safirstränderna
ligger

strålandeklara



skuggorna är lyfta ur
hennes

vita liljehänder




tolv vita hägrar
andas

pärlemorvingar



safirsträndernas blå eldar
brinner i hennes hud


rubinträden
sänder dofter


av
purpurvindens
närhet





älskade




du
sluter famnen din
om mig

du
rör vid mina toner




fjärilslätta
fingrar

kysser nycklarna


drömmen
öppnar


fönstrens hakar



släpper in
släpper ut

dagens soldanser




i det såpbubblor
svävar i vinden



blåser dem gör jag
drömorden





ur taggen

stiger



svart ros




stigen är jag ur skuggan

se djupare
in i mig



och du skall se bladen mina vitas





detta måste
på något sätt få ett slut



skrivandet av
alla dessa drömska möten




ja jag skriver i
ensligkammaren
älskade
hur lätt är det icke att
mina drömmar om dig tros



hur skall jag någonsin
kunna tro
allt det vackra
vackra ord vilka säges till mig

om
den jag är



näri jag ser stigarna i mina fårade händer
hur bladen jag berör
vissnar




något är sprucket inom mig
bröstet
bröstet är en tårdamm
andas gör jag
för att dammluckorna ej skall brista
nyckeln
den kastade jag för så längesedan
och jag bär icke vilja
översvämma markernas
nyfyllda liv



denna kamp vilken jag egentligen ej kämpar
ty jag har lärt mig valarnas rörelse
lika kvävande är det ändock
i det luften ej når mig




älskade


du
stannade mig i natten


vaggade mig
in i sömn



där i strandbladet
i tallens rotcirkel



så vacker har min sömn
ej varit

tidigare




drömdunet landade
i mina ådror



älskade



i natten
stred
strider stormar in

trädvågor
sveper
in över

huden




frysande
kryper jag samman
i husets hjärta

glöden andas
svag



du rider in
på stjärnhästen


lyfter mig

för mig
till stranden där sigillstränderna

kysser mina fingrar varma




du

rör vid

kristallsträndernas
djupa
grottor

dina ögons violer
viker ut

stenbladens
dofter



älskade

fingrarna mina blöder
likt lerjordarnas uttorkade sprickor
nariga fingrar
lämningar röda en gång sandstensklippor
av eldar glas kross
fingrarna mina blöder
vet ej varför jag skriver älskade
det finns en röst vilken säger
du är löjlig
du är patetisk
vem skulle vilja dig
en spillra
förena dig med sprickorna
älskade
river mig i trasor
väver mig till en dugligstark
trasmatta
så kan jag lysa dina golvbräden



och detta
måste
på något sätt
bli det sista jag skriver
ty orden skär mig sönder



jag skänker ej glädje


älskade


kanske är det så att

floder skiljas

ändå är floden det droppen är i havet