Kanske levde vi två olika liv där jag är helt betagen av mitt eget.
Separerade vattencirklar där luftbubblorna från längst ned vandrar uppåt.
I svävande form och regnets tyngd faller på dina läppar som jag en gång kysste.
Vi vandrade bredvid varandra, precis så där som du en gång tillbad att få ha i din värld.
Kanske var jag inte den där flickan som du omsorgsfullt letade efter.
Och jag märker hur skuggorna genomgår förtäringen av vita bleka snöflingor.
Droppar som penetrerar ögonens kant och faller tills krackleringar sker och alla fönster slutar existera.
All splitter som glimmar. Så trasig men tillräcklig hel för att se.
Och jag undrar om du längtar efter silkeslen hud som smeker din rygg.
I ögonens lins finns ett hav av lavendel utan något slut.
Ända slutet som finns är historian om oss.
Som spräcker efter tryck.
Vi är snöret som delar sig på mitten när backspegeln möter skygglappar.
Och hela motivet är hur vi med fartfyllda men stående blickar iakttar hur vi sönderdelar allt.
Vi kategoriserar efter värdet.
Om tiden som är pengar.
Och om allt vi investerade.
Som människa våra öden ligger, är det så att vi erkänner oss själva som värdiga vinnare i alla lägen.
Vi ger oss själva mer uppmärksamhet om det krävs.
Relationer är investeringar.
Men få vägrar att inse att ibland, kunde vi faktiskt ha gjort annorlunda.
Och ibland tog vi fel beslut.
För vi kunde faktiskt ha försökt att erkänna att ibland krävdes det mer än vad vi gav.
För allt vi ger.
Är det vi får.
Och allt du ger till någon annan.
Har du gett till dig själv, flera gånger om.