Nu ska ni få höra!

Med benen i kors och händerna på knäna sitter

han med ögonen slutna och ljuder sitt mantra.

Snart faller han i trans. Han känner sakta att

kroppen försvinner och då är han Maskisen-

Dartan-Yang d:ä, som smidigt och elegant med

harmoniska rörelser tar sig in under Mossiga Stenen

och fram till Grottan där han en gång mötte Messias.

I Grottan, som då var full av folk, finns nu bara

två personer. Maskisen och Drabanten…


När Maskisen närmar sig Den Andre blir han varsamt

hejdad och bedd att inte komma för nära. Vi har gott

om tid säger Drabanten som den andre kallar sig. Du

får inte ha för brottom, säger han, det har tagit många

år för oss att komma hit, det är inte rätt att skynda på.

Så sitter de där rygg mot rygg och känner in varandra,

och Maskisen anar att han aldrig kommer att bli sig

själv igen.


- Nu ska vi göra en shamanresa, säger Drabanten.

Så hör Maskisen långt under sig rytmer stiga och

falla likt hjärtat dunkande slag när man mediterar,

och snart förändras scenen där de sitter.

Det ser ut som ett bibliotek med mycket gamla skinn-

band. En gammal man med många masker kliar sig i

skägget. Han skriver och han tänker.

Masken för ansiktet tillhör en känd person från

Sverige, den mest kände en gång i tiden. Han talar

om Andar och om Himmel och Helvete. Hans namn är

Emanuel, han har talat med många av de bibliska

personerna och han kan tolka varje bokstav i

bibeln. Han är en bildad man.

Maskisen vill gärna tala med Den Gamle, men blir

avrådd. Så med ens har denne ändrat ställning,

men sitter fortfarande kvar och skriver. Han är öm i

ändan av allt sittande, och han har mycket kvar att

skriva, säger han.

"Du måste förstå att det är mera", mumlar han," det

finns ett mervärde som Ni måste ha, annars blir det krig.

Genom den materiella historiebeskrivningen når jag

hela sanningen", säger Karl, för det är just det han heter.

Nu känner Maskisen att det luktar rök. I samma stund

upptäcker han att personen vid skrivpulpeten har bytt

plats. Han sitter nu invid soffan på en stol och lyssnar

till en som ligger. "Denne man" har tydligen varit på en

mycket lång resa, och han är sjuk. Sjukdomen fick han

av smitta under färden och den gör honom under-

stundom svag. Ändå orkar han skriva och berätta

mycket om sin upptäckt.

Mannen i soffan är engelsman, son till en skicklig

läkare som ville att sonen skulle studera medicin.

Men det blev inget av med det. Då fick han väl bli

präst, tyckte fadern, men sonen blev istället med på

en av världshistoriens märkligaste resor.

På den resan degraderades nämligen människan till

ett djur, ett av djuren; ja, hon blev apans frände.

Mannen invid soffan fortsatte att röka på sin cigarr

trots svårt munlidande. - Jag kan inte leva utan den,

sa han, tankarna klarnar när jag röker.

Många undrade nog hur det stod till med de där

tankarna, snuskigare fick man leta efter.

Människornas handlingar styrs av drifterna, sa han

också, och längst inne i hjärnan finns en soptipp som

rymmer all världens vidrigheter.

När Maskisen kommit så här långt på resan känner han

att Den Andre har försvunnit. Han känner att de trängt in i

varandra och blivit integrerade; ett gemensamt jag,

de tillhör en och samma Själ.

Maskisen är nu initierad av världshistoriens stora

andar och skall nu dömas till förmedlare av

mänsklighetens heligaste visdom.

Så börjar återfärden genom Grottans salar upp

till mossig sten och Moffa under Stora Granen.

Maskisen känner sig ensam och rädd och vill

slippa sitt uppdrag, men Gamle Adam tvingar honom

att fortsätta sin initiering, nu på den kvinnliga sidan.

Fram bakom närmaste träd skrider Eva.

Hon flörtar med Dartan-Yang medan hon viskar med

het stämma: - Hej älskling nu är jag här.

Så tar hon av sig alla kläderna och står där alldeles

naken framför honom.

Maskisen vet inte vad han ska ta sig till. Det här

är ju inte hans ide'. Det är en följd av Moffas lek

med ord; - Vi möts Under Stora Granen…ha!

Men Maskisen förstår att han själv får ta på sig

Moffas ansvar, och inne i sitt huvud hör han Adam

beordra honom att ge den jungfrun allt vad hon begär.

Sålunda bjuder han Eva att ordna sig som hon behagar,

och breder ut en matta av den finaste mossa att vila på.

Han väntar sig att hon skall lägga sig på rygg, men

i stället vänder hon sig bort från honom och ställer

sig på alla fyra likt ett brunstigt sto.


Utan att genera sig särar hon på benen och blottar

sitt kön och nu inser Maskisen att människan är ett

av djuren i naturen.

Hon står där och väntar helt lugnt och tålmodigt

medan han gör sig klar…

Så börjar en älvdans runt Stora Granen, och medan

Eva får sitt, kommer Doris fram bakom buskarna med

samma begär; och där är Erotika, Marina, Afrodite,

Beda och Veronica, samt Venus och Sofi.

Ja många äro de ljuva, som dansa runt i kretsen

UnderStoraGranen, medan Moffa transenderar.

Maskisen initieras nu av honorna som söker sitt,

och ifrån granens topp hörs Stora Modern ropa

medan kroppar dansar ut på ängen i en våldsam fart.

Stora Modern är nu nöjd och ber Maskisen komma

upp till henne på de yttersta av grenar. Där på toppen

ser han att hon är den Ljuva Duva han så länge väntat

på. Kommer honom så tillmötes och hon sätter sig i

handen medan Humlan Humla kretsar runt dem båda.

Humla känner han se'n förr, och Duvan kuttrar.

Maskisen ser nu skådespelet där på ängen.

Han fortfar att va’ rädd, men det behöves icke,

säger hon; jag skall vara med dig i alla dagar.

När Maskisen tittar ner på alla nakna kroppar som

rör sig i allt snabbare tempo, tycker han att det

börjar se farligt ut, och han befarar att dansen skall

sluta i ett inferno. Så snabbt rör sig nu de små

kropparna att de inte längre kan hålla ihop.

Stannar de inte nu är leken förbi.

Det är knappt han kan se dem längre,

ty de äro som små prickar här och där.

Med ens kommer de allt närmare igen,

han ser dem tydligt nu, men vad har hänt?

De är inga människor, nu är de fräsande reptiler

som slingrar sig runt granen i allt snävare cirklar.

Rörelsen är en spiral, samtidigt som varje orm snor

sig runt sig själv i ett unikt mönster som är

universellt på något vis.

De är framme under Stora Granen nu och Moffa

börjar skruva på sig.

Nästan intill gubben stannar rörelsen, så att de innersta

blir krossade utav de ytterst i massan. Endast några få

blir massakrerade, men snart så glider hela massan runt

sig själv och vidgar cirkeln ut igen i sakta mak.

Stora Modern lugnar nu Maskisen.

Han känner sig allt mindre allt som tiden går.

Vad han på ängen ser är känt och verkar honom väl

bekant. Han känner ändå oro för The Grand Final.

Massan rör sig ömsom som små bollar, ömsom

liksom vågor i en hetsig dans.

Ja, hur skall detta sluta?

Så är andra fasen slut, och rörelsen försvinner ut i

skogen, samtidigt som vågor utav eld beträder scenen.

Musiken kommer närmare och trumsången från Grottan tilltar nu i styrka.

Det känns som en orkan i luften och Maskisen kryper närmre Duvan.

Så liten gör han sig att han kan klättra upp på hennes rygg

och ber Gudinnan om reträtt.

Nu ser Maskisen att Moffa börjar vakna och han

känner röklukt och han ser en eld; tänker så,

att nu får Moffa klara skivan själv, och betänka före vad

han vräker ur sig… ord har makt och kan försätta berg.

Så ber han Milda Makter att förtränga honom och på

duvans rygg han gör en blyg sorti.

***

- Morfar vakna, vakna Moffa! ropar fem små rump-

nissar, har vi inte sagt åt dig att du inte får röka ute i

skog och mark?! Hur skulle det ha gått om inte vi kommit?

Eldsvåda hade det blivit och Stora Granen

hade kanske brunnit upp.

- Hur har ni kommit hit då, om jag får fråga?

- Med Kristina så klart, hon tyckte det var bäst så!

Vi kände att det luktade brandrök och så fann vi

dig här under granen.

På det viset fick Moffa en märklig upplevelse under

granen, och det var väl då han blev en siare.

Kristina missar inte ett tillfälle att hålla ögonen

på honom när han tar på sig ryggsäcken och vandrar

iväg.

Vad gör han då han går? Jag vet inte riktigt men

jag tror att han går och bygger. Han bygger ett

tankesystem som ska hålla i alla väder, har han

sagt. En tid i alla fall. Det är hans Fria Fantasia.

Han säger att han är less på byråkrati och krångel.

När människor formas lika fastän de inte är det

innerst inne, då går det för långt, säger han.

Var finns all fantasi, dans och musik när de är

färdigskolade? Jo, då är de beskurna liksom bonsai-

träden och förkrympta så de inte kan känna igen sin

egen natur.

Finns det någon lust kvar då de är trettio?

Då de är femtio är de förbrukade! Varför?

Jo, med jämna mellanrum upprepar sig historien.

För varje generationsbyte händer något fundamentalt.

Barnen tar över och beter sig som barbarer i sin egen

kultur. Eller rättare sagt i föräldrarnas kultur; deras egen

är ännu inte mogen.

Vid varje sådan övergång sker en ekonomisk depression.

Alltså var trettionde år. Vart sextionde sker en världs-

depression som skakar om allt och alla.

Den första generationen klarar sig hyfsat genom att

rådfråga farfar som upplevt en världsdepression.

Men då det händer igen efter trettio år har far

blivit farfar, men han har bara varit med om en

trettioårsdepression och därför slutar det illa.

- Trettio och sextio, vad är det egentligen som

händer? frågar ni.

- Jo, ni förstår att som små är ni okunniga och

oskyldiga som lamm. Intelligenta är ni nog era

rackarungar, det har jag nog märkt på alla hyss,

men ni saknar fullständigt begrepp om tidens gång.

Därför kallar jag er barbarer i kulturen.

Allt eftersom åren går får ni lära er att det finns

kapital och arbete. Genom idogt arbete kan man

bygga upp ett kapital; dels gemensamt samhälleligt

kapital och dels privat.

Nu är det så att somliga av er är redan som små

mycket givmilda och delar med er av det ni har,

medan andra är lite snåla, som man säger.

Snåljåparna har en tendens att lägga sina ägodelar

på hög för egen del. De är mycket rädda om sina

saker. Inte heller brukar de satsa på sådant som de

inte säkert vet om det ger vinst. På det viset

växer deras kapital medan de nervösa, generösa och

religiösa, som inte räknar på öret, lätt blir av

med sitt.

Därför kommer hela kulturens samlade förmögenhet

att hamna på ett fåtal händer, som inte vet vad de

skall satsa på. Eftersom arbetaren inte kan köpa

kan heller inte kapitalisten producera och därför

stannar hela snurran; nästan. Bara nästan, ty längst

inne i huvudknoppen och i samhällskroppen sker

fortfarande en rörelse; lidelsen.


Den som inget har får ta av sitt farsarv. Det låter

lite konstigt men så har bröder gjort i alla tider;

alltsedan Isaks dagar. Men den som har gjort slut

på sitt får låna av sin bror, och bli skyldig både

pengar och arbete; och det med ränta på ränta.

Det är väl inte mer än rätt, säger ni, och jag menar

att ni har inte fel, men det är inte mänskligt att

kräva ockerräntor av de fattiga.

Det är djuriskt och rå kapitalism att roffa åt sig av den

gemensamma kakan, såvida kapitalet inte går tillbaka

till det allmännyttiga…och det gör det ju till slut.

Vi är ju kultiverade människor, eller ...

Endast gamla luttrade människor har den livserfarenhet

och vidsyn som krävs för att förebygga den stora krisen.

- Hallå där, vart är ni på väg, jag har ju inte

talat färdigt ännu?

- Hallååå, kom tillbaka.

- Vart ska ni ta vägen?

Jasså, ni ska bara.... jaha...(suck).