Min bästa vän fyller år idag, och jag har skrivit en novell i födelsedagspresent. Jag har aldrig skrivit något så kärlekskladdigt tidigare, men hon tycker om sådant så jag var tvungen att försöka. Har ni lite tid får ni gärna ge feedback!
SymbiosSymbios Ett larm går någonstans bakom mig och kvinnan svär och släpper mitt ansikte, drar nålen ur mitt öga. Jag kan inte se henne, såklart, men jag känner hur hon försvinner ut ur rummet, slänger igen dörren, lämnar mig ensam. Jag tar ett djupt andetag, njuter av den kalla luften. Jag har inte varit ensam i ett rum på så länge. Dörren öppnas igen och jag krymper inuti, redo för hennes kalla händer att ta ett onödigt hårt tag om mina kinder. När dörren slår igen förstår jag direkt att det inte är hon som är tillbaka. Inga tunga klackar hörs mot golvet, och andhämtningen är nervös. Hon är aldrig nervös. Mina ben känns som om de var fyllda med bly. Jag har inte använt dem mycket det senaste året, och gårdagens flykt har malt ner dem till pulver. ”Vad heter du?” Mitt blod rinner lugnare och bruset i öronen tystnar lite. Mardrömmar river i mig, sliter i min själ, väcker mig från min djupa sömn. Love ruskar i mina armar, viskar tyst: Institutet startades när de Andra började visa sig i vårt samhälle. De skulle rädda oss från de här varelserna, så olika från oss. De gjorde det också, till en början. Men snart började de sålla bort andra också, fullt vanliga människor blev bortplockade från sina hem. Högtalarna i vårt klassrum ropade ut att Dolores Vall ska infinna sig på rektorns kontor snarast möjligt. Mitt var inte det första namnet som skorrades ut på skolan, och ingen av de andra hade kommit tillbaka igen. Vi visste alla vad som väntade mig, och min lärare såg på mig med sorg i ögonen. ”Lola?” Love avbryter mina rusande tankar. ”Hur hamnade du där? Vad har de gjort med dig? Varför kan du inte se mig?” Det låter som att han vill säga mer, men han tystnar, och jag tvekar. Jag har aldrig berättat min historia för någon förut. ”Förlåt” mumlar han, och jag känner hur värmen från hans kropp försvinner lite längre bort. Så jag berättar. Jag berättar hur de tog mig till Institutet och utförde sina experiment på mig, till en början med ursäkter om ”för allas bästa” och till slut för att de inte kunde släppa mig nu, för att folk inte skulle få reda på vad de höll på med. Hur ensam jag var i de överfulla cellerna, hur jag förlorade allt hopp och slutade känna någonting alls längre. Jag berättar inte om hur jag under det senaste dygnet känt mer än jag gjort på hela året. Hur friheten smakar som vårregn i min mun och hur det går elektriska stötar genom mig varje gång han rör vid mig. Jag berättar hur min syn har försvunnit och kommit tillbaka, blivit suddigare, mörkare, ljusare, totalt kolmörker som nu verkar blekna till en urtvättad grå. Jag berättar inte om hur mycket mitt hjärta längtar efter alla färgerna jag fick dansa med när jag var liten, hur jag älskade dem, målade dem på allt jag kunde komma åt. Hur mina väggar var landskap och kroppar och färger, färger, färger. Jag berättar hur min storebror slutade vara min storebror och blev en Annan, hur han en dag kom hem med hud grön som björkarnas allra första löv på våren. Jag berättar inte hur det slet hela min familj i trasor och hur jag någonstans långt inne kände en enorm lättnad först, när jag hörde mitt namn komma från de där högtalarna. Love berättar också. Om hur väggarna i hans ensamma cell blev gråare och gråare och hur han växlade mellan galenskap och outhärdligt förstånd. Hur hans krossade sin hand när han slog på dörren tills de band fast honom i sängen. Han berättar om hur det kändes när hans familjemedlemmar försvann den ena efter den andra, och hur han packade en väska och stal sin pappas bil. Att han fick slut på bensin på en enslig landsväg och fortsatte till fots, blev upplockad av Institutet bara ett par kilometer från sitt mål, sin kusins hus på landet. Hans andhämtning säger att det finns mer, att han vill säga, men inte kan. Jag vet inte hur många timmar som har gått när vi sitter tysta igen, när vi har sagt allt vi kan och orkar. Jag frågar Love om det finns några fönster, och om det är dag eller natt. Vi samexisterar i den där källaren ett tag, Love och jag, allt medan mitt svarta blir ljusare. När han öppnar fönstren för att släppa in solen kan jag urskilja hans silhuett. Hans hår hänger ner till axlarna och hans armar är starkare än de borde vara efter att ha suttit instängd så länge. Jag önskar att jag fick röra dem oftare än när vi sover, tätt ihop för att hålla värmen. ”Hur ser jag ut?” Jag har velat fråga honom sedan första dagen, men aldrig vågat. Det känns som en så töntig sak att säga, så naivt att bry sig om sådant nu. Men som dagarna gått har jag börjat lita på honom allt mer och jag kan inte hålla det inom mig längre. Jag känner på luften hur hans ansikte spruckit upp i ett stort fånigt leende som får mig att vilja ta tillbaka mina ord. ”Förlåt” Loves röst skär sig som om i målbrottet. Min mage hotar att vändas ut och in. Jag har livnärt mig på honom, han har livnärt sig på mig. Vi har levt ihop som om det var så det skulle vara, som om vi passade ihop likt kugghjul, två delar av ett spel. Min kropp i hans armar, två perfekta pusselbitar. Jag vänder mig om och spyr upp de senaste dagarna, mitt på det äckelgrå stengolvet. Jag är tillbaka i fångenskap, min frihet direkt borttagen från mig. Ändå vill jag stanna här för alltid. Love heter kärlek på engelska.
Prosa
(Novell)
av
Gerda Johansson
Läst 452 gånger och applåderad av 3 personer Publicerad 2013-05-06 01:05
|
Nästa text
Föregående Gerda Johansson |