En sån där dag då himlen inte vill ta emot röken, tvingar den att smyga skamset längs huset, knacka på fönstret och vilja in igen. Då öppnar jag dörren, andas in röken, ska just slå mig ner att be men ser dem krypa längst den blå kanten många gevärsskott bort.
Oro. Lillpojken, fort ner till byn. Kvinnorna till grottan högre upp.
De dyra, dyra stockarna till det nya taket, lutade mot väggen, fortfarande varma efter alla som burit dem. Som förvandlat mina knän till vattensäckar. Stockarna är också mina söner. Hinner vi gräva ner dem? Vi förankrar dem i rad på bäckens botten, klär dem i gräs. Det är bråttom.
Det blå berget har fått löss. De kryps i skrevor och raviner. Ingen kommer undan mina ögons skur av pilar.