När havet stormar lyser de blå ögonen klart. Aldrig är de hotfulla vågorna utan uppsikt. Han har levt ett långt liv. Han vet.
I stugan bor han ensam. Det är lättast så. På det viset har han alltid möjlighet att bevaka. När molnen lägger sig tätt på himlen och när vinden friskar på, tar han med sig sin kaffekopp i rummet vars två fönster vetter mot öster. Vetter mot havet. I rummet sätter han eld i kaminen, slår på radion och låter då och då blicken vandra mellan tidningen och fönstren.
Han har bott här i hela sitt liv. Han vet att utanför finns farliga vatten. Erfarenhet fick han redan som fem år gammal, då hans egen pappa rycktes bort ifrån honom. Nu har han sett tillräckligt många liv släckas i det våta.
När han slår upp blicken från tidningen och får se spår av liv där ute, kastar han alltid regnkappan över sig, störtar med beslutsamma steg mot sin lilla eka vid stranden och plumsar ut.
Ibland är det en stackars fiskare eller badare och någon gång en bortkommen turist. Alla ska upp. Alla får de se den bredaxlade mannen i sin mörka regnkappa dra ut sin båt och komma till undsättning. Alla fattar de hans hjälpande hand och kikar ynkligt upp i hans väderbitna ansikte.
Det var längesedan någon omkom utanför hans kustremsa. En gång höll det på att gå illa när han under räddningsaktionen själv föll ur båten och med nöd och näppe undkom att dränkas i vågorna. Oftast tar de sig båda upp, dyblöta, för att torka framför kaminen med en ångande mugg i sina frusna händer.
*

Solen hade hållit sig frånvarande i mer än en vecka. Sommaren hade börjat ge vika och lämnat plats åt höstens envisa vindar.
Oskar låg och halvslumrade på soffan med den ena armen tungt vilande på magen och den andra över huvudet. Han hade under den senaste halvtimmen känt ett stigande kaffebegär och sömnigt reste han sig för att lunka fram mot kaffekannan.
När han passerat halvvägs över golvet, fick han syn på något i ögonvrån. Genast var han framme vid fönsterkarmen och kikade ut mot havet. Vågorna hade blivit högre än tidigare och den lilla främmande båten guppade hjälplöst i deras grepp.
Snart hade han fått fötterna i stövlarna och var redo att ge sig ut till undsättning. Vinden slet i honom när han stängde dörren om sin trygga boning. Det regnade inte, men luften var rå. Med ett säkert grepp om årorna rodde han ut mot den nödställde och kände hur vågornas skum piskade i ansiktet.
Det satt en ensam pojke i båten. Trots havets brus och vindens ylande kunde han höra hur pojken skrek i högan sky. Oskar räckte honom handen. Håret låg klistrat mot kinden och han var tvungen att blinka bort vattnet ur ögonen för att kunna se ordentligt. Båtarna guppade oroligt i otakt och han famlade i luften innan han fick tag om pojkens våta, utsträckta hand.
När pojken kommit över i hans båt, klamrade han sig tätt intill Oskar. Han skrek inte längre. Nu hördes bara ett ynkligt gny.
Oskar rodde in till land igen och pojken gömde sitt ansikte i hans krage när han bar in honom i stugan. Han gav honom en besvärad blick och kände hur svettdroppar bröt fram i hans panna.
Inne vid kaminen satte han pojken på soffan, kastade en handduk till honom och gick för att klä av sig sina våta kläder. När han återvände in i rummet satt pojken och stirrade ut i tomma intet med handduken orörd bredvid sig.
Oskar satte sig på soffkanten och började torka pojkens mörka hår. Med ett rofyllt leende lutade pojken sig mot honom.
– Hur gammal är du? frågade Oskar utan att få något svar.
När han tog bort handduken såg han att pojken slutit ögonen och sov tungt mot hans bröst. Med en suck hjälpte han pojken av med de dyblöta kläderna och bäddade ner honom i soffan.
En timme senare vaknade pojken. Han lutade sig på armbågen och tittade på sin livräddare som satt vid bordet med en tidning i handen. När Oskar märkte att pojken vaknat, tittade han upp på honom över sina läsglasögon.
– Var är dina föräldrar? frågade han vresigare än väntat.
– Var det du som räddade mig?
– Ja… Var är dina föräldrar?
Pojken satte sig upp och drog pläden närmare sig.
– Borta…
– Vadå borta? frågade Oskar irriterat.
– De är hemma.
– Vem var i båten tillsammans med dig, då?
– Ingen, svarade pojken och skruvade på sig. – Jag tänkte bara…
– Vet de var du är? fortsatte Oskar och drog av sig glasögonen.
– Nej…
Oskar for upp från stolen och började vanka av och an på golvet. Han kikade mot fönstret där regndropparna smattrade mot rutan och lät blicken återvända till pojken.
– Så du hoppar i en båt och ger dig ut ensam på havet? Lämnar din mamma och pappa. Det är… Är du medveten om att du kunde ha dött där ute?
Pojken sänkte blicken och nickade dystert. Oskar gick ut i köket och återvände med en portion pytt i panna som han serverade sig själv vid bordet.
– Hur gammal är du? frågade han med mat i munnen.
– Sju, svarade pojken som hoppat upp från soffan och barfota tassat fram till kaminen. – Det är mysigt med kamin. Jag ska säga åt mamma och pappa att skaffa en sådan.
Oskar lade ifrån sig besticken och tittade på honom.
– Jag tror du får ge dig hem nu.
Pojkens kinder bleknade.
– Nu? Men jag hittar inte hem.
– Du får fråga någon om vägen, sa Oskar och hämtade pojkens kläder som ännu inte hunnit torka.
– Men det är mörkt! gnydde pojken nästan gråtfärdigt.
– Det är inte värre än att du kan se vart du går, invände Oskar och drog på honom tröjan.
– Men… Jag är så hungrig.
Hastigt nappade Oskar åt sig en burk, hällde i det sista av sin portion och tryckte den i pojkens hand.
– Ät detta. Det mättar.
Med de orden knuffade han pojken genom dörren och ut i mörkret trots pojkens förtvivlade protester. Knappt hade han hunnit stänga dörren förrän en huvudvärk svämmade över honom och tog hans sans i besittning. Matt lutade han sitt arma huvud mot väggen och försökte andas lugnt.
Bilder for förbi hans inre syn. Bilder av andra barn och andra tider. Med en suck gned han handen mot ansiktet, kikade ut genom fönstret, fattade stormlampan och gav sig ut i mörkret.