Chauffören sitter alltid längst bak. Han har ett vitt förkläde med blommor på. Jag måste ringa urologen. Behöver en undersökning innan Hannover. Passagerarnas blickar gör mig orolig. Fulla. Högljudda. Liksom bedövande. De verkar känna igen mig, men nonchalerar mig ändå. Fast jag vet nog. De bara driver med mig, hånar mig.

Han lovade mig en tid i slutet av veckan. Tar en promenad in till stan. Måste fixa mer öl. Sexton flaskor har redan gått åt. Förstår inte hur det har gått till. Igår kissade jag bara 11 gånger. Såvitt jag minns. Rött som livet. Filmen nästan klar.

I stan gick jag in till en frisör. Vet inte varför. Bara blev så. Köpte en peruk. Sexhundratolv spänn. Tänkte ha den på mig i Hannover. Var ska jag annars ha den. Grannarna känner ju ändå inte igen mig. Ska fixa mer pengar. Men hur? Jag glömde köpa tejp. Undrar om det kan bli nästa film. En film om tejp. Som man klistrar får man limma, eller nåt sånt. Fast det rimmar ju inte ens. Vem ska agera rulle, tejprulle? Kanske Carl-Gustaf Lindstedt. Nej, han är ju död. Undrar vad han stinker nu. Upplöst sig själv utan självhäftande andetag måhända.
Men hans kropp liknande faktiskt en tejprulle. Iallafall när han levde. Kanske inte längre.
Birgit Nilsson? Nej, hon får fan inte vara med. Henne kunde jag imitera redan som sexåring.
Hon är död som en sten hon med tror jag bestämt. Det blir nog en röd film. Väldigt röd.
Tejpen spelar en roll, liknande Gud. Inga krigsscener. Bara ett plågsamt döende. Bränt barn luktar ju illa, det sa de hela min uppväxt. Vad har det med mitt svarta att göra? Det är en film som kommer. Jag känner det så väl. Tar tåget igen, för att komma mig fram fast bort.

Filmen är klar.