbard med spelad förvåning.

Gule.

Han har, Talbard tycktes smaka på orden,
karaktär. Så log han åt Are som såg fundersam
ut.
Han är som en blandning mellan Tage och
Viska. Kanske till och med värre än de båda
ihop, fortsatte Are medan de gick framåt.

Ja, jag vet, jag vet. Han är ett fyllo och han är på
gränsen till tokig. Men han är den enda som kan
tyda runorna och vi behöver honom så hjälpe
oss Gud.

Gud? undrade Are och tittade storögt på sin
hövding.

Ja, alltså, skruvade Talbard på sig och log
förblindligt mot sin käre vän.

Egil ska också med, så jag tänkte liksom.

Denna gången vare det Are som stönade och
suckade.


Talbards Vittfarne skulle åter ut och möta havets
vågor och människans nycker.




Vind i segel

Havet klucka, havet klucka! utbrast Gule
glatt gång på gång medan han rände runt i fören,
hoppandes upp och ner så att vinden fick hans
gamla slitna trasor till kläder att likna en
skadskjuten korps vingar då den förgäves
försökte lyfta från marken.

Draken hade god vind och bröt genom havets
vågor likt svärdets skarpslipade egg passerar
skinkans ister. Gång på gång slog stäven bakom
vågkammen och kastade upp en inte helt
behaglig mängd saltvatten, men detta tycktes
inte störa den gamle nämnvärt. Tvärtom fnissade
han till varje gång och vände sig om med ett
saligt leende på läpparna åt sina reskamrater.

Havet klucka, havet klucka!

Han är sjuk, konstaterade Agne beskt och
skakade på huvudet medan han satt och lagade
till pildon.

För att räknas dithän borde man väl först en
gång ha varit rask? funderade Sigvard och lät
med blicken spörsmålet landa i Egils famn.

Eller vad säger du sejdare? Måste man ha varit
rask för att kunna bli sjuk, eller kan man ändå
vara sjuk utan att först ha varit rask?

Egil knep trotsigt med munnen innan han surt
muttrade.

Inte sejdare din hedning och våldsverkare,
paskor. Det är litiniska och betyder herde.

Herde? undrade Sigvard roat
Som i svinaherde?
Vill du? Bli kallad? Svinaherde?

Sigvard garvade så att han för andra gången i
livet höll på att tappa svärdet sitt.
INTE SVINAHERDE! gormade Egil som nu
var högröd i ansiktet och lika svart i blicken.
Herde! Som i när man leder får. Som går med
stav och leder!

Fåraherde? frustade Sigvard på nytt
Du vill alltså valla får?

Tårarna rann ner för skägget på svärdsmannen
medan han slog sig på knäna för att få luft.

Faktiskt inget fel med att valla får, försökte
Agne förblindligt mot Egil samtidigt som han
gav Sigvard en lång irriterad blick.

Ett anständigt tidsfördriv faktiskt, och god mat
på bordet, även om jag föredrar fläsk och
svinaherde är faktiskt inte heller det någ…

Egil avbröt Agnes resonerade med ett nytt
frustrerat vrål medan Sigvard skrattade än mer
efter Agnes inlägg.

Inte får, inte svin, inte djur, inget sådant!
Leda, som i leda män, som i.. som en
SOM EN HÖVDING! vrålade Egil över
Sigvards skratt och vågornas dyningar.

Hövding? undrade Are som bligade upp
misstänksamt och hårt mot Egil där han satt.

Ares blick fick Egil att komma till sans och han
krympte ihop något där han satt och mumlade

Ja, i alla fall inte svinaherde inte…även om jag
inte menade hövding som i hövding för vår
drake eller hövding som i jarl eller som…

Egils mummel dränktes av ytterligare stävets
duns mot vågkammen och ytterligare ett
fnissande utrop av Gule från fören.

Havet klucka, havet klucka!

Jag tror ändå att man först måste varit rask innan
man kan bli sjuk jag, envisades Sigvard
medan draken fortsatte klyva fart och
vinden drev dem med hast mot nya mål




Bistra tider

I fyrtio dagar och fyrtio nätter hade Talbard och
hans vittfarne män varit på resa norrut och i tre
dagar och tre nätter hade de inte sett
tillstymmelse till vare sig land eller sätt att fylla
på sina förråd.

Vädret hade blivit kallare och nu slet nordan
obarmhärtigt i såväl skägg som kläder.

Till och med Gules hänförelse och iver hade
falnat något och han satt mest i fören med ett
grått vadmalstyg hårt knipt om sitt liv medan
han gungade med i båtens rörelser och tycktes
betrakta en horisont bakom den horisonten
som nu tycktes dold bakom moln och dis.

Det luktade snö i den bistra vinden även om det
för närvarande duggade lätt på de vittfarnes
drake.

Sa du något? undrade Egil retligt och blängde på
Agne.
Nej, har jag sagt svarade Agne lika retligt
tillbaka.
Det lät som om du muttrade.
Som om jag vad?
Ja, mörkt mutter mot ljus paskor.
Det enda mörka som muttrat här är i så fall min
mage, suckade Agne, jag är hungrig.

Din egen låter heller inte så illa, påpekade
Sigvard surt och fäste ögonen på Egil, den låter
så hela draken håller på att kantra.

Tordön från mage stor, liten man vite krist
anammat har. Mullrar över havets vrål, ej
mindre än den mannens bål.

Sigvard log förnöjt över sin gäckande
skaldekonst, tills Ares ord slog honom i ansiktet
med kraft.

Svärdhand snart förlorar, bryta raskt ur led
sedan endast tungan kvar, som ändå vassast var.

Are såg hotfullt mörk ut där han stod över
besättningen. Han var vådlig då han var hungrig,
de visste de alla. Att han dessutom skaldade
budade icke gott. Och de hade vett att knipa när
nöden så slog an.

Tystnaden sänkte sig över deras drake likt
snöflingorna, som kom i takt med att vädret sakta slog om.
Hårt drog de mantlarna om sina
kroppar med blåfrusna händer.




Gillegriller

Efter att ha seglat under lång tid i tysthet med
uppsyn lika karg som vädret tycktes Gule
ryckts upp ur sina funderingar och vände sig om
med glad uppsyn åt besättningen.

Gille! konstaterade han glatt åt Talbard som stod
snett bakom honom.
Så såg Gule lite ledsamt på sin kapten och ner
på sin mage.

Är hungrig dyy!

Sedan sken han upp igen och pekade västerut.
Vill ha gille dyy!

Talbard såg medlidsamt på honom och skakade
misstroget på huvudet.
Jag tror inte att det blir gille för oss på ett tag du
Gule.

Johodyy, kontrade Gule. Vill ha gille dyy!!!

Så tittade Gule intensivt på Talbard och pekade
igen trotsigt västerut.

Gille!

Gule smackade belåtet med läpparna och
envisades med att peka och nicka.

Vad vill token? undrade Are irriterat och tittade
frågande på Talbard.

Jag tror att han vill att vi ska ändra kurs ett tag,
förklarade Talbard och kliade sig eftertänksamt i
skägget.

Och det skall vi följa? undrade Are misstroget

Just nu har vi väl ändå inte mycket val. Och han
verkar rätt angelägen om detta. Jag undrar…
Talbard funderade medan Gule tittade storögt av
förväntan på dem båda.

Are såg frågande utforskande på sin kapten och
väntade med lyfta ögonbryn.

Talbard nickade

Gule fnissade.

Gille dyy!

Så pekade Gule återigen på en destination som
var totalt okänd för de övriga vittfarne.

Syster dyy.

Draken ändrade kurs och Gule spelade
förväntansfullt med fingrarna i luften.

En syster till Viska och Gule?
Agne såg bestört ut.
Vad har midgårdsormen nu skitit ut?

Sigvard såg lojt upp mot horisonten
där han frusen satt böjd över svärdet.

Egil började be





Gillestuga

Ön såg karg ut,
så mycket kunde man ändå säga om
det lilla man såg genom dimman.
Karg.

Mörka klippor följde kusten och hade de
inte haft Gule ombord för att vägleda dem
hade de med största sannolikhet aldrig funnit
den lilla sandstranden som nu lyste gul i en
annars grå och mörk omgivning.

Den lilla viken var omgjordad av klippor och
sedan…inget mer.
Sandstranden löpte upp till ett berg och sedan
tog den abrupt slut.

Talbard ansträngde ögonen för allt han kunde
och tyckte sig se en liten stuga där berget
började.
Syster? undrade han och tittade på Gule medan
han pekade.

Jadyy!!! Sister dyyy! ropade Gule entusiastiskt
och hoppade upp och ner i båten.

Sjuk, muttrade Sigvard och sa sedan inte mer.

Gule tittade på honom med en trumpen min och
for ut med tungan åt Sigvard så att saliven yrde.

Inte sjuk dyy, lite koonstig bara dyy.

Draken gled med tidvattnet in mot stranden med
hast och snart såg alla de vittfarne slutet på deras
delmål och destination.

Framför den lilla stugan, uppförd av gråa
stenar och torvtak, stod tre män med hårdför
blick och armarna i kors och betraktade de
nyanlända.

Gule hoppade upp och ner i båten och anmälde
deras ankomst med allsköns rop och tilltal.

Talbard såg att männen mycket väl kände igen
deras reskamrat. Han hann också se en min av
trött uppgiven suck hos en av männen innan
denna beslutsamt tog sig samman och klämde
ut ett litet leende åt deras ankomst.

Gule! Det var ett tag sedan nu!
Välkommen du bror av Ön Litl-fylkt,
och åt dina reskamrater förstås.

De tre männen tog vant tag i drakens tamp
och säkrade henne i några nedslagna stockar
efter att med gemensamma krafter hjälpt de
vittfarne att dra upp henne en bra bit på land,
så att inte tidvattnet skulle dra henne på flykt.

Bakom männen dök ytterligare några gestalter
upp som nyfiket granskade de vittfarne, och
bakom dem skred en vitklädd kvinna fram
genom folkhopen.

Hennes rågblonda hår var uppsatt av ett diadem
i vad som tycktes vara renaste guld.
Hon gick värdigt, om än något otåligt fram.

Gule! utbrast hon glatt och omfamnade
token, som om han vore mer än de vittfarne
kunde förstå.
Så såg hon på honom med en min av
förebråelse.

För länge sedan din tok!

Gule såg skamsen ut och granskade
klippavsatser ovanför dem ett tag innan han
åter sken upp och visade de få tänder som
fortfarande var kvar i livet.

Hon skrattade och ruskade om Gule innan
hon vände sig till de vittfarne med ett leende
som fick dem alla att känna sig varma trots
vädrets bistra försök att få dem att känna sig
tvärtom.

Aknina, drottning av Litl-flykt, dotter av
Rolle Tvedräpare, syster till Valfrid - den oförskräckte
och till Gudmund här, som också
mest gillar att bli kallad Gule. Maka åt Götmar
som också kallas den sega, femfaldigt vinnare i
Glima, på de trettio öarnas årliga tvekamp.

Hon neg behagfullt åt de vittfarne och äskade
dem välkomna.

Talbard Vittfarne, son av… började Talbard

Ditt namn är välkänt i dessa trakter - liksom
ditt sällskap av vittfarne, avbröt drottningen
honom och log.

Men vem är vem? log hon pillemariskt och
såg spelat eftertänksam ut.

Egil Krist! ropade Egil och bugade sig så snabbt
att korset runt halsen hans höll på att bli hans
baneman, då den fastnat i yxfästet och höll
på att strypa ut honom.

Efter att hostande ha krånglat sig ut sin
belägenhet såg han med sällsam blick
på det kors drottningen bar om halsen.

Också här är Vite Krist en ständig gäst.
Var välkommen Egil.

Snabbt var också de andra vittfarne framme
och presenterade sig, var och en på sitt eget vis.
Nu var så turen kommen till Are.

Are, andre hönding och styrman på…
Andre hövding och styvman…

Are kände sig torr i munnen men desto
sankare i handflatan, där han svettades ymnigt.

Han svalde ansträngt.

Andre hövding och styrman för vår drake.
Talbards kämpe och skyddare av Kung
Holmfrids hemman! skrek han ut snabbt för att
inte mer staka sig, vilket istället renderade
förlägenhet det med.

Are suckade ljudligt och ansträngt.
Drottningen log kärvänligt mot hans
belägenhet och kysste honom på kinden.

En del har ordets gåva att kvinnor förföra,
en del är män av födsel givna
att utan ord
göra också kvinnor av börd möra.

Var hälsad Are Resdräparen, eller som
mörna här omkring kallar honom,
Are Giftasvärdige.

Det var då det hände.

Om det var förlägenhetens mörka moln
som så av drottningens vind blåstes bort,
hennes kyss, ord eller uppenbarelse var svårt
att i given stund kunna avgöra.

Are fnissade.

Inte suckade.
Inte manligt mörkt skrockande eller skrattande.

Han fnissade.

Ljust.
Lätt.
Avslappnat.
Med ett fånigt leende på läpparna.

Fnissade.

Talbard bet sig så hårt i läppen att han
fick loss ett imponerande stycke blodigt
kött i munnen, för att inte undslippa sig
det minsta av skratt i denna, för hans vän
och medkämpe, pinsamma stund.

Egil blinkade förvånat för att inte ögonen
på honom skulle ramla ur ansiktet.

Agne såg betänksam men glad ut.

Sigvard tappade svärdet.
Försökta ta upp det.
Tappade det igen.

Med ilsket blossande röda kinder,
slet Sigvard så upp svärdet igen, tillsammans
med en stor mängd sand, som han irriterat
slog av sig på byxbenen sina.

Det värsta var att Are inte ens verkade bry sig.
Istället stod han krumbuktande och kråmade sig
medan han talade osammanhängande om hur
trevligt det var att vara på denna vackra ö,
och annat som ingen verkade kunna ta vare sig
till eller förstå någonting av.

Drottningen log åt honom, klappade honom
systerligt på kinden och vände sig åter till de
vittfarne.

Ni måste vara trötta, kalla, hungriga och
törstiga. Vi får många tillfällen att språkas vid
senare vid vard och gille, hon tittade leende på
Gule innan hon la till, och vid mjöd och stånka
också förstås.

Men ni kommer oanmälda, om än ytterst
välkomna, så det kommer tyvärr ta en liten
stund ännu, innan gille kan åtnjutas och
vitt farna män förplägas.

I detta rike är det också sed, likt alla andra
kristna riken, hon tittade roat på Egil då hon
sa det sista, att tvaga sig innan man äter,
så följ dessa mina tjänare så kommer ni bli
väl hjälpta och ledsagade.

Men? skulle precis Sigvard till att protestera,
men blev snabbt och skarpt avbruten av både
Egil och Are i kör.

Självklart är detta en väl sed, menade Egil.

Självklart tar vi seden dit vi kommer! menade
Are så högt och bestämt att ingen kom för att
språka vidare i denna sak.


Istället följde de med två tjänare som ledsagade
dem bort från stranden mot stugan, men inte rakt
mot denna utan någon meter till höger
mot självaste bergen, medan drottningen
med följe skred mot stugan.

Vad ska vi nu din tok? undrade Agne och såg
frågande på Gule.

Här kallas ingen tok, fräste Are arg och bligade
surt på Agne för de ordens skull medan han lät
ena armen fånga in Gule och la den sedan, om
än lite tveksamt först, på dennes axlar.

Han är ingen tok, fortsatte Are, till allas
förvåning. Gule här är ju en nobel man och
av ädel börd, inte sant Gule?

Gule tittade förvånat upp på Are och rynkade
lite förstrött på näsan, men sedan nickade han
leendes och skulle komma att säga något,
men hejdades av en ljudlig rap, innan han kunde
fortsätta.

Jahadyy. Bördig som jorden dyy och ädel som
osten dyy.

Och med en syster som inte alls var pjåkig inte,
fortsatte Sigvard att fylla i.

Tig med dig om du är rädd om svärdshanden
din, väste Are. Kristna kvinnor talar man inte
om på detta sätt.

Talbard log åt vännens betagenhet.
Men tyckte att det verkade säkrare att ta
befälet innan någon sa något som skulle kunna
leda till leda och än värre.

Nu följer vi dessa våra ledsagare utan vidare ord
och tar seden dit vi kommer, befallde han
och männen lydde välvilligt.

Ty
nu
nalkades
Gille.





Från kall dag till varma källor


De vittfarne fick erfara att denna ö bjöd
på än mer överraskningar då de leddes
ett stycke bredvid stugan till en stor ekport
infästad i självaste berget.

Då den öppnades slog fuktig värme
emot dem och de kom in i ett bergvalv
med en stor sal svagt upplyst av tjärbloss
som kämpade emot den fuktiga luftens lust
att släcka dem.

På denna ö finns gott om varma källor
och en av dessa har gröpt ur berget och
vi har lett in delar av vattnet från denna
till de kar ni ser där borta, förklarade en
av tjänarna.

I det andra karet finns det lite svalare vatten.
Ni kan ta av er era kläder men ha kvar era vapen
om det känns bättre. Ty klädlös är svårt nog
för var viking – men vapenlös torde vara
omöjligt att få er. Han skrattade till.

Under tiden kommer vi att göra vid era
kläder. Och ni kommer ej under gillet
att behöva gå klädlösa men väl klädda
och hedersamt utsmyckade.

Vi gör som seden bjuder och vi behåller
helst våra vapen vid vår sida, svarade Talbard
artigt och bugade.

De klädde av sig med blandade känslor.
Att bada och tvaga var inte nyttigt att
göra alltför ofta. Tvärtom kunde sådant
vara livsfarligt, det visste var viking.
Men samtidigt var de in till märgen kalla och det
varma vattnet lockade.

Väl i vattnet var det dock ingen som knotade.
De njöt av värmen och deras leder slappnade
av i takt med att de mjukades upp.

Tjänarna lämnade dem där för en liten stund.

Konstig sed är det dock allt, ansåg Sigvard
och Agne.

Ingen välkomstmjöd och inget salt och ingen
mat. Bara vatten. Som att komma från havet
till ån. Om än varmare och än skönare förstås,
ansåg Agne.

Som kristen sed borde du väl veta vad som komma härnäst
retades Sigvard med Egil,
som röd om kinderna, vilket han skyllde på
det varma vattnet, inte visste råd om och således
låtsades väl inbegripen med att tvaga sig.

Gule stormtrivdes och kastades vatten runt sig,
som den tok han var, men som ingen längre
vågade kallade honom för.
Runt vattnet kring Gule spred sig ett mörkt
oroväckande moln av smuts i takt med att
vattnet löste upp, så de vittfarne höll ändå
lite varsamt avstånd och lät honom hållas
i sin del av bassängen.

Så kom tjänarna tillbaka och denna gången
åtföljda av ungmör som bar brickor av något slag.

Lite förplägnad till tvagnad gör nog denna sak
lite lättare för vikingar, svarade den ena tjänaren
på deras outtalade frågor.

I den ena skålen finns saltflingor, spunna ur
havet. I den andra finns bröd för den som
önskar. I den tredje hoppas jag ni ska finna extra
behag. Det är Öns specialitet.
Dessa svettade korvar gör sig väl till den första
kannan. Ty i denna finnes mjöd för den törstige
och tröst för den trötte.
I den andra har vi Pusta – en dryck som väl gör
sig för frusna själar på vida färd.
Den ger kraft åt den trötte och mod för den
svage.

Vad finns det i den tredje kannan? undrade Egil
vetgirigt.

I den finns kristallklart och kallt vatten att dricka
för den kristne, svarade tjänaren lugnt och
bugade.

Vatten? utbrast Egil bestört. För den kristne?

Ja, då starka drycker inte delas med Er tro, har
vi även vatten så du slipper oro och obehag,
svarade tjänaren.

Egil blev vit i ansiktet, det varma vattnet, till
trots.

Han stammade och fann för en gångs skull inte
ord.

Sigvard gapskrattade så att det blev en mindre
storm i karet.

Förlåt Herr Egil, detta var ett dåligt skämt
förvisso. Men Götmar kom precis hem från
jakten och ville endast muntra upp er något,
sin broder i tro. Det var inte hans mening
att förbrylla eller göra er förlägen.
Vattnet är till ifall ni anser Pusta vara lite väl
torkande för resande läppar.

Alla utom Egil skrattade och tog för sig,
men inte ens han kunde förmå tjura någon
längre tid inför godsakerna som serverades till
dem där de låg och njöt av värmen från vattnet.

Saltet och brödet gjorde sig väl till den
skummande mjöden som i sin tur gjorde dem
nyfikna på drycken Pusta.

Den smakade som hetmjöd men än mer stark
och den värmde som eld i såväl strupe som buk.
Och fler än en vittfarne tyckte at det kalla
vattnet passade bra till efteråt.
Detta då deras munnar utan kunna hejda det
formade sig som solen och deras lungor blåste
ut luft likt vinden för att svalka läpparna.
Agne lät som en blåsbälg där han satt i vattnet
och ömsom bälade drycken och ömsom pustade.

Till detta kom korven som var både salt, köttig,
kryddig och lagom flottig.

I Drottnings rike av öar vittfarne mår som prins!
Sigvard kunde inte hejda denna prisning

Just då kom ytterligare några tjänare med nya
kläder till dem och äskade dem att lämna
vattnet och förplägnaden för ett tag.

Ty
nu
började
snart
gillet





Gille!

Kläderna som tilldelades var såväl bekväma
som hedersamma med sina guldbroderade
sömmar och sina färgglada utsmyckningar.

Från tvagningsrummet leddes de från
ännu en ekport genom en liten korridor
i berget till en stor port med dubbla dörrar.
På var sida om de båda dörrarna hängde
facklor och lyste upp den korta vägen.

Så slogs dörrarna upp och Götmar den sege
stod framför dem och hälsade dem välkomna
med utsträckta armar och ett stort leende.

Han var av medellängd med en buk som ingen
vikingahövding hade behövt skämmas för,
ty mat saknades tydligen inte på denna karga,
men överraskande ö. Skägget var väl tilltaget
såväl som gott ansat och flätat.

Välkommen Vittfarne till detta lilla oansenliga
rike långt bort från Holmfrids hallar.
Så frynte han lite på näsan innan han fortsatte.
Välkommen också du … Gudmund.

Jahadyyy! ropade Gule och spelade frenetiskt
med fingrarna medan han tassade fram bakom
de vittfarne och föll hövdingen om halsen,
vilket hövdingen till en början inte alls verkade
tycka vara en angenäm upplevelse. Men efter ett
tag slappnade han dock av något och skrattade
så det mullrade från den väl tilltagna buken.
Någon liten sneis var han dårakt inte.

Tvagat dig Gule? Har väl aldrig hört på …

Frös sedyyy, svarade Gule glatt och tassade
utan vidare ord eller blick in i salen bakom
Götmar medan han om igen mumlade samma
ord, något som Talbard tycktes uppfatta som
gilledyyy.

Götmar tittade en smula förvånat efter Gule
men fann sig snabbt, ryckte roat på axlarna
och höll ut armen in mot salen för de vittfarnes
ledning.

Här har han nog så rätt, vår Gudmund.
Nu har jag uppehållit er länge nog med ord,
när det är så mycket annat som lockar
vitt farnas magar och gommar.

De följde Götmars inrådan och kom in
i ytterligare en stor bergsal väl upplyst
av facklor som hängde på väggarna och
en stor stockeld placerad längs med ena
långändan.

Mitt i salen stod ett stort grovyxat ekbord
fyllt med allehanda läckerheter.
Vid ena kortändan stod ett mindre bord med
ett stort högsäte utsmyckat med träsnideri
föreställandes båtar, män och allehanda vapen.
Högst på sätets rygg var ett stort kors utsnidat,
vilket fick Egil att se både upprymd och glad ut.

Bredvid högsätet stod en mindre tron där
Drottningen satt och nickade älskligt åt
deras ankomst samtidigt som hon bjöd fram
dem med ena handen.

De fick plats närmast högsätet, vilket var en
stor ära för de resande.

Bordet dignade med rätter som kom det att
vattnas i munnen även på den mest kräsna.
Rovor, russin (som de vittfarne aldrig smakat
tidigare, förutom Gule då förstås) salt i riklig
mängd, samt flera andra kryddor såsom
kummin, kanel, ingefära och muskotblomma,
flera sorters bröd, både grovt av råg och korn
som finare gjort på vete, soppor av olika slag,
och då inte någon sodd utan rikt på både
grönsaker som kött. Det fanns även fat med
fiskar, fåglar, korvar och fårkött för dem som nu
eftertraktade sådant. Och självklart fanns det
mängder av fläsk, som ju ingen människa kunde
leva förutan.

Till detta kom en mängd aldrig sinande kannor
av mjöd, vin, hetmjöd och drycken Pusta, som
Agne gått och blivit tokförtjust i.

Då mustiga drycker sköljes ner
av bistra dagar icke skönjes mer,
sa Agne och plutade med läpparna
likt en fisk på torra land,
efter att ha tagit ytterligare en stor klunk
av Pustan.

Passa dig! varnade Sigvard, som satt mellan
Agne och Gule, viskande åt reskamraten.
Du håller på att få brunte.

Va? undrade Agne oförstående men följde
Sigvards blick ner mot sina hosor.

Oj! flämtade Agne till och tog det lite lugnare
med Pustan efter att ha sett hur byxorna hans
sett lite väl vidlyftiga ut.

Desto mer fyllde han buken rikligen med mera
mjöd och smackade belåtet istället för att pusta
åpet.



Brakfest

Sluta upp med det där din glanefjöne! utbrast
Are barskt och spände ögonen i Egil.

Va? Vadå? undrade Egil med illa spelad oskuld

Såg nog hur du stirrade på drottningen! Illa vara
i vänligt gästat gille, fortsatte Are röd om
kinderna.

Jag betraktade bara det fina korset, försvarade
sig reskamraten och ryckte på axlarna samtidigt
som han muttrade: Vet nog vem jag tycker
stirrar jag, du Are hänförde.

Här stirras inte, här betraktas måhända. Men i
respekt och hövliga ögon och inte lystna blickar
på vare sig barm eller dyrbara klenoder som
vissa andra.

De avbröts av Agne som reste sig på vingliga
ben och skulle dricka värden till. Ty nu var han
osaligt salig på allt vad mat och dryck kunde
tänkas beröra en enkel viking och fiskares lynne.

Uti vilda vatten och blöta dagar
dock torra strupar födas kan
Om dessa lagar, fler magar klagar
än inför stridens överman

Men på Ö av dessa klunkar
likt hägring läppar pustar väl
och då kvinnlig fägring prunkar
hjärtats dunkar, värmer var vikings själ.
För såväl munkar som glader gael.


Ribba! Ribba! kluckade Gule och pekade
frenetiskt glatt på Agnes hosor.

Agne! väste Are. Sitt i båten, du har hissat
segel i motvind!

Agne hade inte märkt att brunten ej lagt sig
tillrätta, såsom brukligt vore innan man reser
sig upp på gille, och i såväl sken som skuggan
från den stora eldstaden syntes hans förlägenhet
allt för väl.

Dock voro de samlade till gillet alltför glada i
hågen; både av mat, dryck som skaldning så de
skrattade endast muntert och applåderade
skalden.

Inte lätt att skalda framvid brasen
när blodet fallit har
från hyvud yti dasen,
skrattade Gule som rest sig och genast fick
bifall, vilket tycktes falla honom väl i smaken.
Så för säkerhets skull klämde han ut lite av
magens vindar innan han åter satte sig,
vilket fick önskad effekt i form av skratt och
flin.

Vind i segel till den redan hissade masten!
skrek någon och så var det igång igen.

Agne skulle till att protestera och äskade tystnad
med utsträckta händer medan han åter reste sig
upp, men de ville sig inte bättre än att han
ansträngde sig lite för mycket på uppvägen,
vilket resulterade i ett oroväckande muller
från också hans akterstäv .

Vid denna tid tjöt folk av skratt så att tårarna
blandade upp mjödet, vilket för en del måhända
mer än väl behövdes.


Nu var det så på gille att börjar en denna
lustiger luftombytesvariant så dröjer det inte
länge innan också andra vill blanda sig i leken,
och Sigvard ville minsann visa att också han
kunde bemästra denna, av vikingar, ädla av
lekar. Som dessutom också var nyttig och
främjade av såväl god hälsa som gott humör.

Han prestation blev dock lite av en besvikelse
för honom. Visserligen var den hög, men alltför
rapp och inte tillräckligt mullrande.

Noog med brummelfesar! skrek Götmar och
slog stånkan i bordet så att alla blev helt tysta.

Talbard likade inte alls detta, ty visserligen
räknades det som god sed hemma i Holmfrids
salar att visa god uppskattning för förplägnad
genom diverse utblås från såväl glugg som
kavern. Men i nya sällskap också gamla seder
kan leda till fördärv för den oförsiktiga.
Och kanske hade nu de Vittfarne förargat
sin gode värd.

Men där Götmar stod och såg kärvt samlad ut då
han spände blicken i folkhopen såg drottningen
och Gule mer uppslupna ut. Gule såg glatt
förväntansfull ut medan drottningen fnysande
och rynkande på näsan drog sig undan sin plats
snett bakom deras värd. Himlande med ögonen
drog hon sig dock undan med ett litet svagt
leende på läpparna medan hon ryckande på
axlarna mumlade något om karlar.

Götmar såg fortfarande lika bryskt ut.
Han lade handflatorna på bordet fortfarande
stirrandes på gillesbesökarna.
Sedan stirrade han istället allt mer ut i fjärran
medan han vaggade lite där han stod och böjde
sig lätt framåt. Så började han att liksom nynna
lite så att mustaschen kom att spela framför
ansiktet på honom innan tystnaden helt sänkte
sig i salen.

Då blundade han med en spänd min och la an.
Det började som ett mörkt muller vilket tilltog
i styrka likt en höststorm precis innan den får tag
i seglet.
Götmars min övergick från spänt förtätad till
ett knyck bakåt med huvudet i ren
förnöjsamhet, i takt med att mullret övergick
till en mer klar men mörk ton.

Elden bakom Götmar började dansa och
det var nästan så att lågorna flämtade efter luft
innan också elden tilltog i styrka.

Snett bakom hövdingen stod en uppassare som
inte hunnit sätt sig i säkerhet och såg grön ut i
ansiktet innan han med handen för munnen
rusade ut från salen för att lätta sig.

Nu lät det som en blåsbälg och den höll på
länge och väl innan så Götmar med stor
förnöjsamhet i blicken rätade på sig och log
så att skägget såg ut att klyvas.

Med ett bullrande skratt höll han
upp en stor stånka mjöd och skålade.
varav hela salen nu följdes av jubel och lyfta
stånkor.
Ty större brakskit hade sällan hörts.
Inte ens på gille som detta.

Endast Gule stod och frustade och pustade
med händerna på bordet framför sig
bredvid Sigvard som undrade hur det var fatt
egentligen.
Men Gule sa inget, alltför upptagen, med vad
han nu höll på med. Så sken han upp och knep
så att ögonen höll på att fara ur skalten hans.
Men genast kom han av sig och såg lätt
förskräckt ut innan han med ett å-ne-ny
försvann ut mot tvagningssalen i hastande ärende.
Trots skuggorna vid salens långvägg
tyckte Sigvard att Gules hosor såg lite väl
oroväckande mörka ut kring akterdäcket.

Och det luktade allt annat än brak där han
for fram.

Sjuk, muttrade Sigvard. Helt enkelt sjuk.

Men snart återfann han sitt glada gillehumör
och satte åter läpparna i mjödets hemvist.

Och i detta var han inte ensam.
Det åt och det dracks.
Det rapades och det träcktes väder.
Det spyddes också måhända en del.
Men framför allt skålades det,
skrattades det, och jublades det.

Och i minne av detta festliger gille
kom så utrycket att myntas.

En riktig brakfest.