Känns som om jag fått orden lagda i min mun hela mitt liv.
Så fort jag var född talade alltid mina föräldrar i mitt ställe, oftast mamma. När jag själv försökte säga något blev det mest typ skrikljud och lite joller, ja, ni vet säkert hur bebisar låter och varje gång förklarade mamma vad jag ville, men hur kunde hon veta? Ofta hade hon fel.
Många gånger trodde hon att jag var hungrig eller ville sova men jag ville vara med!
Jag ville vara med och diskutera, jag hade starka åsikter om det mesta redan vid mycket låg ålder och att aldrig kunna göra mig förstådd var mycket frustrerande.

Sedan har det fortsatt sådär hela livet; i skolan hann jag aldrig tala färdigt, eftersom jag talade lite långsamt och ofta stannade upp och ville tänka efter så det jag sa blev rätt, men jag fick aldrig den tiden för det var alltid någon, ofta läraren som började fylla i och försöka få fram vad jag menade och då sa jag väl mest ”ja, precis så menade jag !”
Fastän det kanske inte var alls så jag menade, ofta blev jag helt feltolkad, faktiskt, men eftersom jag också var konflikträdd så var det lättare att bara hålla med och svälja förtreten.
Så där fortsatte det sedan, det var störande och frustrerande eftersom jag aldrig fick säga vad jag egentligen tyckte, men en bieffekt blev att jag blev mycket omtyckt då jag verkade hålla med alla i deras åsikter, för det blev så, andra la sina åsikter i min mun.

När jag träffade kvinnan som nu är min fru gick det faktiskt helt galet, annars hade vi inte varit gifta.
Vi träffades när jag pluggade på universitetet, hon dök upp vid vårt bord en kväll när vi var ute på puben, jag hade just varit och köpt två öl, jag drack ganska mycket i den åldern och köpte därför två öl i stöten för att hålla mig flytande och hade just satt mig när hon kom farande, slog sig ner och sa ”åh, är den ölen till mig?” och innan jag hann säga nej, sa hon tack och började dricka.
Hon blev kvar vid vårt bord hela kvällen ,vi dansade några gånger, hon såg mycket bra ut men var inte riktigt min typ.
När det var dags att gå hem kysste hon mig lätt på halsen och frågade om hon fick följa med mig hem. Innan jag hann svara nej, för jag var inte intresserad av henne, så sa hon ”jag tar den där blicken som ett ja!”
det slutade med att vi blev ett par fastän jag egentligen inte ville. När hon frågade mig om jag älskade henne hann jag aldrig svara nej, för hon fyllde i åt mig; ”Åh du älskar mig mest av allt i världen, den där blicken säger allt."

Sista chansen var i kyrkan. Där skulle jag säga nej!
För första gången skulle jag svara snabbt och högt och säga nej, men prästen fyllde i det ord han trodde jag sa;
jag försökte verkligen säga nej, men fick inte fram ett enda ord, jag blev så nervös att det enda jag fick fram blev nåt mummel och i min helt galna nervositet råkade jag dessutom göra någon rörelse med huvudet som prästen tydligen tyckte såg ut som en nick , och han sa” jag förstår att du är nervös, men jag tolkar det som ett ja”
Jag försökte protestera men fick inte fram ett ljud, och nu har vi varit gifta i tjugo år!
Jag har många gånger försökt att säga att jag inte älskar henne, men hon lägger fingret på mina läppar och viskar ”du behöver inte säga nåt, jag vet att du älskar mig lika mycket som jag älskar dig."

Lika många år har jag haft en älskarinna, hon är döv, därför kommunicerar vi med teckenspråk och det är fantastiskt!
Med henne kan jag vara mig själv och få tala till punkt, vi har fina diskussioner och vi förstår varandra otroligt bra.

Min fru brukar ofta fråga;
"Du har väl ingen annan, Henry?”
”Ibland verkar du så frånvarande som om du hade tankarna hos någon annan”
Och innan jag hinner svara och erkänna som det är, för det skulle jag göra, bara jag fick chansen, fyller hon i åt mig:
”jag vet att jag är den enda för dig, hur skulle någon annan kvinna kunna vara intresserad av dig? du som aldrig säger något?"
”jag är så glad att du är så tystlåten, Henry, hade du pratat mer så hade kvinnorna fallit pladask för dig."

Eftersom jag aldrig får chansen att prata, har jag tänkt att jag kanske kunde skriva och förklara hela historien, då kan hon ju inte avbryta mig, men jag är rädd att det skulle såra henne alltför mycket att få veta sanningen nu efter alla år av missförstånd, och jag tror inte jag skulle orka med det.
Jag är så rädd för hur hon ska reagera efter alla år vi levt med en lögn, hon kommer ju aldrig att kunna förstå.

Mitt dubbelliv tär på mig, men min konflikträdsla gör att jag inte vågar göra något åt det.



P.G 20130912