Peter hjälper mig med den tunga rullväskan, ställer den på bandet och jag visar min biljett. På boardingkortet jag får står det SK 234 till Bangkok med ordinarie avgångstid kl. 20.10 just idag. Det där förväntansfulla resepirret har infunnit sig i kroppen och jag känner mig på gott humör. Peter är lite moloken för att jag ska resa bort men det får han ta. Vi har inte varit ihop mer än en månad och den här resan var bestämd redan innan. Efter sjuksköterskeutbildningen har jag forskat fyra år på Karolinska om ADHD, och är nu inbjuden att hålla ett föredrag på en världskongress i Bangkok. Men jag är inte dummare än att jag hoppar av 5 dagar för lite sol och värme i Phuket när jag ändå åker runt halva jorden.

Jag känner mig fin och fräsch i min t-shirt och nya shorts. Det är svalt i avgångshallen och jag känner att det drar lite kallt runt mina bara ben. Lite "brun utan sol" har hjälpt till att fixa lite fin färg inför resan.

Vid passkontrollen är det dags att ta adjö. Peter öppnar sin stora famn och trycker sin sköna kropp mot min. Han doftar gott som alltid. Jag stryker undan den där locken han har i pannan som alltid envisas att åka ner över höger öga, fäster den lite bakom örat. Han ler mot mig och jag känner mig lite nöjd med att hans ögon verkar vara lite blanka.

- Min älskling, ha det nu så bra på resan. Kom ihåg att använda telefonen nån gång och tänk på att sms faktiskt funkar där nere, så jag vill att du hör av dig. Han stryker mig ömt över kinden och ler det där pojkaktiga busiga leendet som jag bara älskar.
- Ja, det är klart jag gör. Blir det för ensamt i sängen får vi väl ha lite telefonsex, fnissar jag.
- Ja, det kan det nog fan vara värt, även om det kostar 10 spänn minuten eller nåt, muttrar Peter.
Vi klamrar oss fast vid varandra, stryker med händerna över ryggen och kysser helt kort varandra på kinden innan vi tar oss ur famntaget. Någon gruffar bakom oss i kön och jag mumlar ett svagt "förlåt" innan jag tar steget fram och lämnar boardingkortet vid kontrollen. Jag vänder mig om för en vinkning, innan jag tar steget in till den andra sidan. Ett steg och jag är själv nu, står med båda fötterna på internationell mark. 

                                                           *

På tax-free pågår kommersen som bäst. Några blåhåriga tanter med tingeltangel och förskräckliga klänningar doftar sig fram genom lagret av provflaskor på parfymavdelningen. Dofterna ligger som en dimma över lokalen. Jag håller andan när jag går förbi dem och tar mig vidare mot cremer och deodoranter.
Jag köper en body lotion och en deo jag gillar till kanske 30 % rabatt mot vad dom tar i min vanliga butik. Jag strosar vidare mot gate 12 och slår mig ner i väntstolarna. Jag sjunker tillbaka mot ryggstödet, lägger det ena benet över det andra och tar upp en designtidning i knäet. Efter 20 sekunder har jag börjat fantisera om hur jag skulle inreda den där lägenheten jag inte har råd att köpa. Men fantisera är gratis och rätt kul ändå.

I raden mittemot mig sitter en familj av utländsk härkomst, jag skulle gissa att de är från något arabiskt land. Pappan småpratar med sin son och han tittar med tillitsfulla tefatsögon upp i pappans ansikte, ler ibland och nickar. Pappan stryker pojken över håret och vid några tillfällen kan han inte hålla sig från att pussa honom på kinden. På mannens andra sida sitter frun, insvept i en lila sarongliknande klänning och med tyg runt håret och halsen. Hennes ögon är vackra men sorgsna. Eller är det bara jag som fördomsfullt vill ha det så? Jag återvänder igen till min tidning men känner efter en stund att någon iakttar mig och jag höjer därför försiktigt blicken över de mörktonade glasögonbågarna.

Han sitter snett bakom det utländska paret och tittar över kvinnans axel mot mig. Jag ser en brun kalufs, ett skarpskuret ansikte med en rak näsa, fyllig mun och så en fräck tredagarsstubb. Men det där är bara omgivningen. Det är ögonen jag ser egentligen. De är som brunnar, intensiva, mörka, farliga och såna där man bara sugs in i.
Jag tittar ner, känner mig ertappad och rodnar lite, känner hur det börjar blossa om kinderna. Jag läser vidare, men kan inte riktigt koncentrera mig, bilderna och texten betyder inte längre lika mycket utan jag dras mot de där ögonen igen. Jag lyfter försiktigt blicken igen och han ser mig. Ser rakt igenom mig. Och ler med de där läpparna. Dras isär och avslöjar en vit tandrad. Han ler mot mig. Och jag kan inte låta bli utan ler tillbaka.

Precis då skrapar det till i högtalaren och man påannonserar boarding till mitt plan. Det blir en rörelse som fortplantar sig i lokalen och plötsligt är några hundratal människor i rörelse mot gate 12. Nu är det allas krig mot alla. Portföljinnehavarna står uppställda och trängs vid disken, ivriga att komma först in i planet. Alla bevakar varandras mått och steg, ingen ska få någon fördel av att hinna först ut på plattan.
Själv rör jag mig inte alls, betraktar bara dessa karriärstyper, som till och med gör en tävling av att komma först till en stol i planet, en som redan är förutbestämd som deras. Kan det vara utrymmet för handbagaget som lockar att komma först? Dom kommer ju knappast fram fortare till Bangkok.
Så jag väntar och vet ju att det sen blir trafikkaos i ingången till planet, eftersom de som går in först enligt alla Parkinsons lagar har sina platser långt fram i planet. Efter 5 minuter reser jag mig och går efter. Nu är det nästan slut på kön. Jag kommer in i kabinen och välkomnas av en purser, som ler inbjudande. Han är snaggad, brun, bär uniform och är så jävla snygg att man nästan dånar.
Jag har plats 8A, näst sista raden i första klass. Själv skulle jag aldrig kommit på tanken att åka första klass, men nu är det Thailändska staten som betalar kalaset.
En flygvärdinna frågar på mjuk engelska om min plats och eskorterar mig dit. Hon ler med bländvita tänder och går vidare. Hon är klädd i vita linnebyxor och har en röd sidenjacka med ståkrage. Mönstret på ryggen är nån slags drake, samma figur som på flygplanets stjärtfena.

Jag sjunker ned i det breda sätet och ler för mig själv när de stänger dörren, eftersom jag inser att ingen kommer att sitta bredvid mig. Tvärs över gången är det också tomt, men i övrigt sitter det en och annan i förstaklass. Det är inte utsålt direkt, men när jag vrider huvudet och spanar bakåt ser det rätt välfyllt ut i ekonomiklass.
Planet backar ut på plattan och flygvärdinnorna börjar dra sin eviga utantilläxa om säkerhet ombord, flytvästar och nödutgångar. De flesta slölyssnar, tror väl aldrig att något skulle kunna drabba just dem. Planet svänger av och fortsätter nu för egen maskin ut mot startbanan. Jag tittar ut genom fönstret och i en sväng ser jag tre plan före oss som matas ut, det verkar bli en start i minuten ungefär. Vi kör en bit, blir sen stående, sen en bit till och sen blir det vår tur. Planet verkar stå och darra av upphetsning för att komma iväg, motorerna rusas, bromsarna släpps och så går starten. Det dunkar av skarvarna i banan, snabbare och snabbare och plötsligt lämnar vi marken i brant lutning och är efter tio minuter uppe på höjd.

Jag tittar ut, och nedanför mig skymtar en väg och några hus, men mest av allt är det skog. Jag kopplar av en stund och plitar i min anteckningsbok. Vi åker ut över vatten och under oss ligger ett "kuddigt" molntäcke. Borta vid horisonten är himlen blå, med en gul och eldröd kant nedtill mot molnkanten. Solen är på väg att gå ned. Utanför fönstret blinkar ett positionsljus rytmiskt och flörtigt mot mig.
Jag rycks ur mina tankar av den obligatoriska informationen "good evening, we are flying over the Baltic Sea..." Jag slutar lyssna, tittar ut, molntäcket ser nu ut som ett "rispigt" snölandskap under oss.

Det är dags för middag, en kreation som i fantasi och utförande kommer att räcka hela vägen till Bangkok. Jag tar lite vin till och sedan en Singha, det känns ju lite passande att dricka thailändsk öl just idag. Jag tittar åt vänster snett framåt i gången. Det sitter en gubbe där som påminner om Siewert Öholm, lite rund och tydligen hungrig. Han glufsar i sig maten, stora tuggor och han verkar inte ge sig tid till att känna efter vad det smakar. Mina tankar spinner vidare på den tråden. Människor avslöjar något om sin karaktär i sättet de äter. De flesta tappar masken när de gör något så ursprungligt som att äta. En del pillrar och står i, små bitar, stannar upp, tänker efter, tuggar eftertänksamt, går vidare, tänjer på ätandet. Andra fokuserar helt på att vinna nåt snabbhetstest, ser ut som om de är rädda att nån ska ta maten ifrån dem. Stilarna är många och man kan ju undra vad ätsättet säger om en persons karaktär. Tankarna sveper iväg, inåt eller utåt och jag dåsar till efter maten.

                                            *

Jag lyfter blicken och blir med ens vaken. Det är han! Mannen från vänthallen står längre fram i planet och pratar med en flygvärdinna. De ler, skrattar och han drar handen genom håret på ett utstuderat sexigt sätt. Jag tittar intresserat på dem, men mest på honom. Hans stjärt ser fast och rund ut bakom shortsen och hans skjorta hänger löst utanpå. Jag ser ändå på håll att han ser vältränad ut, bred rygg och starka armar. "Hjälp!" tänker jag. "Fundera inte sådär bara för att du ser en snygging."

De verkar vara färdiga med varandra. Mannen vänder sig om för att gå och jag blundar blixtsnabbt för att inte bli ertappad. Jag känner inget vinddrag när han går förbi. Det är ju meningen att jag ska dra in andetaget precis när han passerar för att få känna hans doft. Till sist måste jag andas ut. När jag öppnar ögonen står han alldeles intill mig, ler ett sånt där solskensleende.
-  Hej! Jag såg dig förut på flygplatsen. Och så hittar jag dig här."
- Hej! Ja, jag såg dig också då. Jag ler försiktigt mot honom.
- Reser du ensam? Du kanske vill ha lite sällskap?
-  Ja, gärna. Det blir lite trist på såna här långresor om man inte har någon att prata med. Jag känner mig lite pirrig plötsligt, otäckt medveten om att han attraherar mig. Jag klappar på sätet bredvid.
- Snälla, får jag sitta vid fönstret, jag är lite vidskeplig av mig. Han ler igen. Och jag smälter som en isbit på ett hett plåttak.

Timmarna går och vi pratar, skrattar och umgås. Det konstiga är att det känns som om jag känt Daniel hela mitt liv. Allt går så lätt, vi tycker lika i så mycket och han förstår mig. Jag känner hur jag dras in i hans värld, han berättar om sin stuga, fisket och paddelturerna, jobbet på reklambyrån och sina existentiella grubblerier, allt i en skön blandning som jag varken kan eller vill värja mig mot. Och han lyssnar, ställer frågor, intresserar sig och får mig att spänna av, jag känner mig mer sedd än någonsin. Vid något tillfälle säger han något tröstande och lägger sin hand över min arm och det bränner till, värmer mig som en eldslåga. Vid ett annat tillfälle flimrar Peters ansikte förbi mig och jag får ett stygn av dåligt samvete, men allt skuggas ut av Daniels närvaro och ögon.
Det börjar närma sig midnatt och det övriga planet vill komma till ro och försöka sova. Det är inte utan att jag börjar känna mig trött med, men jag vill inte riktigt att Daniel ska gå från sin plats bredvid mig.

-  Jag behöver nog sova snart, Jag känner mig lite trött, säger jag.
- Ja, jag med. Jag tycker vi haft så himla trevligt. Egentligen vill jag inte gå härifrån. Platsen bredvid dig är ju ledig här. Skulle det göra något om vi sov här bredvid varandra? Det skulle ju bli lättare om vi vill fortsätta prata när vi vaknar.
Han ler ett sådant där leende igen och jag känner plötsligt hur blodet rusar till, hur jag blir lite yr och känner den välbekanta ilningen i underlivet. Fan, han är som ett elektricitetsfält och börjar påverka mig. 
-  Jo det går väl bra. Det finns rejält med filtar uppe på hyllan. Sängarna är rätt bekväma ändå. Men får du byta plats så här då?
- Ja då. Vad tror du jag tisslade med flygvärdinnan om förut? Han fnissar förtjust och jag smälter, känner fnisset bubbla upp inom mig med.

Det är köbildning till toaletterna. Alla vill bli färdiga för natten och komma till ro. Jag borstar tänderna noga, vill vara fräsch om jag ska sova alldeles intill Daniel. Jag antar att han är vidskeplig även då det gäller sängläget, så jag flyttar till mittgångsstolen, och ställer om stolen till sängläge. Jag trycker på knappen och den glider mjukt ner i läge och blir nästan plan som en riktig säng.  
David kommer tassande, grenslar mig nästan för att komma över på sin sida. Jag fnissar, känner mig på lekhumör och höjer benet när han ska vrida sig över på sin kant, så att han nästan tippar över ända. Vi skrattar som skolungar båda två. När vi väl kommit till rätta ligger vi sida vid sida på rygg och viskar en stund. Sen säger vi god natt.

                                                      *

Jag vaknar plötsligt till. Det börjar som en omärklig rörelse, som jag registrerar långt borta. Ett svagt prasslande bakom min rygg och jag känner att han också lagt sig på sidan. Jag lyssnar spänt, hör hans lugna andetag och känner vinddraget mot mitt öra. Min puls börjar picka snabbare och jag blir medveten om att han ligger alldeles nära min rygg och stjärt, och jag kan förnimma hans kroppsvärme mot min hud. Min tröja har åkt upp och jag känner att min rygg är bar. Filtarna ligger om lott över oss och jag kikar försiktigt upp mot mittgången för att se om andra är vakna. Det susar svagt i kabinen och utanför hörs det rogivande vinandet från motorerna. Allt är annars stilla och alla verkar sova. 

Jag känner en sällsam otålighet, blodet pulserar och jag känner till min förvåning att jag börjar bli kåt. Jag flyttar min stjärt omärkligt närmare, låtsas byta ställning lite och småpyser luft för att markera att jag sover. Daniel reagerar omedelbart, flyttar sig närmare min stjärt och lägger som av en händelse armen över min höft. Jag håller nästan andan, rädd att han ska märka min upphetsning. Plötsligt känner jag hur hans kuk sväller bakom mig, den växer och verkar klättra mellan mina skinkor, trycker sig lätt mot mig och verkar slingra sig upp längs min baksida. Min andhämtning är tung nu och jag har svårt att kontrollera den. Daniel måste märka det, annars är han döv. Han låter handen försiktigt röra sig längs t-shirtens kant och smyger in handen över min mage. Handen känns varm och fingrarna är mjuka. Den dröjer lite nere vid resårkanten och letar sig sedan uppåt bröstet. Jag ryser av välbehag inför beröringen och känner hur jag får gåshud, att alla nervceller är på helspänn. Plötsligt känner jag hans andhämtning alldeles vid mitt öra och vrider huvudet försiktigt mot honom. Han möter mig med sökande läppar och kysser mig, först försiktigt och sen mer uppfordrande, hans tunga letar sig in och rullar runt min, jag öppnar munnen ännu mer och låter mig svepas med. Det är så jävla skönt att jag varken tänker på var jag är eller vad vi håller på med. Hans hand knäpper upp knappen i shortsen och drar ner gylfen innan den letar sig vidare neråt. Jag suckar tungt när han rör mig och trycker mig mot hans hand. Min andra hand letar sig bakom min rygg och upptäcker till min förvåning att han är naken. Kuken är stenhård och jag tar först med ett lätt tag om dess topp, innan jag slickar lätt i handen och återvänder för att smeka den. Jag tar försiktigt, smeker långsamt och fjäderlätt. Jag hör i mitt öra hur hans andhämtning ökar och att han suckar.
Vi är inte kloka. Jag vet det och spanar över filtkanten ut mot mittgången, men det är alldeles tyst. Samtidigt är det vi gör och just var vi gör det en del av spänningen. Han smeker av mig shortsen försiktigt och viker det jag har under åt sidan över ena skinkan. Jag böjer upp benet och svankar lite, hjälper honom. Han sjunker in i mig, långsamt, försiktigt, rör sig alldeles lätt bakom min rygg.
Vi stelnar till när klackarna kommer närmare. Flygvärdinnan går genom mittgången och släcker nattlamporna där passagerare somnat. Hon passerar oss på en halv meters avstånd där vi ligger på sidan, i skedställning, under två filtar och där jag just håller tillbaka en lust att stöna högt i en böljande rörelse tillsammans med en främling på 11 000 meters höjd. Stegen fortsätter fram mot förarkabinen och det blir tyst. Daniel fnissar lite i mitt öra och börjar åter röra sig fram och åter medan jag möter upp.

                                                      *

Vi kommer ur molnen nu, och nedanför oss syns storstadens alla ljus. De blinkar mot oss likt en hälsning och vi går snabbt in för landning. Banan rusar snabbt mot oss, och efter en evighet tar hjulen i banan, först de bakre och sist noshjulet. Direkt efter landning bromsas planet kraftigt och vi taxar sedan långsamt in mot startplattan.
Fukten slår emot mig som en vägg när jag går ner för flygplanets trappa mot ankomsthallen och jag blir blöt på ryggen på fem sekunder. Luften känns tungandad och är fuktig. Passkontrollen går i alla fall smidigt och efter 10 minuter har jag hämtat ut min väska och väntar nu på den chaufför från Universitetet som eskorterar VIP-personer till sitt hotell.

Utanför fönstret finns en plantering med palmer och där bortom skymtar stora vägen in mot staden. Jag hör plötsligt steg bakom mig och vänder mig om.
- Hej! Jag ville bara säga hej då. Daniel ser ut som klippt från en modetidning och jag känner att hans ansikte får mig att spricka upp i ett leende.
- Ja, vad säger man? Tack ska du ha? Det känns overkligt alltihopa egentligen men så häftigt annorlunda.
- Jag vet, säger Daniel. " Men du, kan vi inte ses nåt mer? Det kanske finns mer att undersöka."
- Nej, det var väl månen eller vad som helst i natt. Men jag har en pojkvän som väntar där hemma. Jag får leva med att natten var i natt, men nu går jag vidare i mitt vanliga liv.
- Ok, jag förstår dig. Men jävligt skönt var det. Då får jag önska dig en lång härlig färd genom livet. Hoppas det behandlar dig väl.

Han lägger huvudet lite på sned när han blir sådär teatralisk, men ler så gulligt att jag nästan kan äta upp honom. Vi kramas helt kort, nästan kamratligt och han tar sin rullväska och går ut genom luftslussen mot gatan. Jag ser långt efter honom när han sätter sig i en taxi och försvinner. Försvinner från mig, ut ur mitt liv.

Någon harklar sig och jag vänder mig om. Chauffören står där i en grå oklanderlig uniform, bär en mössa med något blankt märke i och ler med hela ansiktet medan han gör en honnör. Han försöker imponera på mig såklart, men känner säkert igen mig från inbjudningskorten med bilder på dem som ska hålla föredrag.

-Doctol Johnson I plesume. Welcome to Thailand. I have my cal just outside. If you al leady?
- Thank you, it´s nice to be here.
- May I take youl luggage, please doctol Johnson. Han ler undergivet och pekar mot min rullväska.
Jag känner mig lite obekväm inför sånt här kryperi, även om det bara görs för att få lite extra dricks. Ändå känner jag ett behov att visa vad jag står för, att jag tror på människors lika värde. Så det känns fullständigt naturligt för mig att sätta ord på det.

-What's your name?
- My name is Tatit.
- Ok. And you don't have to call me doctor Johnson at all. Jag ler glatt mot honom för att han ska förstå att jag verkligen menar det.
  - Just call me Martin.

                                                             @