Dagen het. Solen steker. Jag svettas. Åt en pizza till frukost.
Illamåendet kom direkt. Spydde upp kanterna. Märklig nyans.
Galen doft. Nästan som fittsaften i helgen.
Fast trapphuset är svalt. Grannen har fest. Tvåhundra personer. I en etta.
Om jag blundar när jag går i trapporna så är det nästan som på våren och jag slipper se alla människor.
Halvsitter här med min dator och funderar över livet. Det kan bli en film. En jävla bra film. Det är jag säker på. Hela storyn är klar.
Scenerna oftast helt svarta. Inga levande ljus, svarta väggar överallt. Biopubliken får helt enkelt känna sig fram när de ser den. Treva, som de vilsna varelser de är. En svart duk, bara mörker. De kommer ramla och slå sig. När som helst och helst ofta. Precis som i livet.
När det händer.

Inga repliker behövs, låt tystnaden tala. Väsande. Ohörbart. Livet är också dövstumt, som döden, fast textad. Det kommer bli en lång film. Jag har levt så mycket och så länge. Flera minuter kommer den bli. Som mest.
Jag bestämmer att åhörarna ska se dina genomträngande ögon framför sig. Som en murgröna med giftstruma hög på LSD.
Fanns aldrig någon laddning mellan oss. Vi bara var men du mest. Jag var någon annanstans.
För att överleva. Du brukade tala om för mig hur ful jag var. Fet och med alla mina hakor, som liknade mer en kalkon än min fitta till och med. Då grät du. Igen. Du gråter alltid. Fast det borde varit jag. Som grät. Nuförtiden gråter jag aldrig. Mår bara illa och spyr upp dagarna. Han tror att han kan ge mig ett barn. Det kommer han aldrig att rymma. Inte med den kroppsformen.
Nästa måndag sticker jag, tar tåget till Hannover. En enkel. Ingen returbiljett.
Kanske föds jag där. Ingen vet. Allt är vitt eller svart kanske grått, som charmen flydde längs dina tinningar för 20 år sedan.

Ska nog börja packa nu. Det är nog du redan. Packad.