Den är mossgrön, delvis förstelnad och den krasar lätt mellan mina fingertoppar då jag försöker lösgöra den från min hud. Den är i obestämd form, den har fått torka och växa till sig lite som den själv vill. Snorkråkan. Den sitter på min tumme. En liten del av massan som fortfarande är kladdigt är intensivt rödfärgad. Blod. Jag har sår på insidan.

Det finns bara två personer i hela världen som känner till vidden utav mitt beteende. Jag själv och min syster. Min bästa vän i hela världen. Den numer sorgsna systern som sällan skrattar ihop med mig. När det väl händer skrattar jag extra högt och extra länge för att locka in henne till att förloras i ett lyckorus för en stund. Mitt näspetande gör henne inte så lycklig, det har jag i alla fall svårt att tro. Egentligen så tror jag inte hon bryr sig. Det är något särskilt och värdefullt i relationen mellan syskon som ingen annan i världen kan ha.
Jag är fullt tillåten att peta mig i näsan på daglig basis. Framför lördagsfilmen eller vid tandborstningen varje kväll, om jag skulle vilja. Jag får liksom vara mig själv. Hur retligt eller oattraktivt det än må vara. Därför älskar jag min syster. Vad vi än gör så är vi okej.

Jag känner med handen en liten bit in under min bäddmadrass. Underlakanet är vikt så det når in ungefär ett pekfingers längd. På flera ställen på tyget, dolt under madrassen kan jag med mina känsliga fingertoppar känna knottror. Snorkråkor. Mera som snorugglor som stört mig om natten. När jag redan bäddat ned mig och hoppas på att få somna gott. Då har de rispat mig på insidan. Klöst och kraxat. Fått min andning ur balans. Jag frustar för att rubba dem ur sin position så pass att jag kan andas utan att höra mina egna luftvägar tjuta. De ger sällan med sig och det är då mitt pekfinger rycker in, fixar jobbet. Sträcker sig långt in för att nå fram till det störande objektet. När fingret väl når fram kan det mötas av vad som helst. Nästan vad som helst.

Jag föser ut dem med nageln. Då och då händer det att jag är för hetsig. Ibland lyckas jag riva mig själv på insidan, vara för hårdhänt. Vissa gånger börjar det droppa klarrött blod. Många gånger hinner jag rädda upp situationen med att skynda mig in på toaletten. Fastän oftast slipper jag blodbad. Det är jag ganska glad för eftersom att blod skrämmer mig. Jag var livrädd för att råka se ned på mitt sköte eller på lakanen under min kropp efter förlossningen, dagen då min son föddes. Ska ärligheten fram så vågade jag inte ens se på mitt barn innan en barnmorska tvättat av honom. Så det här med näspetande är ett ganska dumdristigt beteende om jag tänker efter.

När en snorkråka väl landat på mitt finger så händer det ofta att jag inte ser någon annan lösning än att vara alltför bekväm. Framför teven, sängliggandes eller framför datorn. Det är sällan det finns näsdukar tillhands. Det är då jag gör det som jag skäms allra mest för - Jag stryker min kråka mot något inom räckhåll. Gömmer den under min madrass eller vid några sällsynta fall under en bordsskiva. Ibland också under stolen som jag sitter på. Jag får någon fix tanke om att de tillslut torkar och ramlar ned på golvet så att jag slutligen kan dammsuga upp dem. Sedan hur ofta det sker det har jag ingen statistik över.

Jag inser att min ovana inte är något man pratar om. Det är inget man skyltar med eller skriver i en kontaktannons. Tanken har även slagit mig att jag en vacker dag kommer att få överge detta beteende. Den dagen jag flyttar ihop med någon. För jag vill egentligen inte sova på kråkor, och jag vill ju faktiskt inte känna en torkad sådan då jag flyttar möbler. Det skulle aldrig falla mig in att peta hos någon annan. Att lämna spår efter mig i någon annans hem. Jag vet mina gränser. Men jag har ganska svårt för att låta bli på hemmaplan. Har svårt att göra det på ett passande ställe eller vid mer lämplig tidpunkt, som vid toabesök. Jag vet inte om jag någonsin försökt bli kvitt mitt beteende. Jag har aldrig blivit ställd mot väggen. Jag har inte råkat ut för en intervention. Faktiskt har nog ämnet bara kommit upp på tapeten vid ett enda tillfälle då jag skulle flytta hemifrån och jag fick hjälp med att bära min dåvarande madrass. När min mamma såg hur min madrass blivit prydd likt en färgstänkt målarduk sa hon: ”Detta är ju inte så trevligt. Det får du nog sluta med.”
En dag skall jag skiljas från mitt näspetande. Jag vet det. Det är en framtidsplan jag har. Att inte vara motbjudande. Att inte vanpryda mitt hem med snorkråkor och min egen insida med rivsår. Jag vet bara inte när. Jag hungrar efter förändrig i mitt liv. Efter ett nytt boende. En plats att påbörja resten av mitt liv på. Kanske flyttar jag och näspetandet åt skilda håll då. Kanske får ovanan vräkas då, tillsammans med annat skräp som inte ska packas ned i kartonger. Som inte ska välkomnas in i det nya hemmet. Jag önskar att mina händer fick utforska en annan människas kropp men aldrig dennes näsborrar. Jag kunde istället massera en ömmande fot, gå på skattjakt med mina fingertoppar över en naken bröstkorg. Känna värmen av en annan persons hud mot min. Det kunde bli så vackert. Vår säng skulle vara kråkfri.