En blå dräkt. En liten blå dräkt med små gyllene stjärnor på och en gunga. I denna satt en liten prydnadsclown. Med vitt, yvigt hår och en nattmössa på huvudet.
Han satt och stirrade ut genom det stora vardagsrumsfönstret denna sommarnatt. Där ute fanns ett stort plakat som fångade hans uppmärksamhet. Cirkus Spottonia hade kommit till staden. På plakatet fanns en glad clown och log med hela ansiktet.
Den lille prydnadsclownen sänkte huvudet. Han var trött på att bara sitta som en vacker prydnad för alla människor. Vad var det för liv han hade? Aldrig kunde han väl önska mer än att vara rolig och få människor att skratta. Det var ju det som clowner var till för!
Nu satt han fast här på sin gunga, hängd i det vita trätaket. Hans ägare lade inte märkte till honom längre, förutom då de slog huvudet i honom och svor irriterat.
Ja, den lille clownen var en skam för alla världens clowner. Han gav clownen på plakatet en blick igen. Vad hade denne clown gjort för att få vara med i cirkusen och få folk att skratta? Vad hade den lille prydnadsclownen inte gjort för att få sitta där han satt? Tänk om han fick vara med… Tänk om han fick slippa den tråkiga gungan i deras tråkiga vardagsrum och titta på deras tv, samtidigt som han hörde skratten utifrån cirkustältet.
Den lille clownen kände sig illa till mods. Det brukade han alltid göra på somrarna, men denna kväll var det värre än vad det någonsin varit. Kanske berodde det på att det där plakatet stod rakt utanför fönstret. Eller på människorna som glatt stannade framför det med positiva kommentarer. Det var svårt att inte tänka på det.
I hela sitt liv hade clownen hängt i detta tak. Stirrat på soffan som stod vänd ifrån honom, på bordet, pianot, bokhyllan och rummets mittpunkt – tv: n. Vantrivseln hade stigit med åren och nu stod han inte ut! Inte en dag till på detta sätt… inte en sekund…
Plötsligt kände han något fuktigt på sin vita krage. Det var tårar som åkt nerför kinden och landat där för att sedan sugas upp av tyget. Han grät!
Det såg ut som små glittrande silverkulor i det klara månskenet. Aldrig hade clownen varit med om något liknande tidigare. Han satt där och förundrades, då han såg ett starkt, lysande skimmer i rummet som fick honom att stänga ögonen.
När han slog upp dem igen, hängde han inte längre i taket. Nej, han och gungan låg i en säng! En säng i ett rum han aldrig tidigare sett förr. Det var litet med ett nattduksbord bredvid sängen och ett större bord vid fönstret. På bordet stod en fotogenlampa. Från den lilla öppningen i fönstret svepte en vind in och fick fotogenlampans ljus att fladdra då det lyste på cirkus Spottonias olika planscher på en av väggarna.
Den lille clownen började sakta ana att han kommit in i någon av cirkusarbetarnas vagnar. Ännu säkrare blev han, då han såg de olika redskapen i rummet. Diablo, jongleringsbollar, falska kortlekar och annan rekvisita för cirkusen.
Han var där… Hans innersta önskan hade blivit uppfylld. Det var hans tårar och vilja som tagit honom hit. Någon annan förklaring fanns inte för clownen. Han brydde sig inte så mycket om det heller. Nu skulle han äntligen få sin chans att vara med en riktig cirkus. Det var här han hörde hemma.
Dörren drogs upp med ett ryck och en trött cirkusdirektör kom in med matta steg. Var det i direktörens egen säng han låg? Clownen studerade honom och kände ivern bubbla upp inom honom.
Direktören satte sin cylinderhatt på bordet, hängde av den röda frackjackan på stolen och tog en klunk av vattenglaset på nattduksbordet, utan att lägga märke till clownen.
Först när han skulle sätta sig i sängen, upptäckte han honom. Allt inom clownen skrek: ”Se mig! Ta mig! Låt mig vara med!” Men hans ditmålade ansikte log lika fånigt som alltid.
Direktören suckade bara och kastade honom på en stol med en tanklös rörelse. Med en duns landade han där och såg direktören lägga sig ner i sängen med händerna knäppta över magen. Det sved till i bröstet. Det var inte sant… Han hade haft chansen. Chansen att bli sedd. Men blev bortkastad som en vante. Var det så de såg på honom? Något skräp som låg i vägen. Tårarna började ännu en gång rulla ner från kinden denna kväll.
En skrovlig hostning kom ifrån direktörens säng. Han satte sig upp och tog en ny klunk vatten. Då han slängde en blick mot clownen i hörnan, fick han se att han grät! Fort var han uppe på benen, studerade clownen ett par sekunder och slängde sig ut genom dörren.
– Hallå! Hallå! Skynda er hit! Allihop! Ni måste komma och se!
Ett kort ögonblick senare stod alla från cirkusen därinne och trängdes. Trollkarlen, lejontämjaren, eldslukaren, jonglörerna, lindansarna, clownerna och akrobaterna. Alla stod därinne för att se vad direktören så ivrigt ville visa dem.
Direktören lyfte upp clownen och sade så alla kunde höra:
– Se här! Se! Han gråter!
Människorna sträckte på sig.
– Nej, det är väl bara något lurendrejeri. Inte gråter den på riktigt.
– Jag svär! Jag har inte gjort något. En prydnadsclown som gråter. Detta kan bli ett helt nummer!

Så blev det. Efter att de undersökt och kommit underfull med att det inte fanns något lurendrejeri som fick den att gråta. Fort ändrade de i showen så att det skulle finnas plats åt den lille clownen. Hela föreställningen skulle inledas med att den lille clownen satt på sin gunga och grät. Därefter skulle de andra clownerna springa in och få honom att sluta gråta.
Detta lyckades mycket bra och i hela landet var de välkomna till nya platser. Alla hade hört talas om den lille clownen och kom för att se.
– Han gråter verkligen!
– En prydnadsclown!
– Jag har sett det, det är mycket bra gjort!
– Han är så söt!
Den lille clownen drog in massor med pengar till cirkusen. Det året kom det dubbelt så mycket publik, i jämförelse med de andra åren.
Direktören var mycket stolt över den lille clownen och han förvarade honom ömsint i sin egen vagn. Tänk att hans idé blivit så lyckad…
Clownen själv kunde inte bli lyckligare. Att få dem att skratta i detta nummer, kunde han inte. Men de kom för att se honom och när alla på cirkusen var glada för honom, spelade det ingen roll. Han gladde ju folk och fick stå i manegen. Det var det enda han begärde. Men visst var det ett underligt nummer för en clown…
Snart var det dags för honom att inta scenen denna kväll. Cirkusdirektören fäste gungan i en ställning och strålkastarna tändes. Sorlet i lokalen dog sakta ut. Endast lite prassel med godispåsar hördes. Vid vissa föreställningar blev publiken så tagen av clownens nummer, att de för mer än ett ögonblick glömde sina påsar som de så troget höll i händerna.
Clownen förberedde sig. Det var dags att gråta. Han tänkte på sitt gamla trista vardagsrum, som han brukade göra för att bli riktigt ledsen. Men hur han än försökte, kom det inga tårar!
Prasslandet med påsarna ökade och sorlet steg oroväckande. Vad var det för fel med detta uppträdande? Skulle inte clownen gråta? Kom det inget mer än det här? Tänkte inte cirkusen det minsta på publiken? På dem som hade fått sina biljetter i sista stund, de som hade hört sina barns tjat i veckor och de som hade planerat och sett fram emot detta välkända nummer.
Den lille clownen fick panik. Gråt! Gråt då! Varför gick det inte? Han ansträngde sig. Tänkte på sina sorgsnaste stunder. Tänkte på när cirkusdirektören kastade iväg honom… tänkte på tv: n som han tvingats titta på i hela sitt liv. Men inga tårar kom. Inte en enda. Han kunde inte gråta längre för att han inte behövde göra det. Han var glad. Visst var det tråkigt när han hängde i vardagsrummet, men det gjorde han ju inte längre! Sorgen hade varit stor när direktören kastat undan honom, men nu fick han ju vara med!
Cirkusdirektören stod där bakom manegen, rev sig i nacken och bet på sina naglar. Förbaskade clown som inte kunde uppföra sig! Till slut fick han ta ut honom, berätta att något blivit fel och de andra clownerna tog över.
Direktören gormade och skrek natten igenom. Aldrig hade han varit så rasande! Detta var ju skandal! Kunde det bli pinsammare? Vad skulle folk säga? Ett par tårar, var det för mycket begärt? Nej, clownen skulle inte få uppträda mer.
När clownen fick detta budskap, kom de efterlängtade tårarna. Men det spelade ingen roll nu. De kunde inte riskera att han bara grät ibland. Han var tvungen att alltid gråta!
Direktören tålde inte att se honom. Han fick inte ens lov att vara i direktörens vagn utan flyttades istället till den otäcke lejontämjaren. Där fick han hänga i taket, som han gjort borta i vardagsrummet. Fast här var det nästan ännu värre. Nu var han ju på cirkusen. Han hörde skratten, och fick ändå inte vara med. Bara för ett par tårars skull. Han var världens sämsta clown. Det fanns kanske en anledning till varför han från början inte hamnat på en cirkus.
Att han kommit just till lejontämjaren var nog ett slags straff. Det var en stor, skrämmande man, med gula tänder, djupa ärr i ansiktet och på axlarna och nävarna var så grova som lejontassar. De kunde lätt krossa den lilla clownen i ett enda försök.
Men denne man, hade en liten son, som han älskade mer än något annat. Pojken kom ofta och hälsade på och när han fick se clownen, blev han alldeles salig. Vilken otroligt fin clown far hade… Där satt han hela dagar och tittade på honom. Aldrig kunde han se sig mätt på den lille clownen.
Lejontämjaren märkte hur mycket hans son tyckte om honom.
– Jaså, du tycker den är speciell. Då får väl far ta hand om honom när du inte är här.
Ja, det fick han verkligen. Också clownen tyckte att det var något speciellt med pojken. Det var som att han förstod vad clownen tänkte. Pojken pratade ofta med honom, utan att vänta sig ett svar.
Med tiden började en ny känsla stiga inom clownen. En som han alltid varit obekant med. Kärlek. Han kände en slags kärlek till sin ende vän. Det var en känsla som clownen var mycket glad för. Att kunna tycka om någon och bli omtyckt tillbaka, för det visste han att han blev. Även av lejontämjaren. Det var ju hans lille pojkes bäste lekkamrat. När pojken inte var där, kunde ibland lejontämjaren säga ett par ord till honom. Det som innan varit skämmande hos mannen, övergick till att bli något charmigt i hans personlighet.
En dag fick pojken för sig att busa med sin far. När han inte var där, gjorde han upp en fälla med rep och madrasser. Clownen studerade nyfiket pojken som glatt pratade hela tiden. Strax innan fadern kom, gömde han sig i garderoben.
För att kunna öppna dörren som pojken stängt med rep, var fadern tvungen att rycka ordentligt. När han gjorde det snubblade han in med fart och landade på rygg på madrassen. Fort hoppade pojken ut och kastade sig över honom för att kittlas.
Fadern skrattade och reste sig upp för att fånga honom. Pojken sprang och skrattade så han nästan fick andnöd. Clownen skrattade också, inombords.
Plötsligt trillade han av gungan och klamrade sig förskräckt fast vid pojken. Alla, inte minst han själv, blev högst förvånade över detta. Var det sant, det som hände? Kunde han verkligen röra sig?
Det kunde han. Nu hade han allt: sorg, lycka, vänner och kunde till och med skratta tillsammans med dem han älskade. Livet hade löst upp hans stelhet och fick honom att röra sig. Men ansiktet förblev lika stelt målat, som det en gång blivit.
Lejontämjaren skyndade sig till cirkusdirektören med honom och denne höll med om vad lejontämjaren påstod. Skulle inte lille prydnadsclownen ha ett eget nummer, så skulle ingen ha det!
Förslaget blev att pojken och clownen skulle jobba ihop. Därmed uppfylldes också pojkens dröm. Han hade alltid velat vara med i cirkusen, men den enda lösningen cirkusdirektören och lejontämjaren hade kommit fram till, var att han skulle hjälpa fadern med lejonen och det var ingenting som pojken hade varit speciellt road av.
Men nu skulle clownen och han få sitt eget nummer! De tränade och bestämde allt själv. Det blev också mycket bra. Pojken berättade små historier och clownen hoppade där i sågspånen med gester till, vilket fick alla att vika sig dubbla av skratt.
Detta liv med rörelse, skratt och applåder, var verkligen något annat, än de tysta, ensamma kvällarna på gungan i vardagsrummet.