Det är ensamt på havet
Hur många gånger man än har spolats överbord förut så vänjer man sig inte
Det enda man vänjer sig vid är själva vetskapen om att vågor kommer plötsligt och människan är liten
Och när du väl är överbord
kan du bara lita på dig själv och ödet
Det är bara dina muskler som kan hålla dig ovanför ytan
Det är bara din egna självbevarelsedrift som håller dig vid liv
Ingen annans

Det är ensamt på havet
Bara jag stjärnorna solen och månen
Vind och vatten
Finns inga fåglar är för långt från land
Vem vet hur djupt havet sträcker sig under mig
Vem vet vad som gömmer sig i de mörkaste vrår
där ljus ej existerar och därför inte heller år
Tidlösa djuphavsvarelser, monstruösa reliker ifrån alltets början
Ting som aldrig blivit namngivna med människotungor
Och likväl det vissa ting bör förbli onämnda
Allt kunde inte existera under solen
utan anpassade sig till mörkret
Vem vet om helvetet är svavel & brinnande eldar
eller ett bottenlöst hav styrt av tingen solen fördrev
Fast att allt jag kan se
är jag stjärnorna solen och månen
Vind på vatten
Så är det rädslan för havets botten
som håller mig vid liv

Det är ensamt på havet
Människan är en komplex varelse
Så även hennes instinkter och intuitioner
Och alla hennes mekanismer och reaktioner
Hur kommer det sig att rädslan för något man aldrig sett kan vara en större drivkraft än något man vet existerar?
Det är inte mot land jag trampar vatten
Det är bara bort från botten
Människan är en komplex varelse
En del av henne förstår och är ödmjuk inför att livet stjärnorna solen och månen måste ha sin gång
Och en annan del av henne är arg för att livet måste ha sin gång rakt över henne gång på gång
Vad är existensiell ångest och vad är ego?
Vad är att vara ödmjuk och vad är att vara besegrad?
Hur drar man gränser på ett hav?

Det är ensamt på havet
Att hålla sig flytande fyller mig med mjölksyra
För trött för att vila för hungrig för att äta för skev för att styra kan bara yra
fram svamlande sagor
Att forma ord av ljud är svårt nog
Hur ska jag forma ord av känslor
Varför försöka kommunicera till land
När det bara är
jag stjärnorna solen och månen
vind och vatten
& alla Schrödingers marulkar

Det är ensamt på havet
Jag har inga illusioner om att någon ska hoppa i och rädda mig
Inga grandiosa föreställningar om att någon på land ska börja simma ut mot mig för att jag är en ungmö i trångmål
Nej
Riddare rostar sönder vid kontakt med saltvatten
Men när jag skickar upp en nödraket
Se mig
Se mig
under den röda flamman
Se mig
kräkas kallsupar
Se mig
Möt min blick konfirmera min existens som människa
och inte bara som ett problem du inte kan lösa
Se mig
Att hjälpa någon som är vilse är att se dem vara vilse och säga
”Jag längtar tills du kommer hem”