Det var mörkaste december, och inne i huset hade vattnet nästan frusit i rören. Kylan hade bitit sig fast sedan två veckor och ett vitt snötäcke hade lagt sig på granarna utanför. Ett enda stearinljus fladdrade i fönstret, och under den träfärgade prydnadshyllan stod sängen. Där satt jag, förtvivlad och trasig, med min mammas varma hand i min. Vi visste båda att det kunde vara den sista gången vi sågs. Sjukdomen hade ätit sig genom hjärnans labyrinter och påverkade nu både rörelser, tänkande och tal. Morfinet gjorde henne dåsig och lite omtöcknad.

Hon sov alldeles lugnt. Jag strök med handen över hennes panna, följde med fingret mellan ögonbrynen, ned för den raka näsan, över den lätt fjuniga överläppen och munnen, som hade skrattat så många gånger. Jag kände det lätta vinddraget över handryggen, andningen, livet kvar men för hur länge? Jag ryste när jag tänkte på att det bakom den bekanta huvudformens skal pågick en äcklande cellförstörelse.
Det slog mig hur oförberedd man ändå är. Här satt jag, vuxen, samlad men med fuktblank blick. Medan barnet där inne slet mig itu. Den vuxne kunde inte hjälpa, ställa tillrätta, och var helt i avsaknad av verktyg eller alternativ. Och barnet var bara barn, skrek ljudlöst av ångest och oro över att bli övergiven, kvarlämnad och ödelagd. Hur kan man förstå, riktigt förstå att ens mor, som givit liv, som älskat så gränslöst, som alltid funnits och varit så självklart trygg, den där sista resursen som dessutom aldrig ens viskat om att hon också skulle försvinna en dag, att hon ens kunde dö. Barnet i mig kände sig outsägligt sviken och ensam.

En rörelse med ögonlocken, och hon vaknade till. Det verkade som om hon tänkte koncentrerat för en stund. Såg mig i ögonen, och verkade för ett ögonblick alldeles klar. Hon harklade sig på sitt karakteristiska sätt.

” Tänk, jag drömde att jag låg här och sov, och att du skulle komma. Och då tänkte jag, att det här duger ju inte, jag måste upp och laga mat för det är ju snart jul. Så vaknade jag, och kom ihåg hur allt är. Och blev så ledsen”.

Hon låg lite på sidan med huvudet, och en tår rann sakta längs näsans sida och ned mot överläppen. Jag torkade bort den med handen.
”Det är så konstigt” sa hon. ”Här sitter du hos mig och allt är så ledsamt. Och det är ju just med dig som jag har varit som lyckligast. När du föddes, när dom sen kom in där med dig, efter att dom hade tvättat av dig. Och pappa var alldeles tyst av stolthet och kärlek. Jag har aldrig varit så lycklig”

”Neej, så konstigt är det” sa den vuxna kvinnans jag. Den lilla flickan innanför ville kasta sig mot henne, lyfta upp henne, skrika och kräva att hon slutade att vara sjuk, bara reste sig och började styra och ställa och ordna med saker – precis som vanligt.

”Mamma, taxin väntar där ute på mig. Jag måste gå nu. Vill inte men jag måste”. Hon lade sin arm runt min hals och drog ner mig mot bröstet. Vi grät stilla tillsammans. Jag kände hjärtljuden, hörde hennes andning och vi bara fanns där, alldeles nära. Efter en stund lösgjorde jag mig försiktigt, satte mig upp. Kysste henne på munnen och lade sen huvudet mot kinden. Hon viskade ”skynda dig ut nu till taxin, den väntar”.

Jag fick på mig kappa och skor ute i hallen, och kramade om pappa som hållit sig lite i bakgrunden. Sa till honom ”jag åker nu, men ringer när jag kommer hem, så jag får höra hur det är”. Vände sen mot ytterdörren för att gå, men ändrade mig plötsligt. Var bara tvungen att se henne en sista gång, innan jag åkte. Man kunde ju aldrig veta.
Rummet låg i dunkel, hon låg som förut på rygg, men nu med handen över pannan. Jag tassade fram, sa ”jag måste bara få en kram till”. Vi kramades länge, och rösten bröts när hon viskade ”älskade unge, ta hand om dig. Jag kommer alltid att älska dig”. ”Och jag dig” snyftade jag.

Utanför huset stod en svart taxi i vinterlandskapet. Satte mig i baksätet, och grät stilla hela vägen till tågstationen.

Tre dagar senare somnade hon in. Tog några fladdrande andetag, sedan ett djupt, en utandning och så inget mera.

Och med det virvlade den stora sorgen in. Som tog år att komma över. Ännu finns ett mörkt hörn i hjärtats kärna. Men resten är pulserande intakt. Så går både den vuxna kvinnan och den lilla flickan tillsammans vidare.

                                      @