Det hände något märkligt på väg till jobbet idag. Jag hade just kommit upp från tunnelbanan vid T-centralen och tänkte ta en halvtimmes promenad, innan arbetets plikter kallade. Kungsträdgårdens japanska körsbärsträd är redan överblommade, så jag bestämde mig för att istället ta en sväng runt Berzelii park och sen tillbaka till Gallerian.

När jag tog steget ut i morgonsolen knackade någon mig på axeln och höll upp en karta.
- Hej, ursäkta. Vet du vägen till Berzelii park?
Jag stirrade förvånat på honom. Han var japan, iklädd samurajkläder och hade ett stort svärd nedstucket i bältet. Bekant som jag är med Kurozawas filmer, kände jag igen honom direkt.
Han var en av dem som vågade livet i filmen "de sju samurajerna", ständigt med svärdet i handen, grymtande argsinta repliker och med sjukt mörk mördarblick. Hårpiskan stod rätt upp på huvudet även på min egen samuraj här vid t-banan och uppenbarligen hade han kommit bort. Först tänkte jag börja peka och förklara, men ändrade mig.
- Ja, jag är faktiskt på väg dit just nu. Följ med, så kommer du säkert fram.
- Åh, vad bra. Jag fattar inte varför det inte stämmer.
Jag sneglade mot kartan, där hans pekfinger vilade.
- Jo, så här är det. Du har gått upp i fel ände av tunnelbanan, det är därför.
- Jaha, finns det två?
- Ja, det brukar vara så. Har du inte varit i Stockholm förut?
- Nej.
- Var kommer du ifrån då?
- Osaka.
- Men du pratar ju perfekt svenska.
- Tycker du? Nu blir jag glad.
- Var har du lärt dig det?
- På egen hand.
- Men det är ju helt utan dialekt.
- Jag har lätt för språk.
- Men du har väl levt här i många år i så fall.
- Nej, jag kom igår. Det är första gången jag är här.
Jag kände mig lite förvirrad. Här stod jag med en samuraj med svärd, som såg ut som urstigen ur en sådan där japansk kampfilm och som dessutom pratade perfekt svenska, en sån där rikssvenska som verkar vara inträdeskrav för att duga som nyhetsuppläsare i Aktuellt eller något liknande program.
 
Vi gick längs Arsenalsgatan när han plötsligt tvärnitade vid Bukowskis skyltfönster. Han drog mig i ärmen lite, pekade mot en gammal antik kruka.
- Såna där finns hemma med. Men varför står den där i skyltfönstret. Det är ju en kopia.
- En kopia?
- Fusk, det ser man ju på en gång.
Min följeslagare skakade på huvudet och spottade i rännstenen. Han muttrade något obegripligt på japanska medan vi fortsatte ner mot Raul Wallenbergmonumentet.
- Vad är det där?
- Ett konstverk.
- Nej, men det kan det väl inte vara.  Det är ju bara klumpar utslängda på marken. Vad föreställer det?
- Ja, det vet jag inte riktigt. Men Raul Wallenberg var diplomat och hjälpte judar under kriget. Sen tog ryssarna honom och han hördes aldrig av mer. Han har blivit lite av en hjälte, en sån som inte teg och såg på, utan verkligen kämpade mot nazisterna och förtrycket.
- Och får en sån här stenhög som minnesmärke?
- Ja, det där med konst är lite svårt ibland.
- Ni har ett underligt sinne för estetik i det här landet. Men intressant. Klumpigt, stillöst och kanske säger en del om kvaliteten på konstnärerna i landet, eller?
- Jo du. För några år sen var det en elev på konstfack här som låtsades få en psykos, slogs, bet och skrek och blev intagen på psyk, levde rövare och höll på så att personal och andra patienter fick ta skydd. Polisen fick tillkallas och ta hand om henne. Sen visade det sig att allt var ljug. Nån slags installation, för att göra konst av hur psykvården fungerar. Hon slogs, hotade och bet och rev ner en hel akutmottagning.
- Men...men, varför? Vad hade det med konst att göra? Det låter ju som om hon inte var riktigt klok. Varför stoppade inte lärarna tilltaget?
- Nja, de var visst med på det här som ett slags elevarbete.
- Men det var väl bara att bura in henne?
- Ja, hon blev i alla fall åtalad. Men hon verkade inte fatta vad hon hade ställt till med. Pratade om konstens uppgift, att provocera och utmana. Att visa upp samhället.
- Men...om jag rånar en bank och sen kallar det konst, skulle det lidande andra får utstå vara tillåtet, bara för att jag intalar mig att det är konst jag håller på med?
- Ja, det kan man ju undra. Men nu, här till vänster är parken. Får jag fråga vad du ska göra?
- Ja, det får du. Men jag kan inte svara. Jag är bara kallad hit.
- Av vem då?
- Du skulle inte förstå. Men vi är flera långväga som ska träffas här idag. Mitt i parken. Nu strax.
- Jaha, då får jag önska lycka till då, med mötet. Jag fortsätter in här.
- Det är jag som får tacka.
Han log mot mig med sina sneda ögon. Tänderna var vita men en av hörntänderna såg ut att vara av guld. Han bugade teatraliskt mot mig och utan att tänka på det gjorde jag detsamma.

Jag fortsatte min promenad, väjde lite för en mindre skåpbil, som lastade ut musikinstrument vid Berzelii Terrass och vände mig sedan om för att få en sista skymt av den lille mannen.
Han stod mitt i parken, med ena handen vilande på svärdshandtaget. Alldeles ensam, men verkade prata högt för sig själv. Hans andra hand gestikulerade och verkade förstärka det han sa. Men ingen var där förutom samurajen. Jag skakade sakta på huvudet. Började undra om han kanske hörde inre röster eller nåt liknande. Det glänste om metallen i hans bröstsköld och hårpiskan vippade fram och tillbaka när han pratade.

Jag tittade som hastigast på klockan och insåg att jag började vara sen, såg sen upp igen och kände hur det gick en kall kåre efter ryggen. Samurajen var borta. Parken var helt tom. Jag spejade åt alla håll, men insåg att han inte kunde ha hunnit ta sig någonstans under den sekund jag tittade på klockan. Jag sprang tillbaka mot parkens mitt, till platsen där han hade stått för bara några ögonblick sedan. Kände en doft, en frän doft av något jag inte kunde identifiera riktigt, men det var som en blandning av läder, parfym och något slags djur. Jag tittade åt sidorna, uppåt och bakom mig, snurrade ett helt varv men borta var han.
Då jag tittade ner i gruset upptäckte jag fotspår, en hel skog av fotspår, stora, långa, breda och små intill varandra. Vid de minsta låg det en hopvikt karta. Jag tog upp den och insåg att det var samurajens karta. Den svarta ringen runt parken var densamma, som när han först visade mig den. Men nu såg jag plötsligt något mer.

I ena hörnet av kartan stod det "T-banan, kl. 08.23. Möta Elina."

                                                                 @