Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Ett utdrag, ur ett vardagsliv. Livet som sker när sonen är familjehemsplacerad, för att psykisk ohälsa tar över, tar ton, tar allt. Kamp. För livet. Varje dag.


Barnasinnet

"Det känns som att du inte vill ha mig längre."

Orden ekar i huvudet. Dom har studsat mellan väggarna och är nära på att rämna alla försvarande murar. Tiden stod still för en kort stund. Hörde tårar landa mot ekbordets skiva och explodera. Hörde mina egna andetag som en monsun. Ändå trodde jag tiden stod still. Där och då.

Vi har haft ett par dagar då känslor gjort vad känslor ska - tagit sig uttryck. Jag känner min son. Bättre än någon annan. Ändå tycks jag ibland bli överraskad av att han vågar, att han ids släppa taget, släppa ut. Sådär som jag själv aldrig riktigt någonsin gjort. Gråtit ut. Varit arg. Skällt, gnällt, sagt ifrån. Han är så medveten om rätt och fel. Så klok. Känslosam. Ibland blir jag fortfarande överrumplad, överraskad... lamslagen.

"Det känns som att du inte längre vill ha mig" sa han med ansiktet lutat i sina händer. Tårar rann nedför hans solkyssta handleder. Orden krackelerade mig. Jag låtsades att jag inte riktigt hörde vad han sagt, för att ha en chans att samla ihop mig. "Vad sa du?" Han upprepade. Jag skadesköts igen. Föll djupt in i en egen inre värld, men förstod att jag inte kan dröja kvar där. Barnet behöver mig. Kanske mer än någonsin innan. Jag får aldrig tystna i situationer som den här. Det är mitt uppdrag, min skyldighet. Han är min orsak. Till allt. Han behöver få veta, även om han omöjligt kan förstå. Greppa vidden. Inse innebörden - av livslust, kärlek, kämparglöd. Av att aldrig upphöra att existera, någonsin - för jag lovar och svär, jag finns alltid med i hans sköra blå vener. I hans andetag. Så som jag känner honom i mina hjärtslag. Han är meningen. Min mening.

"Jag vet inte varför jag är ledsen hela tiden."

"Det är okej. Att inte veta. Ibland behöver man bara släppa fram det, släppa ut det. Det kommer alltid vara okej. Att känna saker. Ibland är man ledsen fast man egentligen är arg. Ibland helt tvärtom. Men du är alltid det bästa!"

Orden krackelerade mig. Väckte mig. Skakade om min värld. Det är dags att laga mig själv. På riktigt. Inga jävla baksteg. Inga jävla val på min egen bekostnad. Inget onödigt tidsspill. Måste finna alla sätt. Att säga "Du är allt jag någonsin velat ha". För min son.




Prosa (Kortnovell) av hanny
Läst 375 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2017-07-20 12:58



Bookmark and Share


  BenGust VIP
Fint textflöde. Kan vara svårt att sätta namn på nedslagenhet. Hmm; kanske
för att vårt samhälle bygger på nån diffus lyckonorm. Tror att ditt lugnt resonerande sätt finner gensvar lite här och var. Tack för ordet!
2017-07-20
  > Nästa text
< Föregående

hanny
hanny