visst kan jag
förtälja er
avskedets smärta

ändå

än
då

kan jag ej förtälja er
smärtan

smärtan blickar in i mitt ansikte
varför gives jag tragikens mask
kan du icke uppleva glädjens smärta

känna hjärtats
knoppar
brista

är det
ej smärta

är det
ej
glädje


visst kan jag förtälja er
avskedets smärta

ändå kan jag ej förtälja er smärtan
ty avskedet är icke änden av vägen

är icke änden av
tråden



säg mig
har du en gång
spunnit
ull

har du en gång hållit
en slända i handen

har du en gång haft
den vackra korgen vid dina fötter

korgen du gavs av korgmakaren
denna korg är flätad näver
av flätad näver

korgmakaren tar ej utan lov

korgen är flätad av näver
ty molnen skall ej krypa ut

krypa ut
ur

längtan har molnen
att segla

kanske minns molnen vandringarna
i grässlätterna

molnen

dessa moln är ull
tvättad ull

du snurrar sländan
spinner tråden
nynnar

spinn
spinn

sländan spinner tråden
du följer ulltotten

därtill
när

du fäster ulltotten därtill
i den stund änden tar slut


moder måne sluter mina ögon
alla hennes gestalter stiger fram

i ny; uppanom
skär hon med silverskära av det vissna
det vissna vattnar jorden

där till
när

hon ympar grenar in

moln
vattenmoln

i nedan nedanom
skördar hon
med silverskäran kornen
bäddar in kornen i
moder jords
för
klädes
ficka


ser du vattnen
vatten
regn snö
hav sjöar

strömmar kretslopp

så hur
hur
skall jag
förtälja er avskedets smärta
i det jag ej ser avsked

saknad kan jag känna

i min egen oförmåga att ej uppleva
den allomstädes närvaron

saknad kan jag känna

ändå

än

då

lever alla goda stunder i hjärtat

saknad

sakral


verklighet