Fullkomligt naken. Inte en tråd på kroppen hade han. Anders tog förbluffat ett steg bakåt in i sin lägenhet och stirrade på den nakne och skäggige mannen framför sig.
– Jaha?
Mannen tittade på honom med ett snett leende och oförklarlig självsäkerhet.
– Hallå, hallå!
Anders kände hur det började hetta vid tinningarna av förlägenhet.
– Alltså… kan du vara vänlig att förklara dig eller gå här ifrån…
Han skulle just stänga dörren, då den nakne mannen tog tag i den.
– Nej, vänta lite nu!
– Gå här ifrån!
– Men jag…
– Stick, och det genast!
– Jag…
– Du ska inte…
– ANDERS! Kan du inte låta mig komma in?
Anders stannade upp ett ögonblick. Visserligen stod hans namn på dörrskylten, men det var främlingens uttal som kändes bekant. Nu log mannen mot honom igen.
– Känner du inte igen mig?
Anders stod alldeles stilla och stirrade på honom. Vems var rösten? Vem var det som gömde sig bakom det bruna skägget och vems var de klarblå ögonen?
– Bjelk?
Mannen log igen och lät skymta sina jämna tänder. Anders kände hur all luft gick ur honom. Förstummat släppte han dörren och lät den nakne mannen träda in. Mannen gick in med rak rygg och på ett strålande humör tittade han sig omkring i lägenheten.
Anders som inte kunde släppa den underlige mannen med blicken, ryckte åt sig en filt som denne svepte in sig i. Mannen slog sig ner i den nya soffan och Anders stod nervöst lutad mot närmaste skåp.
– Bjelk…, sa han utmattat och den insvepte mötte honom med ett leende.
– Ja?
– Vad… varför… kläderna?
– Du bor förbaskat fint här!
– Bjelk…, suckade Anders. Vad gör du här?
Bjelk ryckte fundersamt på axlarna.
– Ja… Det… Jag har träffat henne!
Anders tittade på den besynnerlige mannen i den rutiga filten och synen fick honom att undra om han skulle skratta eller gråta.
– Sett vem?
Bjelk tittade bestört på honom.
– Vem! Det vet du väl. Den lilla spanjorskan!
Anders suckade tungt.
– Har du inte gått vidare? Lever du fortfarande i en drömvärld?
Bjelk spände ögonen i honom och lät filten falla till marken.
– Drömvärld! Det är det sista du kan påstå att jag har levt i. Är det någon som har levt och sett verkligheten så är det jag!
Anders funderade på hans ord.
– Ja… det betvivlar jag å andra sidan inte…
De var båda tysta en stund. Bjelk satt och stirrade rakt ut i luften som om han var i en annan värld och Anders fingrade nervöst på bokhyllan bredvid sig.
– Du var en av dem som var med i krogslagsmålet, va?
Bjelk tittade hastigt på honom som att han hade blivit väckt från sina tankar.
– Ja… men det brydde väl inte du dig om. Du hade redan gått iväg till golfbanan med de andra… stilfulla i sällskapet, sa han med avsmak.
Anders ignorerade hans pik.
– Jag kommer ihåg att du ville bli pilot. Var det inte så? Vad har hänt med dig? Se på dig själv. Du ser ju ut som… ett troll!
– Äh, flyga…, fnös Bjelk under tiden som han drog filten om sig igen.
– Det har du kanske gjort ändå…
Deras blickar möttes och trots att de inte sett varandra på nio år, kunde de forna kamraterna tala med varandra utan ord. Bjelk brast ut i bullrande skratt.
– Ja, kanske det! Men hördu, jag har inte levt så dåligt egentligen. Jag har haft det bra. Gått där jag velat gå, dansat där jag velat dansa, sjungit när jag varit på det humöret och… rymt när det har varit det bästa, haha…
Anders funderade på vad som verkligen hade fått kamraten att tvingas gå alldeles naken. Var det ett av hans nya påhitt? Bjelk tycktes läsa hans tankar eftersom han oberört fortsatte:
– Du vet… jag vaknade på ett hotellrum här i stan och kunde inte hitta min tröja. Den var helt försvunnen. Men vad fan, tänkte jag, det spelar väl ingen roll. Det är fint väder nu på sommaren och allting…
Anders lyssnade och brydde sig inte ens om att fråga varför Bjelk plötsligt hade vaknat på något hotellrum.
– Så utan tröja har jag nog knallat omkring i någon vecka, fortsatte Bjelk. Ser du en sådan solbränna jag har fått! Men så behövde jag ju ha lite mat i kistan… Det behöver man ju, om man har stålar eller ej. Tror du kärringen i affären ville skänka mig en bulle? Så fan heller. Inte ens byta den mot ett par jeans! Så jag tog mig till närmaste loppmarknad. Du vet, de säljer ju på gatan där borta varje helg.
– Vad skulle du göra där då?
– Sälja mina byxor! Man får ta vad man har. Stålar behöver jag, men jag är ingen tiggare.
– Fick du något för byxorna, då?
– Tanterna på loppmarknaden var så snåla så efter en hel dags slit, fick jag dem sålda för 20 kronor. Men på de pengarna blev jag ju inte mätt. Jag var just på väg till en polare, då en jävla polis började springa för att arrestera mig för ”förargelseväckande beteende”. Har de aldrig sett en man i kalsonger förr, så har de inte sett mycket!
Det slog plötsligt Anders att mannen som talade var den samme som en gång varit tio år och suttit vattenkammad och prydlig bredvid honom.
– Jag vill bli pilot, hade en ung Erik Bjelk sagt. Tänk att kunna flyga långt där uppe. Man skulle bli en sådan där flygande doktor som kan rädda de som är sjuka. Vi kunde göra om vår gård till en sjukstuga och i ena stallet kunde en helikopter stå.
– Varför är du helt naken nu då? frågade Anders nu sin barndomsvän.
– Ja, vad tror du händer? Jo, jag måste ju hoppa över ett staket och då fastnar kalsongerna i någon flisa så att jag river upp dem totalt. De var lika bra att kasta och sen lyckades jag ta mig in i hyreshuset. Där sov jag i en skrubb och hela dan har jag smugit i trapphuset för att se om här kanske bor någon polare som jag känner. Till slut fick jag syn på ditt namn så… jag ville bara komma in och säga hej!
Anders stirrar mållöst på honom. Historien var nästan ofattbar, men om det var någon som skulle råka ut för dessa historier så var det Erik Bjelk. Utan ett ord gick han in i sovrummet, letade fram sin blåa, gamla skjorta och ett par byxor.
– Här, ta på dig!
– Tack! utbrast Bjelk och drog på sig kläderna. Hur mår morsan och farsan då?
– Mina?
– Ja, vilka annars? Mina egna är ju uppbrända för längesen.
När Anders nu såg den skäggige och ovårdade Bjelk i hans egna gamla kläder och hörde honom säga dessa ord, kände han hur det stack till i bröstet.
– Läste du tidningarna på den tiden? frågade han stilla.
Bjelk som hade bekymmer med att knäppa knapparna, tittade hastigt upp på honom.
– Nej, varför skulle jag göra det?
– Branden var inte anlagd. Det var en olycka.
– Jaså? Blir jag lyckligare av det? Kanske var det jag som orsakade olyckan. Gården nerbrunnen och mamma, pappa och brorsan lika döda som hunden.
De var båda tysta en lång stund.
– Du skulle ha pratat med fler. Du skulle ha pratat med mig.
– Och vad skulle jag säga dig? "De är döda allihop". Det visste du ju för fan redan! "Jag kan inte bo på min gård för den är borta", det är ju uppenbart. "Jag kan inte bli pilot, för jag har inga pengar till utbildning". Vad mer hade du velat höra? Skulle du sitta där med din trygga familj och gotta dig i allt elände?
Anders kände hur orden trängde fram envisa tårar i ögonvrån. Han var tvungen att sansa sig innan han kunde säga något.
– Bjelk… jag tycker så mycket om dig. Du har alltid varit min bäste vän.
Bjelk tittade avvaktande på honom.
– Och du har varit min…
– Vad vill du jag ska göra för dig? frågade Anders med en röst som om han talade till det ömtåligaste lilla barn.
– Ge mig mat och sen en säng att sova i. Sen ska jag ge mig iväg till Berlin och försöka hitta en tjej där… Jag har visst blivit pappa…
– Va! Det säger du! utbrast Anders och ledde honom till en säng. Jag hoppas verkligen att du hälsar på mig igen och har den lille med dig!
– Det kan du lita på, och det ska vara inom de närmaste nio åren…, sa han bestämt och bredde ut sig i sängen varefter han kikade på Anders igen. Om jag inte har flugit för högt innan dess…