Vad säjs om att vara sjutton år och fullkomligt lycklig?
Är något sådant möjligt eller en efterhandskonstruktion
präglad av bortsseendets förlåtande raster
där allt utom det som varit värt att minnas
fragmenterats till den rationella bakgrund
som gör de gula solarna, maskrosorna
till det vi senare kommer att minnas
som det enda vi kan och vill
men därbakom,
de olevda drömmarna,
ansattserna,
möjlighetens flycktiga beröring,
fallande ur dåets nu
rakt ner i glömskans avgrund
den envetna avgrunden som ändå inte ger glömska,
inte heller kan göra om intet,
inte kan skänka ett leende - trots allt.

Och jo - de små solarna,
som också vill finnas?
De hoppas jag ska stå tills dom blir flygfärdiga.