Den tryckande hettan får lämnas åt sig själv idag. Måsarna tar väl hand om kvällen. De skriker och tjuter, där de bygger sina bon. Senare kläcks äggen, och små ulliga ungar tulsar runt på Waldemarsgatans trottoarer och i buskar och snår. Mor och far fiskmås är bra föräldrar, jagar ilsket bort alla som kommer för nära. Jag älskar dem, av hela mitt hjärta. De vet inte om det, men jag gör det.

Jag drar på mig vitkläderna, röda träskor med gummisula, hasar mig fram i långa korridorer.Tänker på 70-talets obligatoriska träskor, svarta, med mammas hemmålade blommor i rött, grönt och gult. Alltid 2 nr för stora. Barn växer ju så snabbt...Samma ljud över golvet, klopp, klopp, klopp....
Dricker den obligatoriska startdosen kaffe, för att spetsa hjärnan, skala av mig fritidens flummighet, dra ett djupt andetag och ladda om. Beläggningstavlan är som vanligt full med patienter...

Natten kan vara lång och intensiv, utan vare sig paus eller ro, men kan ändå skänka mängder av glädje och positiv energi. Den kan också vrida våra nerver till bristningsgränsen, skoningslöst, som en tumskruv från medeltiden, och lämna oss skälvande av utmattning vid passets slut. Det återstår att se. Överheten har iallafall bestämt att vi ska slita för vår lön, utan tanke på att vi redan går med krökta ryggar av bördan. Vi dukar under, en efter en, men ingen bryr sig om det. Vi är slavar på deras galjonsskepp, där vi slängs överbord när vi inte längre orkar ro.

Ensam är man ersättningsbar, men tillsammans sänker i skeppet. Vi har makten att förändra. Varför använder vi den inte?