Jag brukade känna mig föräldralös
Och det fyllde mig med skam
För dels så levde ju min pappa, vilka äkta föräldralösa barns föräldrar inte gjorde
Och om jag kände mig föräldralös,
betydde inte det då samma som om jag önskade honom död?
Jag brukade känna mig föräldralös
Och det fyllde mig med skam
För jag bodde ju inte på barnhem eller så
Ingen som slog mig eller svalt mig och jag hade ju skor
Jag brukade känna mig föräldralös
Och det fyllde mig med skam
För nu satt jag faktiskt på ett sjukhus och gungade som ett ”autistiskt barnhemsbarn”
Pappas ord inpräntat bra
aldrig vad jag borde bara vad jag inte ska
Jag åt alla tabletter de ville jag gjorde som de sa
Ibland släppte de ut mig ibland stängde de in mig
Jag hamnade faktiskt i tidningen och sen hos polisen och sen i tidningen igen
Från sjuk till talang till brottsling snabba släng
Jag brukade känna mig föräldralös
Och det fyllde mig med skam
Nu bodde jag faktiskt på ett hem med stall
Ett tjog trasiga flickor ifrån alla samhällets sprickor
Här skulle vi bli hela sluta fela
Personal skulle göra personer av oss
Men plötsligt blev jag vuxen i jordsnurr mätt
Att släppas ut till vargarna var inte lätt
Jag brukade känna mig föräldralös
Och det fyllde mig med skam
Jag var vuxen nu och det är bara barn som är utan föräldrar
Nu är det bara jag
Jag
Jag
Jag
Vem fan är jag är jag ens en person
Eller bara en diagnos på diagnos på dissociation
Traumatrassel och betingade beroenden
Skördade frukten trots att jag inte var mogen än
Jag brukar känna mig föräldralös
Och det fyller mig med skam
För nu är jag en förälder men någon annan nattar mitt barn
I nio månader och nio år fick jag ha dig i min famn
Både inuti och utanpå
Men nu är du någonstans jag inte kan nå
Dold bakom instutitoners pappersarbetsridå
Älskade barn, hur kunde det bli så?
Jag brukar känna mig föräldralös
Och det fyller mig med skam
De vann de vann
Cirkusens cykler måste brytas
Men hur är man en man mot en arme
Som stolt vaktar sin papperstrofé
Där någon likt en gud antecknat allt du någonsin gjort fel
Detta är inte David mot Goliat jag är mer utav en Don Quixote
De får gärna se mig som en galning en kroniker
Men aldrig att någon av vårat blod blir föräldralös mer
Jag brukar känna mig föräldralös
Och det fyller mig med raseri
För om jag inte bryter cykeln lär förbannelsen förbli
Det finns trauma i våra ådror generation på generation
Det är upp till mig nu att se till att det inte blir vårat öde per definition
Du kommer förstå ditt namn när du är stor
Och då också varför du alltid kommer ha en mor