Jag vaknar sakta. Inser att jag ligger i en sjuksäng. Vrider huvudet åt höger, ser ett fönster, en besöksstol och en massa apparatur. Det är en enkelsal. Magen knyter sig och jag blir alldeles torr i munnen. Jag famlar efter hållpunkter. Förstår inte hur jag har hamnat här.
Ovanför huvudet hänger en sladd med en röd tryckknapp längst ner. Jag försöker lyfta armen, men den vägrar lyda. Jag blundar igen, försöker andas lugnt, räknar andetagen, andas in, andas ut, andas in, andas ut. Seglar tillbaka in i drömmarnas land.

Dörren till rummet svänger upp, jag vrider huvudet åt vänster och ser en sköterska komma in. Hon ger mig det där "hur var det här då"-leendet.
- Vatten, e törstig, kraxar jag.
- Javisst, det kommer här. Så bra att du har vaknat, Katta. Hur känner du dig?
- Känner... ja, jag vet inte. Som överkörd tror jag.
- Men det släpper snart. Vi sövde dig lite, eftersom du var rätt stökig.
- Stökig?
Plötsligt dyker det upp flashminnen hos mig, som små osammanhängande fragment där jag skriker och sparkar, de häver sig över mig och håller ner mina armar. En vårdare doftar vitlök och jag tycker han ler elakt när han trycker ner mitt huvud mot golvet. De är minst tre som tvingar ner mig och låser mina händer och ben. Jag ser en nål, en stor som darrar precis som om den inte kan bestämma sig. Den kommer närmare och närmare. En man med vit rock och rakad skalle lutar sig sen mot mig, men jag kan inte urskilja hans ansikte, det är som dimma i rummet, tjock äcklig dimma som löser upp alla konturer. 

                                                            * 

 Hon sitter böjd över pc-skärmen och knappar in fakturor. Högen med dem ligger alldeles intill henne.
De sitter i ett kontorslandskap, ett sådant som det finns tretton av på dussinet. Ett stort öppet rum för 10 personer, med en sliten blåaktig heltäckningsmatta, skrivbordsmoduler med höj- och sänkbara bord där de som jobbar alla har ett dragskåp bakom ryggen. I taket finns de obligatoriska plattorna med lysrör, som hänger i sina skenor och stållinor.
Mittemot Katta sitter Eva. Deras uppgift är att knappa in de externa fakturorna i det interna systemet, så att den som köpt/beställt något kan kontera utgiften på sitt redovisningsställe. Det är ett monotont arbete, men viktigt eftersom ett lågt tempo här innebär att arbetsgivaren i onödan drabbas av dröjsmålsräntor. Deras chef, Ulrika, är som en del av den nya tidens kvinnliga chefer kan vara, bitsk, krävande och minst lika dominant som någon av gubbarna.
Ulrika klapprar just ut från sitt rum på höga klackar, bär några mappar under armen och sätter kurs mot Katta och Evas tvåmodulare där de har skrivborden uppställda mittemot varandra.
- Hej på er. Allt väl?
Hon inväntar inte något svar eftersom frågan är mer av mekanisk natur. Något större intresse bakom frågan finns troligen inte heller.
- Jag har fått den senaste statistikrapporten idag. Katta, du får skärpa dig. Du har faktor 84 % jämfört med Eva. Koncentrera dig nu och elda på lite. Ni har ju samma jobb. Det finns ingen anledning att du ska sladda. Eller?
Katta blir alldeles röd om halsen, hjärtat börjar dunka och hon känner plötsligt litenheten gripa tag i henne.
- Men, men jag gör ju så gott jag kan. Vi har kanske lite olika slags fakturor liksom, dom tar ju olika tid, eller hur Eva?
Eva nickar lite kort, men ger ingen ytterligare support i frågan.
- Skitsnack. Det här är fjärde månaden nu i rad. Koncentrera dig och gör jobbet bara. Skär ned på samtal, Internet och toaletten bara.
- Ja, men jag jobbar faktiskt hela tiden jag är här.
Kattas röstläge har dämpats, hon kämpar med gråten nu.
- Ja, men jobba på lite snabbare då. Du borde lära dig lite av hur Eva gör.
Katta ser hur Eva liksom sträcker på sig, blir lite tuppig för att ha fått lite beröm. Katta suckar och ser ned i bordet.
- Nu pratar vi inte mer om det här, men snabba upp jobbet nu. Jag vill inte komma och gnälla om det här igen. Överens?
- Överens, muttrar Katta svagt.
Ulrika svänger på klacken och stolpar iväg med sina mappar under armen.
- Pssst, vad var det där?, viskar Eva och gör en menade rörelse med fingret mot tinningen.
- Lägg av, låt mig vara i fred.
Katta känner sig kränkt, illa behandlad och samtidigt arg på Eva. Hon stirrar på högen med fakturor och greppar den översta.

                                                            *

Förmiddagen segar sig fram i snigelfart. Det finns inte mycket man kan göra när man ligger nedbäddad i en sjukhussäng. Särskilt när det är i en ensamsal. Men jag har fått tag i en tidning och en penna i alla fall.
Jag hatar korsord. De förföljer mig. När jag väl börjat måste jag bara lösa det. Får ingen ro innan det är klart. Tror att helvetets alla olyckor kommer drabba mig och mina kära om jag inte löser det. Ibland får jag för mig att det måste ske på tid. Att Barsebäck kommer att drabbas av en härdsmälta om jag inte blir klar före klockan tolv.

Jag stirrar ned på tallriken med sjukhusmat. Tre sega potatisar, någon sås som ser ut som snor och sen kokt kött med sönderkokta morötter. Precis som sist. Det är ingen restaurang med stjärna i Guide Michelin direkt. Jag delar potatisarna omsorgsfullt, räknar till 6 x 3, dvs. 18 bitar och sneglar på köttet. Gör rutor, skär det i små, små strimlor. Bestämmer mig för att ta 3 bitar potatis och 2 köttstrimlar. Känner att 32 blir ett bra tal. Då kommer inget elände att hända idag i alla fall.

Men jag har fel.

Den vaknar plötsligt. Ormen som bor i mitt bröst väser och klöser bitar ur mitt inre, ringlar runt min strupe och hugger gifttanden i en bultande åder. Tungan sväller upp, allt växer fram ur skuggor och något tuggar och mal genom benpipor och kött. Ångesten rinner upp i gommen och så kommer gråten som skär sig, övergår till ett kvidande, andfått och uppgivet läte.
Stirrar mot taket. Sladden med den röda knappen dinglar sakta över mitt huvud. Jag öppnar munnen, hostar och håller andan. Kan jag bara hålla andan tills jag räknat till 32, ringlar den vidare. Det sjunger i huvudet, jag räknar och räknar, lungorna sprängs men jag kämpar på. Är på 28, snart, snart ... 32. Jag släpper ut luften och drar girigt ett nytt andetag.

                                                                                  *

Eva fyller år idag och hela personalen har samlats runt fikabordet. De har skramlat till en sanslöst ful porslinsstaty, men de vet ju att hon älskar de där pråliga figurerna från Lladró. På bordet står en illgrön Princesstårta, färdig att skäras upp. Ulrika är som vanligt den som för befälet, inte bara i arbetet utan även när det vankas fika.
- Ja, sätt er nu då allihopa så jag får hålla ett litet tal för Eva. Seså, skynda på lite nu då.
Hon ser lite bekymrad ut när man inte får ut tårtbitarna på faten tillräckligt snabbt. Men till slut sitter alla med kaffe och tårtbitar framför sig.
- Ja, vi får verkligen säga grattis till vår lilla solstråle.
Vadå solstråle, hon är ju rätt sur för det mesta. En smöris, som sen mest snackar om killar och allt partande hon håller på med på helgerna. En "Ytis", fyller 32 idag, men har en hjärna som en pubertal tolvåring.
- Tänk, du har redan jobbat hos oss i tre år. Du ska veta att vi är nöjda med dig. Aldrig några sura miner och sen är du snabb och tar ansvar för det som ska göras.
 Men jag då. Som om jag surar mer... snabb, fan det är en pik mot mig. Jag tar väl ansvar? Alla kan väl inte vara lika snabba?
- Vi hoppas få behålla dig i många år till, vännen. Din statistik är strålande, ja jämförelsevis alltså.
Jag visste det. Jag duger inte. Når inte upp. Här sitter dom och firar. Och den jävla råttan passar på. Knivhugg just nu. Dom konspirerar mot mig, Eva och hon. Är dom andra också med på det?
Katta reser sig abrupt från bordet, slår emot Karins ben när hon tar sig runt bordet, mumlar ett svagt "ursäkta" och störtar sen ut ur rummet.
Hon blir sittande inne på toaletten, glider ner från stolen och sitter på golvet med ryggen mot väggen. Hon vaggar fram och tillbaka, håller ansiktet mot några blötlagda servetter och gråter tyst. Hon sitter länge kvar innan hon återvänder till avdelningen. Fikat är slut sedan länge och alla verkar arbeta på som vanligt. Hon sätter sig ned vid sin plats och börjar så planlöst att plocka med sina fakturor. Efter en kvart kommer Ulrika seglande förbi hennes skrivbord, men hon verkar inte ens bevärdiga henne med en blick, utan går bara rakt förbi. Katta ser henne försvinna in på internrevision. Själv blir hon sittande overksam och ihopsjunken. Hon sneglar till sist på klockan. Trekvart har gått. Hon sitter med samma faktura i handen som när hon satte sig.

                                                                              *

Doktor Ahmoud ler med hela ansiktet när han kommer in, men ser ut som en karikatyr av en riktig taliban. Den vita rocken skapar en skarp kontrast mot hans mörka hy, skägget och de intensiva ögonen.
- Ah, hej du Katta. Hur går det med dig?
- Jorå. Det är tråkigt att ligga här. När får jag åka hem?
- Ja, du var rätt psykotisk när du kom in, vi var tvungna att lugna ner dig lite. Hur känner du dig nu? Inga tvångstankar?
- Nej, känner mig bara trött. Vill hem och sova känns det som.
Det blänker i hans glasögon när han säger vokaler. Det måste betyda nåt. Han försöker säga nåt som kan höras av andra om vi inte är försiktiga. Någon som är emot mig. Det hördes strax innan, nåt i väggen. Antingen är vi avlyssnade eller så försöker dom ta sig in i mina tankar. Ska han hjälpa mig, eller? Jag försöker höja på ögonbrynen, signalera för att se om han fattar att vi måste vara försiktiga.
- Bra att höra. Vi vill inte ha några återfall nu, du vet. Här kan du bara vara i det mest akuta stadiet.
- Nä, det är lugnt. Bara jag får komma hem.
- Nja, det är ju inte jag som avgör vad som händer nu.
- Händer nu?
- Ja, efter allt som har varit. Du, jag måste gå nu, andra patienter, du vet.
Han reser sig från stolen vid sidan om sängbordet, vinkar och ler. Två sekunder senare är han borta och dörren åter stängd.
"Allt som varit?" Vad menade han? Det är nåt. Sköterskorna verkar tissla och tassla, ser mig inte i ögonen. De verkar nervösa, stirrar på mig när de tror att jag inte ser dem. Är det Ulrika som lurat i dem en massa skit? Dom beter sig som om jag vore opålitlig på nåt sätt. Är jag patient här, eller är jag inspärrad?

                                                                                    *

Arbetsdagen tar slut i alla fall. Hon köper två Gorby piroger med sig hem, orkar inte stå med matlagning nu. Hon går upp för trapporna, räknar dem som alltid.  9 plus 8 plus 8 är tjugofem, gånger tre är precis så gammal hon kommer att bli, 75 år. Om inget oförutsett händer. Först polislåset, sen Assa-låset, två varv vänster, klick, klick sen är hon inne. Hon stänger ytterdörren, låser inifrån och går in i vardagsrummet. Lägenheten består av 1 rum och kök, men med dörr emellan så att man kan gå runt hela lägenheten. Hon sjunker ned i fåtöljen vid fönstret.
Den jävla haggan. Hon försöker göra sig av med mig. Provocerar och trakasserar hela tiden. Hon stirrade när jag tog tårtbiten. Som om jag tog en för stor. Som om jag inte var värd den. Fy fan...
Hon reser sig upp med ett ryck, kastar av sig blusen och kjolen i en hög, rullar ner strumporna och börjar endast iförd trosor och bh att planlöst gå av och an i lägenheten. Hon pratar för sig själv, slår ut med armarna, precis som om hon är inbegripen i en upprörd diskussion med någon och ibland höjer hon rösten. Det ljusa håret ligger klistrat vid hennes panna och rörelserna är knyckiga. Hon är så smal att man kan tro att hon är anorektiker.
Förbannade lyse, så jävla blått och sterilt. Varför blinkar lysröret?  Det gör ont i ögonen, ont, ont. Måste gå på linjen, får inte trilla. Det jävla bröstet hävs, sprängs. Smakar stål, får jag luft? Upp med fönstret, fort så. Om jag håller runt halsen kanske struphuvudet håller sig fast, det är nåt konstigt där precis som om det sitter löst. Ångest, ångest, fan som en orm som river sönder mig inifrån. Jag måste lugna mig, andas är det, andas, ett och två, ett och hjärtklappning och var fan är kudden. Nån har tagit kudden. Nån har varit här. Inbrott, det är dom där jävlarna som vill mig illa. Hakade jag på kedjan, måste kolla, kolla. Den är på, på, det kryper i armarna på mig, måste gå, går runt bordet, tre varv, tio varv, femton varv. Köket, skåpet, panik var fan har jag mina tabletter, måste ha, var är dom, skynda, skaka ut tre, fort, fort, måste kyla ner mig, hämta kallt vatten, is, lägga på bröstet, lugnare så, men hjärtat slår, kanske får jag hjärtinfarkt, oregelbundet, smakar stål, tungan växer och kryper ut ur munnen, jag vill skrika, skrika ut min värsta rädsla.
Det slutar med att hon segnar ner vid badkarskanten, slår armarna om benen och sjunker in i sig själv. Det enda ljudet som hörs är ett lågt djuriskt kvidande. Spänningen släpper allteftersom. Hon sitter kvar, kissar där hon sitter på de grå kakelplattorna.

                                                                          *

Det känns att något är på väg att hända. Katta sitter uppe med benen över sängkanten och har just börjat dricka eftermiddagskaffe. Hon rör i koppen med skeden, vänstervarv och kaffeskum virvlar runt medan hon försöker tolka vad det försöker säga. Hon stoppar rörelsen med skedbladet, börjar röra åt andra hållet och betraktar uppmärksamt vad som händer i koppen. Plötsligt åker dörren upp till salen. Doktor Ahmoud, en sköterska och två poliser kommer in.
- Men polisen, varför är dom här?
Hon riktar sig till Doktor Mahmoud, förstår inte sammanhanget.
- Det är bara i sin ordning, Katta. Dom ska bara hjälpa till, vet du. Med transporten.
- Transporten?
- Ja, vi tycker att du kan flyttas nu, är mycket lugnare och redigare nu.
- Vadå flyttas? Jag vill ju hem.
- Men Katta, det tillhör sjukdomen, de här förträngningsmekanismerna. Du minns inte, vet du. Du ska till Rättspsyk nu.
Vad fan snackar dom om? Vadå gjort? Det är ju Ulrika som har hittat på allt det här. Jag visste det. Hon ska få bort mig från jobbet. Det är därför dom ska fixa undan mig.
- Dra åt helvete, allihopa. Jag ska ingenstans med dom. Utan hem! Fatta det nån gång!

Poliserna har tröttnat på diskussionen. De har en mer handfast syn på hur man kommer överens med besvärliga människor. De tar tre snabba steg framåt och låser Kattas armar på ryggen. Hon gallskriker och börjar kasta med kroppen fram och åter. De tvingar ner henne i liggande, kopplar ett grepp och håller ut hennes ena arm, så att sköterskan kan trycka in sprutspetsen i armvecket. De håller fast, tills hon slutar spänna kroppen och glider in i halv medvetslöshet. Det är precis då hon ser det. Den sista pusselbiten som saknades.

                                                                       *

Det piper i telefonen och hon svarar mekaniskt. Hon stelnar till när hon hör vem det är.
- Ja, hej det här är Ulrika. Kan du komma in till mig ett tag?
- Hej, javisst. Nu?
- Ja, nu.
Det klickar till i luren. Katta blir sittande med den i handen.
Ska jag ta tjuren vid hornen? Fråga om hon tycker illa om mig, berätta att jag känner mig undanskuffad och nonchalant bemött. Att jag minsann vill få upprättelse. Att chefen ska vårda personalen, inte vara taskig. Hur långt är det till hennes rum? Kanske att det är 25 steg. Är det mindre än 25 steg, så tar jag upp det. Annars inte. Ja, så får det bli.
Hon reser sig upp, slätar till kjolen och börjar gå mot Ulrikas rum. Hon räknar tyst för sig själv. Efter steg 14 inser hon att det kommer bli kanske 20 steg innan hon är framme. Automatiskt kortar hon ned på steglängden, för att på slutet ta rena pyttestegen. På sista steget räknar hon 27 och andas ut. Hon slipper. Det blir grön lampa direkt när hon ringer på dörrens klocka.

- Ja, bra att du kom. Det här tar inte så lång tid. Sätt dig.
- Tack. Vad gäller saken?
Känner ormen, den klänger, glider uppför magsäcken, trycker redan mot svalget. Hennes ögon är sneda, som en reptil... en orm.
- Du vet ju att jag inte har varit nöjd med sättet du skött jobbet på det sista halvåret. Det är det som är själva ärendet.
- Jamen, jag har haft det lite jobbigt sista tiden.
- Jaja, vem har det inte jobbigt. Saken är ju den att du maskar, håller på med annat och verkar helt frånvarande. Det håller inte, det här.
- Men, men jag har ju skärpt mig.
Jag såg tungan, när hon sa "det hääär". Den var kluven. Och sen ögonen. Jag fattar nu. Det är hon som är ormen. Det är hennes fel alltihopa.
- Du kommer att sägas upp från företaget. Du har tre månaders uppsägningstid, men vi betackar oss. Din arbetsinsats kan vi både ha och mista. Det blir bättre stämning om du inte kommer hit alls. Vi har redan kommit överens med facket. Så det vore bra om du kunde packa dina saker och lämna in passerkort och log in-kort till datorn senast imorgon.
Jag hör inte vad du säger. Du är inte mänsklig. Du äter människor, kryper in i dom, tar över och slingrar dig, gör dem sjuka. Du ska bort.
Katta börjar skaka i kroppen, kastar med huvudet och börjar stöna högt. Blicken är vild och hennes mun är vidöppen.
- Men människa, vad fan är det med dig?
Ulrika lutar sig bakåt i den bekväma chefsstolen för att komma längre ifrån Kattas frustande och spottande. Den kaxiga attityden smälter ihop och hon ser plötsligt rädd ut. Katta lutar sig framåt och klöser med naglarna, så det blir långa revor på skrivbordet och känner plötsligt något kallt vid högra handens yttersida. Hon ser ned, morrar djupt nere i halsen och griper om skaftet på brevkniven i stål. Sen kastar hon sig med en snabb rörelse tvärs över skrivbordet och stöter bladet med full kraft rakt genom halsen på Ulrika. Kniven går in till skaftet på den högra sidan och kommer ut på den vänstra. Ulrikas ögon spärras upp av skräck när hon inser vad som har hänt och hon tar sig åt strupen, rycker med en kraftansträngning ut kniven igen. Det låter som när man öppnar en flaska, när luftströmmen når den avskurna aortan och luftstrupen. Blodet står som en kaskad ur hålet och Ulrika är på några sekunder bortom all räddning. Katta sjunker bakåt och ned i besöksstolen igen.
Den ringlar inte mer, den är borta. All ångest bara försvann. Jag visste, att jag hade rätt. Nu blir allt bra, allt ska bli bra igen. Jag lovar.

                                                              @