Lång läsning.
Till dig som har barn. Till dig vars barn som skrattar, ett barn som skriker, som slåss, som fröjdas. Till dig som har barn hemma, men kanske främst till dig som har ditt barn på avstånd. Till en förälder. Till dig, till er. Till mig.

Det finns en uppsjö med ord jag samlat på. Som jag velat yttra, på något greppbart vis. Jag har gått genom dagar och velat skriva. Vissa dagar vill jag skriva en roman. För uppsjön av ord blir en översvämmad tillvaro. Men när allting svävar runt eller flyter omkring sådär då är det inte alltid greppbart. Inte alltid enkelt. Svårt att tala om. Skriva om.

Det kommer att komma stunder, när du sitter med gråten i halsen. I en bil. På väg tillbaka hem. Ifrån ditt barn. Då du nyss sett dess ansikte. Lika rödgråtet som du själv strax kommer bli. Eller inte alls. Det beror ju förstås på, om du tillåter dig. Eller om du stänger, låser, slänger nyckeln. Till allt det där. Som känns, som bränns, som finns – på riktigt. Men stunder kanske kommer, då du håller igen så gott du kan. När du provat alla de tröstande fraser du kunnat förnimma. När ord som ”vi ses snart igen” till slut börjar kännas verkningslösa. För det vet ju du också – att två veckor är lång tid. När man saknar, när man har ångest, när man är uppbrutet ledsen. När man är ett barn. Du vet ju också att två veckor kan bli tre. För vid det här laget känner du igen den psykiska sjukdomens ansikte. Mer än väl. Du tänker kanske nästan att det är en exakt replik av dig själv. Du är den vandrande sjukdomen på två ben.

Det kan komma stunder då du vid ditt barns frånvaro funderar över allt som gick fel. När ni sågs senast. Det kan vara direkt när ni sagt hej då. Kanske extra mycket just då. Du vänder på alla ögonblick. Tycker dagen, helgen eller veckan nog inte varit fullt så givande som den kunnat bli. Något gick snett. Du gav för lite, för mycket. Ni blev osams. Barnet blev ledset. Du blev för trött, för arg, för otillgänglig. Kanske tänker du på små detaljer som du föreställer dig att de gjort monumental skillnad, om du bara gjort detaljen annorlunda. Om du sovit bättre, inte bjudit hem gäster, om du stannat ute i en kvart extra i lekparken, om du hade handlat innan barnet kom hem istället för tillsammans med, om du inte somnat ifrån filmen ni skulle se ihop, om du gett efter innan utbrottet kom, om du istället stod på dig, om, bara om. Det kan handla om sekunder, minuter. Alla dessa detaljer.

Du vet också alla de där fraserna du hittar, som ett ess i skjortärmen – när det ska till att tröstas, förklaras, medlas. Dom kommer kanske inte alltid i rättan tid. Du inser stundtals att du inte riktigt hade svar på tal. Som om du inte pluggat hårt nog inför föräldratestet. Minuspoäng, gång efter gång. Som jag sa – somliga rader känns även stundtals utnötta. Som om de inte skänker någon som helst form av förtröstan eller balsam för trassliga tankar. ”Vi ses snart igen, jag förstår att det är tråkigt, att det är jobbigt, att du är ledsen, jag saknar dig också”. Du kommer ibland önska att du kunde plocka bitar ur dig själv, montera dom i kroppen och sinnet på ditt barn, att det skulle ge insikt, förståelse. Sedan kunde du ta tillbaka bitarna som varit till låns i en svår situation. Ni kunde kramas och säga ”Jag fattar nu, puh – vilken tur i all otur att vi känner precis samma sak. Nu förstår jag ju att du inte gör det här för att vara elak”.

Uppsjön av ord är ju nog främst till dig som är förälder på avstånd. Som träffar ditt barn varannan helg, varannan vecka, kanske mer sällan än så. För det har den senaste tiden i mitt liv varit det enda jag har en insikt i. Kännedom om. För här ska sanningen fram. Ibland gråter jag, ofta går jag isär. För ibland ”glömmer” jag bort att jag är mamma. När jag är förälder på avstånd.

Det kan komma stunder i livet när jag inte förstår hur det ska gå ihop sig. Kontrasterna. Jag jämför. Med andra. Lever ett typ av liv när jag lever som mig själv, som Hannah. Sedan blir det en omställning varannan helg, om vi har ”tur”. För det är ju det där med att varannan helg inte alltid träder genom. Det kan vara skollov, vilt skilda planer, resor, födelsedagskalas. Men sedan kan det vara det där välkända ansiktet också. Psykisk ohälsa. Som sätter käppar i hjul och svärd i hjärtat. Om man har otur gör den senare delen sig påmint allt oftare i vissa perioder. Det är svårt. För du är, förhoppningsvis, klok nog att inse att umgänget skall vara av kvalitet snarare än kvantitet. Att om du inte är ”i fas” kommer era dagar bli toxiska, elakartade. Sådana det är förgörande svårt att hitta antidot till. Det kräver ibland så mycket. Att gottgöra. Om möjligt.

Handen på hjärtat. Det har väl kommit stunder då du rent ut sagt nästan velat yttra ”jag orkar inte att barnet kommer hem idag” – för att du helt enkelt inte orkar finna svaren på frågor likt ”Varför är det såhär?”. Du orkar inte vara den som ska besvara, bemöta. Gråten, besvikelsen, ångesten, avskedet. Du vet ju precis hur det känns varje gång frågorna kommer. Men någonstans på vägen kanske också frågorna ändrar vinkel, eller styrka. Först kanske dom var få, enkla. För att sedan en dag slå knock out, fullständigt. Som blixten från en klarblå himmel. ”Det känns som om du inte vill ha mig längre”.
När du sitter bredvid ditt barn i baksätet på bilen, med din hand på hans knä, (för att du förra gången vred på alla detaljer och insåg att du nog borde suttit bredvid då också, istället för i passagerarsätet fram i bilen) då kan yttrandet komma: ”Det är inte alla barn som har det såhär, varför har jag det då?”. Du fastnar någon sekund, kanske längre, det är väl mänskligt. Men så svarar du. Med essen i skjortärmen. Med de svar du känner till. Dom du pluggat på, eller dom du är begåvad nog att detektera i stunden. Kanske nöjer sig barnet, kanske inte. Men någonstans inom dig är det nu du förstår. Det är nu det går upp ett ljus. It’s going to be a bumpy ride. Kommer bli svårare nu. Frågorna och tankarna har ändrat slagkraft. Dom är klokare, mognare, det svider mer.

Jag fick tala med en kvinna, en handfull gånger, efter att sonen bott på annan adress i ett år. Mötena var avsedda att ge svar på eventuella frågor jag hade. Gällande min och sonens aktuella situation. Fick titta på en film, tagen ur verkligheten, intervjuer. Den var från åttiotalet, den sved. Handlade om en missbrukande mamma. Som fråntogs rätten att vara aktiv och deltagande förälder till sitt barn. Barnet blev tvångsmässigt förflyttat. Fick det bättre. Har förstått idag att många omplacerade barn inte har det fullt lika bra. Har haft vänner och bekanta genom livet som haft livsöden och ”bakgrundsinfo” om hur det kan se ut. Exempel på hur det definitivt inte borde få gå till. Oavsett var du bor. Men flickan i filmen fick det bättre, men hon växte upp med frågor. Jag minns att jag blev ledsen, av igenkänningsfaktorn. Inte så mycket i föräldrarollen – men som i rollen av att vara barn. Det rev upp gamla sår. Mötena fokuserade sedan på rättsliga saker, eventuella ”fnurror på tråden” som kan uppstå. Om man är oense, med familjehemmet, polisen eller socialen. Jag antar att mötena var till för att stärka mig, på något vis. Kvinnan jag talade med var vänlig. Godhjärtad. Efter de där mötena insåg jag att dom kanske är hjälpsamma för många. Men det var inte så värst givande för mig. Jag kunde känna igen mig i en del av det som togs upp. Kvinnan kunde ge svar på en bråkdel. Men mycket är än idag oklart. Eller bara svårt. Hon berättade att det en gång i tiden funnits samtalsgrupper för föräldrar likt mig själv, som haft delad vårdnad eller som fråntagits rätten till sitt föräldraskap, men att intresset för de grupperna varit svalt. Att det inte lockade tillräckligt med deltagare – så gruppen lades ned. I alla fall i min hemstad.

När barnets förtvivlan ökar kaliber så tror jag inte på skottsäker väst. Tror inte att likgiltighet är svaret. Tror inte ens det är möjligt. Det är ditt barn vi talar om. Jag tror det är oundvikligt att skadeskjutas. Men jag tror också att få läkekonster kan råda bot på vad som händer inuti oss när barnet är villrådigt, ledset. Det är nog därför det blivit en uppsjö. Av tankar, känslor, ord och funderingar inom mig. Det är nog därför jag sitter här idag. Kanske är det därför jag länge funderat på om jag borde skriva den där romanen. Handboken. För föräldraskap. För sådana som någonstans i världen kanske känner samma sak som jag, eller ens kan ringa i igenkänningsklockorna en aning. Till föräldrar på avstånd. Eller föräldrar. Punkt. Det är också för att jag befinner mig på den här resan, kanske livslång sådan, med bristfälliga insatser – som jag funderar över ”Vad kan jag själv göra?”. Kan nog inte ens ge svar på vad jag skulle önska för hjälp eller insats – jag har ju aldrig befunnit mig här innan. Har aldrig varit i kontakt med någon förälder som genomgår detta. I alla fall inte som varit öppen med det. Har dock mött barnen, de vuxna barnen. Dom har sin story, jag har min. Två sidor av samma mynt må hända. Men jag sitter och funderar – ”Vad kan jag göra?” För att hjälpa mig själv, och kanske även någon annan.

Avsikten med orden, som jag skriver idag, är nog diffus. Dels är det för att lätta hjärtat. Ösa vatten ur den båt som har svårt att hålla sig flytande. Men kanske också för att tända fyren. Så att en eventuell läsare kan hjälpa mig. Kanske tipsa om hur man skulle kunna gå tillväga. Tror Du att det skulle vara möjligt eller efterfrågat med;

En bok: En väldigt personlig sådan. Inte en ”rätt och slätt”-handbok om vilket föräldraskap som helst. För jag har inte gått några kurser, jag har inte trio i ungar eller ens ett dussin i mina kretsar, jag har inte en skolad erfarenhet eller kunskap – det jag har är mina ord, min story, mitt perspektiv. Jag har under stor del av mitt liv velat skriva en självbiografi. Men har upplevt att jag saknat en del innehåll. Tror mig ha funnit innehållet nu. Det som skall valideras. Värdet i mitt liv är mitt barn, tillsammans med mycket annat. Men jag tror, starkt och innerligt, att fler känner som jag. Befinner sig där jag är – fast i sina egna liv. I en sjunkande pappersbåt. Vad tror du om en ”självbiografisk handbok” – om föräldraskap, psykisk ohälsa, livsöden? Skulle den kunna hjälpa eller inspirera din granne, syster, kompis? Skulle du köpa den? Har du tips på hur jag skulle kunna gå tillväga?

En samtalsgrupp: Känner du någon som skulle vara hjälpt av att samtala med människor i liknande situation som dom själva? Någon som känner sig hjälplös, som har sparsmakat med sociala umgängen eller likasinnade. Man kanske inte bara vill tala med familj och vänner. Någon som upplever att insatserna från socialen, polisen, vården – är bristfälliga. Jag har själv gått i samtalsgrupp, dock gällande andra aspekter än föräldraskap. Det passar inte alla, men jag tror definitivt att det kan hjälpa många. Om man vågar, och vill. Så vad tror du? Återigen – var börjar man?

Några avslutande ord. Om du har hjärtat på rätta stället så kommer resan gå bra. Men man behöver hjälp på vägen. Du kommer inte sluta vrida och vända på detaljerna. Åtminstone inte bara för att någon annan säger åt dig. Det krävs nog förmodligen år av självinsikt och acceptans, även lärdom, erfarenhet. Jag har inte upphört själv. Att slå på mig själv. Att göra ”fel”. Att känna varje söndag att jag kunnat göra så många saker annorlunda. Att helgen hade kunnat bli en tiopoängare – om…
Men jag börjar förstå, att som i så många andra situationer går det lättare med lite hjälp på vägen. Så till dig som är förälder, till dig som kämpar i rollen, som drar på dig mamma-dräkten varje morgon och gör allt det där som krävs – eller allt du förmår – you’re doing great! För du gör förmodligen så gott du kan, i stunden, i livet, här och nu. Varför skulle man medvetet underprestera – säg mig det?

För två dagar sedan satt jag i den där bilen, vinkade hejdå till sonen som nog kände en enormt brännande separationsångest. Jag såg den rulla nedför ögonvrån. Såg den i hans blick. Jag tog med mig samma känsla hem igen. Den satt kvar i baksätet, så jag satte mig i passagerarsätet. Kom hem. Vissnade lite som alltid. Av trötthet. Men känslan denna helg var att detaljerna inte hopade sig. Var övergripande nöjd. Men avskedet är aldrig, aldrig någonsin enkelt. Frågorna är tyngre nu. Svaren är mer invecklade, om kommer kanske inte fram tydligt nog. Men jag försöker. Jag kavlar upp ärmarna varannan helg. Står beredd. Utan skottsäker väst. Helt försvarslös. För barnets villrådighet är inget att försvara sig emot, det skall omfamnas, hanteras, brytas ned till en igenkännbar form och sedan bör det sluta svida. Så jag jobbar på det. Bemötandet. Att inte gå sönder och samman själv, men att hjälpa mitt barn. Kanske inte att förstå. Han är ung. Men att kunna leva med.

Tack, för ordet.