Fiskarens vals har ingen melodi, i den är det vågornas brus som regerar. I fiskarens vals finns ingen sångare, där är det fiskmåsarna som tar ton. Det finns ingen refräng eller välklingande ackord. Här skapar musiken sig själv och fattas aldrig fantasi.
Ibland ökar spänningen och skräcken i valsen, då är det storm ute på havet. Då river vinden i seglena och slänger stackars fiskare över bord. Det är då hustrurna sitter oroliga hemma i stugorna framför sin tända eldstad.
Men valsen stillar in och blir slutligen harmonisk. Ekan guppar så stilla på den spegelblanka havsytan. Solen skiner på himmelen. Fiskaren står i sin båt, blickande in mot land. I nätet finns massor med fisk som ska föda dem under lång tid. Detta är tryggheten.
Fiskaren studerar de små glänsande fiskarna som för alltid slutat kippa efter andan. Tänk så beroende han är av denna lilla fisk. Denna fisk som till synes ser så obetydlig ut, men som påverkar om deras yngsta små barn där hemma ska få överleva vintern. Om de inte får sin fisk, har de ingenting att sälja. Har de ingenting att sälja, får de heller inte något att handla i handelsboden för. Den lilla familjen kommer att lida nöd.
Ja, sannerligen, denna lilla bänkande fisk, har stor makt över de mänskliga grannarna till det stora havet.

*

Hans, Olov och Gustav var alla tio år fyllda. Olov var äldst eftersom han var född i mars månad och ägde därför självfallet ledarrollen. De gick i samma skola hos magister Yrberg. Pojkarna kände varandra på grund av fäderna som var fiskare i kuststadens fiskelag. Fiskare Nilsson, Johnsson och Svensson bodde grannar med varandra.
Lång tid under fiskeperioden såg sönerna inte sina fäder. Tidigt på morgonen vid klockan fyra steg de upp och befanns sig ute på havet till sent på kvällen. När de kom hem stupade de i sina sängar för att dra sig upp vid fyra följande morgon.
Hans, Olov och Gustav var som vilka pojkar som helst. De lekte plätt, byggde kojor nere vid stranden, sprang ikapp och busade med småsysyskonen. Havet var något naturligt i deras liv. Det bara fanns där. Speciellt trevligt var det inte. Ofta kom det kalla vindar där ifrån och höll far borta om dagarna. Det var också där den knapra rikedomen kom ifrån. På somrarna reste de förnäma människorna dit för att ta sig ett bad. Men varför kunde de små pojkarna inte förstå.
De låg bakom en buske, iakttagande på de finklädda människorna som vadade i vattnet.
– Varför reser de hit? undrade Gustav.
– Har de inget eget hav att åka till? fortsatte Hans.
Den kloka Olov kunde inte låta bli att skratta åt dem.
– Haha! Det är självklart att de har samma hav. Hela världen har samma hav! Det finns bara ett… Hur skulle ett hav annars se ut?
Hans studerade den söta lilla fröken som skulle doppa fötterna i det mörkblå vattnet. Vilken tossa hon var. Det var ju iskallt!
– Varför badar hon tro? frågade Hans. Inte ser hon så väldigt smutsig ut?
Det kunde varken Olov eller Gustav svara på.
– Hade det inte varit varmare att värma vattnet på spisen och bada i en balja?
– Hon ska kanske inte bada. Hon ska kanske fånga en fisk.
Nu brast Olov och Hans ut i skratt över Gustavs kommentar.
– Skulle hon fiska! Hon ser inte skillnad på en sill och en ål!
Barnen var inte vana vid att folk badade i havet. Aldrig gav föräldrarna sig tid till att bada. När deras liv präglades så mycket av havet, ville de hålla sig ifrån det när det var möjligt. Människor i vattnet var förknippat med otur och sorg av alla drunknade fiskare, sjömän och andra olyckor. Alla mindes stackars pigan Katarina Eriksdotter när hon skulle rädda husbondens son som hoppat i vattnet och hur de båda blivit tagna av undervattensströmmen. Katarina och husbondens son var bara ett fåtal av alla liv som havet tog vart år.
Pojkarna fortsatte att filosofera bakom busken. Olov frågade sina kamrater om vad de drömde om.
– Jag drömmer om att kunna flytta havet, sa Hans.
Olov bet på ett grässtrå som han tagit ifrån tuvan bredvid sig.
– Vadå, flytta havet?
– Ja, havet är så otroligt stort. Jag tänker att, om människan kan flytta havet, kan hon lyckas med allt här i världen.
– Vart ska du ha det då? frågade Gustav som skrapade bort lite sand från sina fötter.
– Jag ska ha det bakom huset. Tänk så underbart på somrarna att vakna och bara hoppa ut genom fönstret, ner i vattnet. Och tänk så mycket bättre det blir för far när han har så nära till havet. Han kan börja fiska i nattsärken.
– Han kan sitta i huset med metspöet ut genom fönstret, skojade Gustav.
– Ert hus kommer att spolas bort, sa Olov pessimistiskt.
– Äsch… vad önskar du då Olov?
– Jag önskar att jag kan fiska upp den största laxen som finns så att vi kan få rikligt betalt för den.
Gustav rullade över på sidan, lutad mot armbågen.
– Jag önskar att jag och min familj kan lämna fiskeläget. Kanske emigrera till Danmark. Där är de så rika att de kokar gröten i smör, doppar den i smör och sover i smör om natten!
Pojkarna gjorde stora ögon.
– Men varför vill du lämna fiskeläget?
Gustav fällde ner blicken.
– Jag vill se något annat och inte ha den hårda vinden från havet runt om mig alltid. Men vi har väl för lite pengar för att flytta.
Olov och Hans tog inte Gustavs önskan så allvarligt. Den var bara fånig. De visste alla att han aldrig skulle lämna dem. Dessutom ville de ha kvar sin kamrat. Kamraten, som aldrig hade velat bli fiskare. Gustavs dröm var att få arbeta med jord istället. Så på bördig mark och se ut över sitt gröna, vajande fält som gick upp till midjan på fullvuxna karlar. Ja, han ville och tänkte lämna fiskeläget.
Pojkarna bestämde sig för att försöka förverkliga sina drömmar. Leken fick komma i andrahand. Nu gällde det att arbeta.
Hans steg upp varje morgon klockan fem med en hink i var hand, sprang ner till havet, fyllde hinkarna fulla och sprang de hundra meterna tillbaka till stugan där han tömde dem på baksidan. Om han tömde över 20 hinkar om dagen bildades det en liten pöl. Denna var emellertid borta dagen efter.
Olov gick också upp tidigt varje morgon. Han satt hela dagar med metspöet i handen. Han fick upp mycket fisk, men aldrig den han hade i tankarna. Fadern, fiskare Johnsson, var däremot mycket nöjd över att sonen så flitigt ville hjälpa till med fiskandet.
Gustav talade med sin fader, Oskar Svensson. Fadern hade precis som sonen länge velat flytta ifrån fiskeläget. Men än hade de inte råd. Gustav fick lova sin fader att hjälpa honom så mycket som möjligt, så att de kunde flytta med modern och de tre småsyskonen. Gustav hade två systrar, sex och fyra år och en broder som bara var två år fylld.
I fem år kämpade de stackars pojkarna, förblindade från verkligheten av deras innersta dröm. Hans lilla pöl uppkom och försvann. Olov fiskade sina små sillar och Gustavs familj sparade sina små slantar väl.
Till slut hade familjen trots allt lyckats spara ihop pengar så att de kunde resa uppåt landet. Fader Oskar hade hittat en bra liten stuga med bördig jord. Dit skulle de resa i början av oktober. Nu skulle de äntligen få lämna fiskeläget! Alla snåla och trångsynta människor, den bitande vinden och den förskräckliga fisklukten som trängde sig igenom märg och ben på dem.
Gustav stod nere på stranden i slutet av september och såg på sin fader som för sista gången skulle ge sig ut på fiske. Hans fader var den stiligaste av alla männen i båten. Han som var så stark och lång med de rejäla nävarna. De skulle nog kunna passa när de skulle börja greppa om tjuga och lie. Han försökte se framför sig sin fader iklädd kläder för lantbruk istället för den gamla fiskarrocken, vilket fick Gustav att småle.
Oskar fick syn på sin lille son på stranden, som i fem år hade kämpat för att få komma där ifrån. Nu var han femton år. Utan honom skulle deras gemensamma dröm aldrig ha gått i uppfyllelse. Han drog på munnen och vinkade till honom med hela armen. På stranden vinkade Gustav tillbaka och så försvann båten ur sikte.
Framåt kvällen blåste det upp till oväder. Gustav hade gått ner till stranden igen för att möta gubbarna när de anlände. Bara de hann komma innan stormen ökade ytterligare…
Men det kom inte någon båt. Gustav stod där huttrande i flera timmar. Han tvingades återvända till stugan när mörkret föll. Oroligt vankade han där inne tillsammans med sin mor och sina syskon som hade ökat med ytterligare två. Gustav återvände till stranden varje timme.
– Bli nu hemma Gustav, sade hans mor när han tänkte ge sig ut klockan ett på natten. Om de kommer så klarar de sig själva.
Gustav stannade i dörröppningen, redan iklädd stora stövlar och sydväst.
– Jag måste vara nere hos dem när de kommer!
Med de orden gick han bestämt ut i ovädret. Vågorna var meterhöga och regnet piskade honom i ansiktet. Han stod där i en timme helt förgäves.
Tidigt på morgonen hälsade Olovs fader på i stugan. Det hade precis hunnit ljusna där ute. Den smala mannen på nästan två meter satte sig dystert vid bordet.
– Jag hörde om båten som aldrig kom i land igår, började han stilla. Den kom nu i morse…
Gustav hoppade genast upp ur sin säng för att med rödsprängda ögon gå mot ytterdörren.
– Vänta, sa fiskare Johnsson till Gustav. Den kom ja… men Oskar var inte ombord… Han kastades ur båten och…
Mer behövde inte familjen höra. De förstod att fadern, tryggheten, hade drunknat på sin sista fiskefärd. De visste att han aldrig skulle träda in i stugan med sitt muntra leende trots det hårda livet. Han var borta.
Fru Svensson försökte skrika ut den kyliga tomheten i sitt bröst som gjorde hennes alldeles matt. Hennes liv gick i kras. Människan hon stått ut och levt för hade hon inte längre hos sig. Nu satt hon ensam med sina sex barn som väntade på att bli omhändertagna.
Gustav stod alldeles stilla. Han visste att drömmen skulle lämna honom för alltid. Drömmen som far och son byggt upp till så nära verklighet den kunde bli. Inte kunde en 15-årig pojke ta med sig sin familj till en plats han aldrig varit på. Nej, men familjen var tvungen att bli försörjd av honom. Han var den äldste sonen. Gustav fick ta det som erbjöds. Det fanns inget annat att välja på än att stanna som fiskare i det gamla fiskeläget.
Där skulle han komma att gå i hela sitt liv med en dröm som slocknade allt mer för var fisk som drogs upp ur havet.
Olov hade fiskat sin största lax och var nöjd med det. Hans fortsatte gå där med sina hinkar och sin barnsliga fantasi. Kanske skulle de tre pojkarna växa upp till snåla och trångsynta människor som många andra. Antagligen skulle Gustav även bli bitter på grund av sin krossade dröm. Den krossade drömmen som hade försvunnit lika fort som vågen passerat och ryckt fadern ifrån honom.
Men vad var det för ovanligt med detta liv? Detta var takterna i fiskarens vals.