På varsin sida. Jag hör dig genom barriären. Mitt öra mot skiljeväggen. Dom säger att jag ska skriva om dig. Framföra dina goda egenskaper. Sätta dig lite på piedestal, men inte för mycket. Inte skryta. Om att jag känner dig. Om att jag ibland får kännas vid dig, dig och alla dina ”goda egenskaper”.


Så vad förväntas av mig, vad vill dom att jag ska säga? Om dig. Du med stort D. Din musik ekar genom väggarna. Basen trummar mot parkettgolvet, vibrerar ut i trapphuset och ebbar ut efter varje trappsteg den studsar nedför. Du är stillös. Musiken säger så mycket om dig, samtidigt så lite, vilket gör det svårt för mig. Jag har förstått att musiken spelar en viktig roll för dig. Vissa dagar är den lågmäld, kärleksfull. Som ett stillsamt sällskap vars röst du gillar att förnimma. Andra dagar ekar den, skriker, låter som massiv ångest i en för liten kropp. Men musiken är viktig på något sätt, för den finns alltid där. Det är sällan tyst på andra sidan av vår skiljevägg.


Men att du är stillös gör min uppgift svår. Jag har sett dig. Alldeles för många gånger för att vara tillåten att rycka på axlarna och säga ”Nej, jag vet inte hur hon ser ut”. För jag vet det vid det här laget. Förstår ju att man nu skulle kunna påstå att jag känner dig. Men till och med när du klär dig så är du stillös. Ena dagen går du till affären i ett par svarta mjukisbrallor och linne, andra dagen är det veckade byxor och vad jag gissar skall vara en finare blus. Ibland är du sminkad från haka till hårlinje. Färgstarkt ena dagen, glittrande och jordnära den andra. Ett öga för detaljer har jag förstått. Perfekta linjer. Symmetri är önskvärt. Men ibland ser du ut som kaos. Oborstat hår, smink som nog suttit sedan dagen innan. Färgmatchning finns inte längre på kartan. Du är inte modemedveten, alls. Du bara är. Stillös. Alldaglig. Att du inte trivs i dit kropp är inte alltför svårt att gissa. Du gör det alltför uppenbart med sättet du tilltalar dig själv. På sättet du klär dig. På hur du rör dig.


Min uppgift är att beskriva dig som person. Uttala mig beträffande goda egenskaper. Utefter egna observationer. Dom säger att jag känt dig längre än någon annan. Att jag borde ha ett grepp om detta. Att uppgiften inte borde vara svår. Dom har fel. Jag har liksom inte känt dig hela livet, för du har inte alltid varit inom räckhåll för mig. Du har varit diffus, flyktig, ombytlig, osynlig, kantlös, undvikande, vilsen, borta. Du har varit ohanterlig. Så jag har viftat bort dig med handen. Stängt dörren och låst om oss båda. För bägges vår säkerhet. Sedan har du fått hållas till, bäst du vill. På andra sidan. Det jag inte vet om skadar inte mig. Jag vaknar upp med huvudvärk de nätter då jag kommit i kontakt med dig, sådär lite för mycket. När jag öppnat dörren och skymtat insidan av ditt hem, din bostad, ditt krypin, din ruin, din grav. Då får jag huvudvärk. Av det diffusa ”jaget” som är du. Av att veta att du låter världen göra lite som den vill med dig. Så jag stänger ganska snabbt dörren igen. Ser åt dig där du står naken, mitt i trapphuset. Med blåmärken och det oborstade håret vildvuxet. Vissa dagar stannar jag upp. Tittar länge på dig. Låter dig yttra några ord. Ibland säger du ”jag är rädd”, då lyssnar jag. Jag nickar, du gråter. Tårarna knäpper till innan dom exploderar mot marmorgolvet. Jag vill inget annat än att nå dig. Sträcka mina fingertoppar mot dig, vidröra dig och viska att allting blir bra. Men genom att säga så skulle jag ljuga. För du är inte där än. Du är inte mottaglig. Du skulle krackelera om jag vidrörde dig. Sen skulle jag inte se dig på månader igen. I ärlighetens namn så gillar jag våra stunder. De stunder jag ser dig, hör dig, anar dig på andra sidan väggen.


Innanför min dörr finns balans. Ett lugn. I min närvaro skulle du finna allt vad du behöver, om jag är fullkomligt sann. Men du har otroligt sällan varit innanför min dörr. Du bara står utanför ibland. Säger att du inte vill störa. Sneglar in. Nyfiket. Säger att jag verkar ha det bra. Här inne. Jag nickar. För jag vet att du förstår att du är välkommen in. Att du får kliva på. Att du får stanna på dörrmattan om det passar. Att du får sätta dig på köksstolen om du vågar. Att du får spendera natten mellan mina lakan om du inte är rädd om livet ditt. För om du skulle dröja dig kvar så skulle ingenting bli som förut. Du vet det, jag vet det. Det är därför du står kvar utanför. Med fingrarna på min dörrpost. Ibland har du knackat på mitt i natten. Brutit upp min dörr med våld. Gått barfota in på mitt hallgolv. Gråtandes. I jakt efter lugnet. Det lugn jag innehar. Balans. Trygghet. Ro. Glädje. Lycka. Allt det jag förvarar innanför mina väggar. Det var därför jag började låsa min dörr. Stänga dig ute. För du bröt dig in och tog kaoset med dig. Smuts under nakna fotsulor. Lämnade spår. Jag såg dig då djupt in i ögonen. Plötsligt vände du dig och gick, jag såg dina födelsemärken bilda himlakroppar på din nakna rygg. Jag suckade djupt. Bara gudarna visste var du tog vägen därefter.
Min uppgift. Jag krigar med den. För idag är du vilsen. Jag hör det på basgången i musiken. Idag är du flyktig. Jag har övervägt att låta bli att låsa min dörr. Hålla öppet. Jag har övervägt att låta dig komma instormandes en natt. Med smutsiga fotsulor och ångest innanför huden. Har funderat på vad det skulle göra med mitt lugn. Med min fristad. Om jag nu ska kunna påstå att jag efter tjugoåtta år känner dig. Då kanske jag ska börja känna dig. Vidröra dig. Låta dig fatta tag om min hand och inte låta dig vara darrhänt på andra sidan väggen. Jag är säker på att du behöver någon som mig. Att du behöver det jag har att tillföra. Du behöver mig. På din sida. Som din allierade. Du behöver större ytor, att få härja på, leva på, växa in i.


Jag står i trapphuset. Tittar ned i din brevlåda. Din dörrmatta är full med kuvert. Budskap, meddelanden, tillfriskningsönskningar, räkningar, måsten, att-göra-listor, födelsedagskort. Jag tar ett djupt andetag. Knackar på. Tystnad råder en lång stund innan jag hör din kropp sjunka ned mot väggen innanför din dörr. Jag hör dina tunga andetag.
”Jag kan inte idag. Inte just nu. Du måste gå.” Så jag går. Tillbaka till mitt lugn. Låter dig sitta där på dörrmattan och slå mot golvet tills dina knogar blir körsbärsröda. Jag låter dig skrika in i soffkuddarna. Jag låter dig gå från rum till rum, mållöst. Ditt panikslagna skrik ekar mellan väggarna. Din ångest exploderar, styr. Jag låter den göra det. En lång stund. Jag överger dig. Bara för en stund. För sedan reser jag mig från köksstolen och går till mitt skåp prytt med ”Vid nödläge eller livskris” i stora svarta bokstäver. Jag öppnar. Sveper med blicken över diverse redskap och hjälpmedel. Sen ser jag den. Precis vad jag behöver.


Jag ser skiljeväggen framför mig. Det enda som finns mellan dig och mig. Mellan ditt och mitt. Dina skrik har nu ebbat ut. Musiken har tystnat. Jag har släggans trähandtag i min knutna näve. Jag fattar mod. Svingar redskapet ovanför huvudet. Forcerar det mot skiljeväggens yta. Sedan slits barriären sönder. Släggan hänger tungt mitt i hålet som rivits upp. Jag hör dina steg på andra sidan och jag räcker över släggan. Du fattar tag om den, kikar in med din blå blick genom väggens gap. Ser uppgivet på mig, men jag ler.
”Nästa slag är ditt, Hannah.”