när jag egentligen inte finns
på kartan egentligen
inbillar jag mig en tillvaro en stund, ty
ännu lever medvetandet vidare en stund

det är så när man gått bort
man tror man lever
fast allt tyder på det motsatta
vägrar man ge sig
man har blivit
en osalig ande

jag har ju försökt med telefonen
jag har den där mobilen än
den röda jag beställde till mig
när jag beställde den svarta
till dig

men jag ger upp ibland
låtsas jag inte är hemma
stänger av ljudet
jag är upptagen

jag är upptagen med att vara
inte upptagen
det tar tid
tid som jag har
massor

vad säger folket då?
de säger inget (bara det ett tecken)
de nickar och harklar
sänker blicken
och går

härutanför kan jag se dem
ni vet en dröm, ett tomt rum
en stol, längst bort
ett fönster
där ser jag ut på världen
människorna
de levande