Detta är Sven Evert Hansson. Han är författare. Poet. Lyriker. Vi ska nu se hur det går till när Sven Evert kreerar sina verk.
Scenen tilldrar sig i ett litet fyrkantigt rum i en lägenhet på femte våningen i en mindre storstad, eller i en större småstad om ni hellre vill det. Detta bidrar inte till berättelsens fortskridande.
Väggklockan i bokhyllan visar tolv minuter i tolv. Det är natt. Ute skymtas den mörka himlarunden, i varje hundkorg snarkar hunden, tv-apparaten är avstängd för stunden och det är dags för Sven Evert att påbörja sin arbetsdag.
Han tar ett par trevande, sömndruckna steg mot skrivbordet, men ack, ack, ack – han har ju glömt sin morgonrock! Genast far han in i sängkammaren och hämtar den från sin plats på stolen där han så slarvigt hade kastat ifrån sig den på morgonkvisten. Men se, att författa utan sin författarrock går då rakt inte!
Belåtet knyter han bandet om midjan på det nonchalanta vis som bara en författare kan. Men man ska inte tro att man kan knyta midjebandet nonchalant bara för att man börjat kalla sig författare. Nejdå, det krävs träning! Disciplin, blod, svett och tårar. Sven Evert fick träna länge innan han kunde knyta bandet så nonchalant som en riktig författare. Den dagen firade han och hustrun Helena genom att dricka äggtoddy och äta pannkakor. Det tycker Sven Evert är gott. Han tycker även om stekt torsk, men det är inte relevant för vår historia.
Nåväl, Sven Evert har alltså fått på sig sin morgonrock, vilken för övrigt riskerade att ge honom en hjärtinfarkt en dyster förmiddag i november. Hustrun Helena gjorde det stora misstaget att kalla morgonrocken för badrock och Sven Evert fick i andnöd klargöra för henne att detta minsann var hans författarrock och ingen simpel badrock.
Nu har Sven Evert alltså sin arbetsklädsel på sig och har dessutom under vårt resonemang om morgonrocken hunnit stoppa fötterna i två tjocka raggsockor. Ni kanske tror att denna arbetsklädsel är en aning ogynnsam under sommarhalvåret, men inte alls. Sven Evert köper nya raggsocker första veckan i september varje år och i slutet av maj har han hunnit slita upp dem så pass att det fläktar behagligt genom hålen. Det är sådana raggsockehål som bara en riktig författare kan åstadkomma.
Morgonrocken kan han inte heller svartmåla med oförskämda klagomål. Under denna kan han gå klädd i shorts, linne eller till och med alldeles bar om han så skulle önska under sommarens hetaste nätter. Då sitter han i sitt sommarhus på landet, ute på altanen med ett glas rödvin bredvid sig. Men han dricker alltid måttligt. Jodå, den lilla skvätt rödvin är bara som olja för tankarna.
Men nu är det inte sommar utan tredje veckan i januari. Ett nytt år har börjat och det går mot ljusare tider. Hurra, hurra, hurra! Och den senila tanten i hyreshuset mitt emot har glömt att ta ner adventsljusstaken i fönstret.
Detta gör dock inte Sven Evert Hansson något. Tantens adventsljusstake är ett bra riktmärke att ha när han kommer hem sent om småtimmarna efter att ha varit ute och… hämtat inspiration.
Nu hämtar han oftast inspiration hemma istället. Han har kommit fram till att det är bättre så. Då slipper han gå så långt och han har närmare till både toalett, tandborste och huvudkudde. Ibland somnar han på soffan istället men det är bara när han har hämtat riktigt mycket inspiration och när tant Ingrids adventsljusstake inte räcker som riktmärke för att leda honom in i sängkammaren.
Sven Evert tänker inte gärna på de tillfällena. Dagen efteråt brukar Helena titta på honom med sina mörka korpögon och han får så fasligt ont i nacken av att sova på soffan.
Men nu har alltså Sven Evert både författarrock och raggsockar på sig och han är redo för ännu ett arbetspass. Med stor aktning sätter han sig på skrivbordsstolen, knakar sina fingrar skrivfärdiga och vänder blad i blocket.
Han studerar sidans tomma rader, kröker ögonbrynen i en betänksam nick och för handen mot pennan. Handen gör till hans förvåning en U-sväng och drar istället igenom hans fettiga hår. Stolen skjuts ut och Sven Evert Hansson står ännu en gång på sina sockbeklädda fötter.
Borta vid köksskänken fyller han en kaffekokare under en melankolisk visslingsmelodi. Han får inte vissla för glatt för då riskerar han att jaga bort alla ypperliga författartankar.
Kaffekokaren puttrar färdigt och nybryggt kaffe hälls rykande ner i hans älskade författarmugg. Sven Evert Hansson dricker sitt kaffe ur mugg och inte ur kopp. Detta är en mycket, mycket viktig företeelse. Om han inte fick dricka sitt kaffe ur mugg skulle alla ord försvinna! Hans identitet skulle gå om intet! Alla vet att Sven Evert Hansson dricker sitt kaffe ur mugg och inte ur kopp!
Sven Evert Hansson har ännu en gång landat framför skrivbordet och den här gången har handen lyckats fatta ett tag om pennan. Han tittar på pappret igen. Ja, han inte bara tittar, han stirrar ögonen blodiga! Han för handen mot sin fuktiga panna! Biter på sina bläckfria naglar! Rycker håret från sitt ombonade hem på hans huvud!
Han dricker en klunk ur kaffet, lyfter pennan och gör en ansats. Han skriver! Hör folk och fä, han skapar ord! ”Mugg”. Efter den första lättnaden och belåtenheten som bara kan frambringas hos en riktig författare, tittar han skeptiskt på ordet. Det börjar sticka i ögonen. Han tycker inte om det. Det gör ont att se på. Smakar illa i munnen.
Ännu en gång lyfter han pennan och stryker över ordet. Han stryker och han stryker. Handen blir blå av bläck. Pappret går sönder och pennan skapar nya streck på nästa sida. Han river ut ett knippe papper och kastar bestört i papperskorgen.
Sven Evert vilar pannan i handen. Sörjer de papper och de ord som gick till spillo. Han vill bara gråta men han lyckas stå emot. Istället smuttar han på kaffet och kikar ut på tant Ingrids adventsljusstake. Så sitter han i en timme. Därefter brygger han nytt kaffe. Han lyfter pennan och skriver denna gång inte mindre än två ord. ”Adventsljusstaken lyser”.
Orden utsätts genast för samma bryska behandling som det förra ordet och ”Adventsljusstaken lyser” följer efter ”mugg” ner i papperskorgen. Stackars Sven Evert Hansson, det är en tung natt i natt. Proceduren med ordskrivning och papperskastning upprepades ett flertal gånger under nattens skoningslösa framfart.
Sven Evert vaknar plötsligt av att morgonsolens trötta strålar skiner över stadens tak och in genom hans fönster. Vår stackars författare hade somnat vid sitt skrivbord. Med en mullvads misslynta utseende tittar han på väggklockan i bokhyllan. Den visar fem minuter över nio.
Sven Evert rättar på sig och upptäcker till sin förvåning att det står något skrivit i hans block. ”Det är synd om männi…”
Sven Evert reser sig upp, låter kaffemuggen stå kvar på skrivbordet och lunkar som en sömngångare in i sängkammare. Innan han låter huvudet falla mot kudden kastar han morgonrocken slarvigt på stolen bredvid sängen. Nu förtjänar han att sova efter en hård arbetsdags slit.
God natt.