Jag tror ibland att det är illa ställt 
med ordningen på minnen som jag bär, 
för tiden, med sin sekatör, beskär 
det svunnas trädgård hårt och rationellt.

Är det jag minns av åren marginellt 
och bilden av mitt liv imaginär? 
Jag tvekar över sanningshalten när 
jag ser att sinnet fylls av gråa fält. 

Kan sanning dröja kvar? Kan grenen som 
försvann i tidens tukt så småningom 
bli återskapad likt en ödlesvans? 

Är blekta minnen själens självförsvar, 
och det jag kämpat för att hålla kvar 
blott drömda minnen, som jag önskar fanns?