Ateljé Living Room /
MilkRiverUniversity.se

http://www.akterkastellet.jerrylinder.se/
Moffas@Spray.se
+ 46 0707 534 539


En dag i slutet på 70-talet kom han till Brunnsäng med en häst. Han hade då fyllt 36 år, och redan hunnit prova på en hel del i livet. Mannen ifråga var nämligen jag själv, uppvuxen på Gulagårn i Södertälje och utflyttad till Vårdinge, längst bort i skogen som månskensbonde. Återkommen igen ifrån allt folk som odlar jorden, och införlivad med stadens hetsiga trafik. Nu skrivande ner det yttersta och innersta som jag kan tänka på, vi får väl se vad det kan bli:

En sak hade jag gemensamt med Ingvar på Lilla Ritorp, det var en kritisk syn på den gängse fysiken.
Inte så att densamma var en nidbild av vårt universum, utan snarare att de som försvarar denna bild inte är intresserade av några nyheter från amatörer. Amatören är den som garanterat älskar det han sysslar med!

Vi hade gemensamma erfarenheter vi två att luta oss tillbaka mot. Ingvar gjorde otaliga försök att förklara sin teori, men blev inte sedd som en person som hade något vettigt att komma med; och, kanske det var så, men professorerna borde inte vara så styva i korken, det har alltid varit så i historien att nya rön blivit så gott som omöjliga att lansera.

För min del handlar det mera om en syn på vår gemensamma ekonomi; hur folk i allmänhet skall brukas för att det skall uppstå ett välstånd. Jag tror att man kan sammanfoga våra bilder av vardagen och finna en ny världsbild.

- Inte illa va? men varför inte, vi är inga dussinmänniskor någon av oss, Ingvar och jag, tyvärr är han död nu; men varför skulle det inte kunna bli en fingertutt?

Hur som helst, våra utsagor kan väcka någon som kan få andra att börja tänka i våra banor.

En dag var jag på väg till stugan i Mölnbo, men hann bara till motet i Molstaberg där vägen delar sig.
Kamrern inne i min skalle ansåg att jag skulle styra höger vid infarten till motorvägen, men Moffa körde rakt fram och sedan vänster och ner på motorvägen med destination Stockholm.

Såna här kontroverser händer lite då och då, men den här gången var det något alldeles särskilt; Moffa ville ta hjälp av Fridolin och be om en audiens hos självaste hövdingen för Kungliga Tekniska Högskolan: Anders Flodström; rektor.

Väl där uppe vid skolan hittade jag en parkeringsplats som varit tillgänglig för mig många gånger då jag varit med Ingvar till högskolan och träffat en del andra amatörer med olika idéer i tekniska frågor.

Den här dagen var "min" plats också ledig och det var bara att knalla ner till skolans expedition.

Vid disken satt en vänligt sinnad dam som frågade om hon kunde hjälpa till på något sätt; och det kunde hon.

- Jag skulle vilja prata med rektorn, sa jag ödmjukt.

-Jaha, sa hon, men tyvärr är han upptagen hela dagen idag.

Jag hade varit på en uppfinnardag på skolan en gång, också med Ingvar, och då hade rektorn medverkat där, och jag tyckte jag "kände" honom nu (klart hybris).

- Ja egentligen är det väl inte honom jag ska prata med när det gäller mitt ärende, det är en lärare i matematik jag skulle behöva prata med.

- Ok, sa damen, då tar vi och ringer upp Lars Svensson, han är bra. Ett ögonblick!

- Hallå, hallå, sa Lars, vem talar jag med.

- Jerry Linder, sa jag, jag skulle vilja presentera några idéer som jag bär i mitt huvud, har du tid!

- Inte idag, sa Lars, men kom igen på tisdag i nästa vecka klockan 10, matematiska avdelningen.

- Fint, sa jag, då kommer jag då, hej, hej!

Sedan tackade jag damen i luckan och gick sakta upp mot bilen och strax bredvid stod en grupp studenter och samtalade. Jag ursäktade mig och frågade vart jag skulle gå för att komma till matematiska ( ja det heter inte avdelningen, men jag kommer inte på det riktiga ordet. Hade jag kommit in på lantmäterilinjen en gång då jag sökte, hade jag säkert vetat, men jag blev med barn i stället utan bostad och jobb, så det blev aldrig någon Högskola för mig. Ok, fakultet var ordet!

Grabbarna som stod där mellan bilen och byggnaden blev mycket intresserade när jag berättade vad jag hade att komma med, och en kort stund var jag i sjunde himlen, annars var det minsann ingen som ville lyssna på mig om dessa sofistikerade upptäckter jag gjort.

Snart måste de gå in till sina lektioner och jag gick vidare utefter husväggen tills jag kom till den port som grabbarna hade anvisat. Jag gick in i trappuppgången och mitt för näsan på mig satt en tavla med namn och bild på lärarna som undervisade där: Lars Svensson 1 tr.

Nu visste jag det så det behövde nödvändigtvis inte bli alltför nervöst att hitta rätt nästa tisdag.
Nu blev jag lite nyfiken på själva läroanstalten, gick därför sakta upp och sedan ner för en trappa och blev stående i solen och blickade ner över grupper av studenter som samtalade med varandra på rasten.

Plötsligt blev jag varse en person som satt på en soffa alldeles invid mig, och när jag tittade närmare kände jag igen honom från porträttet i trappuppgången; Lars svensson; mattelärare.

- Lars Svensson I presume, sa jag.

- Stämmer bra, sa han, det var dig jag pratade med för en stund sedan, eller hur?

- Stämmer det också, sa jag, får jag slå mig ner?

- Var så god, sa han, och så samtalade vi en liten stund innan han måste gå i till sin lektion. Vi ses på tisdag då, sa han och försvann.

Ensam stod jag där och funderade över Ingvars alla påståenden att det var så svårt att nå professorerna med det stoff han ville bjuda på; olika falla livet lotter, men var det sant det här?

Kamrern muttrade lite där inne i skallen, men Fridolin, ja du vet, han som är fin och kan prata med bönder på bönders vis och med lärde män på latin. Moffa bara njöt av stundens sötma, och solen sken så underbart varmt och skönt. Fridolin hade gjort ett bra jobb, inte sant...

Knappt en vecka gick och min parkeringsplats var fortfarande ledig och jag gick direkt upp till Lars som hälsade mig välkommen.

Du har en timme på dig, sa han, sedan måste jag gå till ett möte. Han hade en halvstor tavla där jag kunde klottra ner det jag hade i huvudet, och jag pratade och skrev tills tavlan var smock full, och när timmen gått hade jag en fråga kvar:

- Vad betyder e upphöjt till lilla i gånger pi = -1.

- Intressant fråga, sa han, och började bryta ner begreppet i termer så att det blev ännu mera obegripligt, men helt matematiskt riktigt, antar jag; så måste vi lämna rummet och skiljas åt.

Väl hemma skickade jag ett dokument till hans e-mailadress, och har inte hört något ifrån honom, men va faen, vem kan begära att han skall kunna tolka mina filosofiska utsagor som jag knappt begriper själv. Varför har vår herre programerat min hjärna på detta vis, så att jag skall lägga näsan i blöt i sådant som jag inte har formell kompetens att lägga fram för allmänheten.

Nu kommer jag att sammanställa våra antaganden, var teori för sig, och sedan foga samman dem till en bild som kanske kan användas för skapande av en bättre värld...

Knappsnurrans princip:

Det kom över mig en natt, jag kunde sedan inte släppa tanken. Moffa som är den av mina vänner i skallen pekade på en knapp som bestod av ull, och som var fäst vid tunna trådar som också var spunna av ull; allt var av ull alltså. Trådarna var fästade så att det blev ett avstånd mellan dem, precis som den knappsnurra min mor gjorde i ordning åt mig då jag var liten.

Snurrar man snurran runt så att trådarna blir tvinnade blir de uppladdade med en kraft som får snurran att rotera när trådarna sedan snurrar tillbaka, och... av rotationen snurrar upp sig igen, men åt andra hållet. Allt jag behöver göra, sa MoffaFridolin, är att vara känslig och hålla rytmen då jag drar i trådarna utåt och släpper efter i rätt ögonblick.

Så kan man hålla på tills trådarna brister. Men är man lite klantig stannar snurran med en gång.

Ser du, sa MoffaFridolin, ser du hur ullen skicktar sig när snurran vänder. Den delen som befinner sig längst in vänder först där trådarna är fästade, och ullen längst ut snurrar fortfarande som om ingenting har hänt.

- Än sen då, sa Kamrern, så har det alltid varit!

-Ok, sa MoffaFridolin, kan väl hända, men det är ingen som sagt något åt mig, och jag undrar om det är någon över huvud taget som tänkt på en så trivial sak. Säg det åt någon så får du se att han genast har ett annat samtalsämne på gång. Nu har du ju tur att vi sitter i samma skalle, annars skulle du aldrig ha slösat tid på att lyssna på mig.

- Kan väl hända, sa Kamrern, men det finns så många tokstollar i denna världen, vad är det som säger att du inte är en av dem. Hur många är det inte som kommit till patentverket och förklarat att de uppfunnit en evighetsmaskin.

- Vi kommer inte längre i den här diskussionen, låt oss ta tag i något vettigt i stället, något som vi kan enas om. Ska vi laga mat?

Så går diskussionens vågor höga hela tiden, utom några timmar under natten, i bästa fall. Ibland är det också förbannat svårt att somna, och snart är det dags att gå upp och pinka...