Vinterns skira frostflingor gnistrar inte på marken. Gatlyktorna lyser på en regnfuktig gata. I sin säng ligger min pojke, min prins. Han borde drömma om snöflingor och tomtar med frostbitna kinder. Men istället tog han med sig monster in i rummet och bäddade in dom i sinnet.


Hans ögon gick nästan i kors när jag bäddade ned honom. Farbror Blund hade nog smygstartat sin procedur. Han gnuggade sin blick. Men jag kunde ana huvudbry. Samma huvudbry som funnits med på ett hörn hela dagen. Dom där monstren som gömt sig i skuggan. Men jag kände deras närvaro. Redan när han klev ur bilen och leendet saknades. Det där leendet, glädjen. Över att vara hemma. Att landa. Något besvärade honom. Jag frågade, fick inget utförligt svar. Allt var okej, han mådde bra. Mammahjärtat lyssnade - men tvivlade. Hela dagen.


Sen rullade vintermörkret över oss. Bäddade in oss i kvällsslöjan. Duntäcket landade mjukt under hans haka. Då skuttade monstren fram och började hoppa hage mellan barnets dimmiga blick och hans fumlande små läppar.
"Hur länge dröjer det innan man dör, mamma?"


Jag hade föredragit frågan om blommor och bin. Eller den om Tomten. Snälla, fråga mig om Tomten istället kära barn. Mammahjärtat sjönk ned till fotsulorna.


- Man kan dö av många anledningar. Ibland blir man väldigt, väldigt sjuk. Eller är med om en olycka. Men oftast kanske man bara blir så gammal att kroppen behöver få somna. Länge. För alltid.
- Om man dör, kan man leva igen då?
- Kanske. Alla människor tror på olika saker. Vissa tror att man kan leva igen, fast man kanske blir ett djur - eller en blomma. Andra människor tror att man bara försvinner, när kroppen slutat att orka..
- Jag vill orka..
- Det tror jag att du kommer göra. Länge.


Sen somnade han. Innan minutvisaren på det tickande vägguret hunnit ett helt varv. Men efter trettio varv vaknar mitt barn. Gråter hejdlöst. Sitter upprätt i sängen. Jag hör en bekant vibration i rösten. Ångest. Panik. Skräck. Jag säger att jag finns intill nu. Smeker hans ryggtavla. Säger betryggande att han kan prata med mig.
- Drömde du något? Han skakar hårt på sitt huvud.
- Du kan berätta för mig, jag är här nu. Ännu mer febrilt skakande på huvudet. Hans kropp studsar nu upp och ned på sängen. Monstren bränner och spritter på insidan likt tomtebloss. Vill explodera samtidigt som dom hotar, manar om att vara hemlig, tyst.
- Du kan säga till mig, William. Ett djupt andetag kvävs av gråt.
- Jag måste ta hand om dig, så du inte dör. Jag vill hinna vara hos dig. Jag vill inte heller dö. Jag vill alltid vara hos dig! Sedan famlar han med dansande fingertoppar i mörkret, för att nå mig, känna mig, min närvaro. Gråter otröstligt. Hänger hela sitt väsen över min arm när han finner den. Gråter som om det inte finns en morgondag. Vi blir sittande en stund. Jag klappar hans huvud. Omfamnar honom. Bäddar om och söver på nytt.


Sen skriker jag på insidan. Förlåt för att jag slösar värdefull tid åt att vara inkomplett. Åt att vara skör och bräcklig. Åt att vara på den sidan som faller ner i klykan när jorden havererar. Förlåt för att jag inte tror på mig själv så som du tror på mig. Älskade äventyr mitt i livet. Förunderligt makalösa figur i början av min saga. Mitt älskade barn. Förlåt för distansen, för avstånd mellan två famnar. Men förstå att egentligen delar vi liksom hjärtslag. För du är min puls. Du är livet i mig, kommet ur mig. Du är allt. Så förlåt, för tidsspill och för att inte räcka till. Hela vägen. Du är värd allt gott i livet. Min lika sköra men ändå otroligt starka son. Du är sju år gammal och har redan funderingar likt en vuxen. Känslospannet expanderar. Jag hinner inte ifatt.. Men jag försöker. Tro mig. Jag jobbar på det - att också tro på mig. Du är allt.


Nattskräcken kommer vara en fas. En period. En buckla mitt i vägen. Vi kommer förbi. Över. Helskinnade. Vi är kämpar. Du och jag. För var dag som går flyttar monstren längre och längre ifrån oss. Snart fryser dom ihjäl på någon av jordens poler. Bland snökristaller och frost. Medan du och jag skrattar i en koja som vi själva byggt. Mitt i hemmet. I häret och nuet. Vi kommer dit. Vi hinner. Vi orkar. Allt för dig.