Symbios

Ett larm går någonstans bakom mig och kvinnan svär och släpper mitt ansikte, drar nålen ur mitt öga. Jag kan inte se henne, såklart, men jag känner hur hon försvinner ut ur rummet, slänger igen dörren, lämnar mig ensam. Jag tar ett djupt andetag, njuter av den kalla luften. Jag har inte varit ensam i ett rum på så länge.

Dörren öppnas igen och jag krymper inuti, redo för hennes kalla händer att ta ett onödigt hårt tag om mina kinder. När dörren slår igen förstår jag direkt att det inte är hon som är tillbaka. Inga tunga klackar hörs mot golvet, och andhämtningen är nervös. Hon är aldrig nervös.
”Vem där?” min röst spricker och jag får inget svar förutom ett mumlat ”jävlar”. En pojkröst. Jag undrar om han är en av oss, eller dem Andra.
Jag hör hur han plockar upp något från metallbrickan bredvid mig, den där de brukar ha skalpeller, sprutor, pincetter och den där vätskan som får mina ögon att brinna. Vad tänker han göra med mig? Varma händer tar ett bestämt men lätt tag om min arm och jag slutar andas.

Mina ben känns som om de var fyllda med bly. Jag har inte använt dem mycket det senaste året, och gårdagens flykt har malt ner dem till pulver.
Pojken har tagit med mig till ett litet illaluktande rum. Jag tror inte att jag hade sett något även om jag kunnat. På golvet ligger några fuktiga filtar och pojken hjälper mig att sätta mig ner. Jag hade inte orkat stå i mer än en sekund till. Jag kan inte fatta att vi faktiskt har klarat av att ta oss bort från Institutet.
Vi har inte pratat med varandra men avtrycket av hans hand i min bränner fortfarande. Det var länge sedan någon tog på mig på det viset. Jag önskar att mina ögon fungerade. Det är en ovanlig känsla. De senaste åren har jag varit lycklig över att jag har sluppit se. De gröna hudarna som slog min familj och mitt liv i spillror finns liksom inte riktigt då. Bara smärta, kalla fingrar och ett svartare och svartare mörker har funnits för mig, och jag gav upp för länge sedan. Tiden går snabbare när man inte kämpar emot, och man slipper hårda kängor i magen och blodsmak i munnen. När han pratar är det med en röst som kryper in i bröstet på mig och lägger en varm filt över mitt bankande hjärta, sjunger för det att lugna ner sig.

”Vad heter du?” Mitt blod rinner lugnare och bruset i öronen tystnar lite.
”Lola” säger jag, ovant. Jag har inte använt mitt namn på väldigt länge. ”Vad heter du?”
”Love.” Hjärtat som varit så lugnt av hans röst och hand på min, börjar slå fort igen. Han heter Love. Jag har ingen aning om varför min kropp reagerar såhär. Och så frågar han något som ingen har brytt sig om på så många år att det känns som en käftsmäll
”Hur mår du?” Ojämnare puls har jag nog aldrig haft, och jag funderar över vad jag ska svara. Hur mår jag? Jag har ingen aning. Är det här bra? Jämfört med hur jag mått under det senaste året är det bra. Men jag vet inte om det är faktiskt bra, för jag vet inte längre hur bra känns. Men jag svarar som man förväntar sig att någon ska svara på den frågan.
”Bra.”
”Du ser inte ut att må så bra.” Hans röst är som eld i kyla. Den värmer mig, men blir för mycket när jag går nära. Värmen slickar mitt ansikte och bränner mina ögonbryn.
”Jag är hungrig, jag är törstig, jag är trött, jag är rädd, jag har ont överallt, jag kan inte se, jag vet inte vem du är, jag vet inte var vi är och jag vet inte träffat min familj på mer än ett år” som en efterlängtad spya faller orden ur min mun utan att jag kan kontrollera dem. Det blir tyst, och jag somnar efter en kort stund.

Mardrömmar river i mig, sliter i min själ, väcker mig från min djupa sömn. Love ruskar i mina armar, viskar tyst:
”Lita på mig” Och så för han något till mina läppar, en varm, söt, trögflytande vätska, som sprider sig genom min kropp, mättar min hunger, släcker min törst, värmer mitt bröst. Jag sträcker ut min hand och rör vid honom. Hans armmuskel spänns under min beröring och hans andning blir snabbare. Jag mumlar ett tack, drar tillbaka min hand. Sedan börjar han prata.
”De tog min lillasyster först, mitt i natten. Mamma och pappa kom aldrig hem från jobbet. När jag försökte fly tog de mig till Institutet, stängde in mig i isoleringen. Jag har inte sett min familj sedan dess.”

Institutet startades när de Andra började visa sig i vårt samhälle. De skulle rädda oss från de här varelserna, så olika från oss. De gjorde det också, till en början. Men snart började de sålla bort andra också, fullt vanliga människor blev bortplockade från sina hem. Högtalarna i vårt klassrum ropade ut att Dolores Vall ska infinna sig på rektorns kontor snarast möjligt. Mitt var inte det första namnet som skorrades ut på skolan, och ingen av de andra hade kommit tillbaka igen. Vi visste alla vad som väntade mig, och min lärare såg på mig med sorg i ögonen.
”Lola?” Jag bara nickade, kramade min bästa vän. Lämnade mina böcker men tog min väska, och gick.

”Lola?” Love avbryter mina rusande tankar. ”Hur hamnade du där? Vad har de gjort med dig? Varför kan du inte se mig?” Det låter som att han vill säga mer, men han tystnar, och jag tvekar. Jag har aldrig berättat min historia för någon förut. ”Förlåt” mumlar han, och jag känner hur värmen från hans kropp försvinner lite längre bort.

Så jag berättar. Jag berättar hur de tog mig till Institutet och utförde sina experiment på mig, till en början med ursäkter om ”för allas bästa” och till slut för att de inte kunde släppa mig nu, för att folk inte skulle få reda på vad de höll på med. Hur ensam jag var i de överfulla cellerna, hur jag förlorade allt hopp och slutade känna någonting alls längre. Jag berättar inte om hur jag under det senaste dygnet känt mer än jag gjort på hela året. Hur friheten smakar som vårregn i min mun och hur det går elektriska stötar genom mig varje gång han rör vid mig. Jag berättar hur min syn har försvunnit och kommit tillbaka, blivit suddigare, mörkare, ljusare, totalt kolmörker som nu verkar blekna till en urtvättad grå. Jag berättar inte om hur mycket mitt hjärta längtar efter alla färgerna jag fick dansa med när jag var liten, hur jag älskade dem, målade dem på allt jag kunde komma åt. Hur mina väggar var landskap och kroppar och färger, färger, färger. Jag berättar hur min storebror slutade vara min storebror och blev en Annan, hur han en dag kom hem med hud grön som björkarnas allra första löv på våren. Jag berättar inte hur det slet hela min familj i trasor och hur jag någonstans långt inne kände en enorm lättnad först, när jag hörde mitt namn komma från de där högtalarna.

Love berättar också. Om hur väggarna i hans ensamma cell blev gråare och gråare och hur han växlade mellan galenskap och outhärdligt förstånd. Hur hans krossade sin hand när han slog på dörren tills de band fast honom i sängen. Han berättar om hur det kändes när hans familjemedlemmar försvann den ena efter den andra, och hur han packade en väska och stal sin pappas bil. Att han fick slut på bensin på en enslig landsväg och fortsatte till fots, blev upplockad av Institutet bara ett par kilometer från sitt mål, sin kusins hus på landet. Hans andhämtning säger att det finns mer, att han vill säga, men inte kan.
Och så berättar han om hur han satte eld på köket för att få personalen att evakuera, snubblade över mig i min operationsstol på sin väg mot frihet, och inte kunde få sig själv till att lämna mig där.

Jag vet inte hur många timmar som har gått när vi sitter tysta igen, när vi har sagt allt vi kan och orkar. Jag frågar Love om det finns några fönster, och om det är dag eller natt.
”Vi är i en källare, det finns två små fönster nära taket men jag har täckt över dem nu under natten, så att ingen ska se oss. Men jag kommer behöva öppna dem ibland när solen lyser. Jag behöver luften, klarar inte av att vara instängd längre” Hans ord får mig ovilligt att tänka på min bror, och en rysning går genom min kropp. ”Fryser du?” Han flyttar sig närmare mig på de illaluktande filtarna, så att våra armar är knappt en halv centimeter isär. Ett elektriskt fält bildas mellan oss och hans värme sprider sig, blandat med mitt blod, till hela min kropp. Mina muskler känns starkare och inte längre lika ömma och mina hjärnceller skickar små blixtar fram och tillbaka till varandra, gör att min hårbotten kliar och mitt ansikte blir varmt. Jag kan nästan se blod och värme pulsera framför mina värdelösa ögon.

Vi samexisterar i den där källaren ett tag, Love och jag, allt medan mitt svarta blir ljusare. När han öppnar fönstren för att släppa in solen kan jag urskilja hans silhuett. Hans hår hänger ner till axlarna och hans armar är starkare än de borde vara efter att ha suttit instängd så länge. Jag önskar att jag fick röra dem oftare än när vi sover, tätt ihop för att hålla värmen.
Han fortsätter att ge mig den söta vätskan som är bättre än något jag fått att äta under mitt år på Institutet. När jag frågar var han fått det ifrån säger han att han stal det från köket precis innan han brände ner alltihop.

”Hur ser jag ut?” Jag har velat fråga honom sedan första dagen, men aldrig vågat. Det känns som en så töntig sak att säga, så naivt att bry sig om sådant nu. Men som dagarna gått har jag börjat lita på honom allt mer och jag kan inte hålla det inom mig längre. Jag känner på luften hur hans ansikte spruckit upp i ett stort fånigt leende som får mig att vilja ta tillbaka mina ord.
”Du är vacker, Lola.” Han är plötsligt allvarlig.
”Nej, jag menar, rent objektivt. Vilken färg har mitt hår, mina ögon, hur ser min näsa och läppar ut?” Det är inte som att jag aldrig sett mig själv, men jag har förträngt mycket, glömt mycket, förändrats mycket. Love drar en djup suck.
”Vad spelar det för roll hur vi ser ut? Vi är fria nu, de kan inte skada oss längre.”
”Det spelar roll för mig. Jag behöver veta” hans motstånd gör mig bara mer bestämd.
”Ditt hår är askblont, ” han drar sin hand genom mitt hår, ”och rufsigt. I solen syns tre fräknar på din näsa, dina ögon är grå och dina läppar är…” Han pausar, letar efter ord. ”Vackra.” Hans långfinger är på min mun, följer dess konturer och jag kan inte stoppa mig själv. Jag drar undan hans hand och söker mig mot hans ansikte, stöter i hans näsa, hittar hans läppar. I en bråkdels sekund är hans kropp stel, orörlig, och sedan känner jag hur hans bröst rör sig under mitt. Hans armar är runt mig, på min rygg, min nacke, mitt hår, drar min kropp närmare intill sin egen. Hans läppar smakar sött och varmt, som om han just ätit av den tjocka vätskan. Jag glömmer bort att andas och bakom mina ögonlock exploderar tusen färger. Allt som existerar är grönt, blått, rött, lila, rosa, turkos, orange, violett, gult, grönt, grönt, grönt. Hans hud är grön och jag drar mig äcklat undan från honom. Ser på honom för första gången, ser att han är ett monster, en Annan. Vi stirrar på varandra länge utan att säga något och jag önskar att jag visste vart jag kunde springa. Allt jag vill göra är att fly.

”Förlåt” Loves röst skär sig som om i målbrottet. Min mage hotar att vändas ut och in. Jag har livnärt mig på honom, han har livnärt sig på mig. Vi har levt ihop som om det var så det skulle vara, som om vi passade ihop likt kugghjul, två delar av ett spel. Min kropp i hans armar, två perfekta pusselbitar. Jag vänder mig om och spyr upp de senaste dagarna, mitt på det äckelgrå stengolvet. Jag är tillbaka i fångenskap, min frihet direkt borttagen från mig.

Ändå vill jag stanna här för alltid. Love heter kärlek på engelska.