Detta eviga hoppande, upproriska bockande. Krumsprång ackompanjerat till kråksång.
Mellan febril feberosande mani och lamslagen slagkraftig apati.
Hoppar bock över skyhöga hinder och barriärer bara för att sedan snava över mina egna tår.
Huvudstupa framläge, framläge sidostupa, stupande suputer.
Trasslar in mig i mina egna nät, vet inte längre vart jag började väva någonstans. Ett vanmäktigt virrvarr.
Tappar bort mig själv någonstans mitt i mina grandiosa planer,
vanedjur.
Trälar runt i utnötta fåror,
gnabbas med min uttjänta handlingsförlamning (en invalidiserad handling)
likt ett gammalt gift par.
Famlar efter orden, svamlar efter orden,
fumligt försöker jag greppa dem,
tafatta försök att fånga en fjäder i luften.
Lekfullt, retfullt, glider de undan precis när jag tror mig ha dem.
En genant dans till tonerna av någon annans pipa.
Den inbillade maktlösheten hand i hand med de faktiska omständigheterna.
Den desperata jakten på tystnad.