Lulu blinkade oemotståndligt
mot Monsieur Banard, vände
sig om med ett knyck och försvann
hastigt in i vimlet på nedervåningen.
Ikväll hade hon redan tjänat in
10 silvermynt och var nu på
väg för att köpa champagne
åt sig och herr B, hennes skyddsling
som brukade betala genom att
lägga mynten direkt i Lulus decolltage.
Ikväll var hon extra törstig och skyndade
sig genom den överfulla baren med
ett klirrande läte efter sig.

Lulu var den främsta glädjeflickan
av sitt slag och hedrade männen
på sitt eget högst egensinniga
vis. Mellan henne och männen
rådde ett tyst förbund, att aldrig
yppa några som helst hemligheter.
Ingen av de övriga flickorna
hade någon som helst aning om
vari hennes popularitet bestod,
snarast framstod hon som en
smula märklig, för visso pikant,
men att männen var överförtjusta
och köade ända ut på gatan för att få
just henne stod klart ända sedan
den första dagen Lulu gjorde entré.

Hon hade anlänt en kall vinterdag
för exakt ett halvår sedan, med så
gott som nästan ingenting med sig,
förutom en liten väska innehållandes
några ynkliga klädesplagg och under-
kläder samt några skrivhäften och dikt
samlingar som hon på sin lediga tid
försjönk sig helt och hållet i, och som hon
under sina ensamma kalla nätter tryckte
mot sitt bröst som biblar.

Lulu var en mycket komplex person.
Hon ägde ett slags barnslig impulsiv
och okonstlad lekfull begåvning samtidigt
som hon föreföll insjunken i sig själv.
Hon påminde om en djupt invecklad ros
som gömde sig bakom en enigmatisk
slöja av bladverk. Detta i kombination
med hennes förtrollande utseende,
hennes mörka skönhet, lätt orientaliska
drag, hennes mandelformade ögon,
hennes långa svallande hår, en gyllene
olivton i den annars lysande kritvita huden
och den livliga och ytterst välformade munnen
med de varmt pulserande mörkröda läpparna.
Allt detta drev männen till vansinnig lust
och åtrå, ty det fjärran exotiska som var
omöjligt att äga eller ens förstå väcker
alltid det hetaste begäret.

Ikväll var Lulu på osedvanligt gott
humör, och sprudlade i takt med den
bubblande champagnen. De andra flickorna
tittade avundsjukt på henne och gaddade
ihop sig bakom hennes rygg, hånade
henne i smyg. Men Herr B som var en
mycket uppmärksam man observerade
genast vad som höll på att ske, ställde
sig upp och bara tittade på flickorna,
vilka skamset drog sig undan och tillbaka
till sina rum. Hädanefter skulle de lämna
Lulu ifred. Herr B ägde nämligen pondus
och blotta blicken från honom kunde
fullkomligen skrämma ihjäl även den
mest luttrade och sansade person från vettet.

Mme Arthur, föreståndarinna för glädjehuset
var inte det minsta förtjust i Lulus
förehavanden med M Banard. I själva
verket var hon orolig, ty det vilade något
obehagligt över hans person, en odefinierbar
känsla av att något inte stod helt rätt till.
En sen natt hade hon hört Lulu skrika,
ge ifrån sig det mest plågsamma vrål hon
någonsin hade hört under hela sin
yrkestid, och sedan noterat hur Monsieur
Banard hastigt hade lämnat rummet
och skyndat sig därifrån. Lulu hade dröjt
i flera timmar innan hon hade smugit ut
från sitt rum, in i badrummet, och lämnat
stora bloddroppar efter sig på mattan
i den långa vindlande korridoren. Mme hade
inte yppat ett ord om händelsen, och
inte heller Lulu.

På l'Étoile rouge rådde största möjliga
diskretion och respekt för flickornas och
kundernas affärer, ty de utgjorde navet i
verksamheten, det som fick själva hjulet
att snurra, den tysta överenskommelsen,
att inom dessa väggar bevarades hemligheten,
vad den nu än kunde vara, att ingenting
någonsin läckte ut. Denna kodex i kombination
med den sällsynt goda atmosfären, den förfining
som där rådde samt det förstklassiga utbudet
av flickor, subtilt utvalda av Mme Arthur hade
skaffat den Röda stjärnan ryktet om sig att vara
det mest utsökta glädjehuset i Paris. Mme
hade vigt hela sitt liv åt att bygga upp
sitt monument, ett hem för alla vilsna frusna själar..

Tiden förflöt och Lulu fortsatte att linda männen
runt sitt lillfinger med sin karismatiska och
älskvärda person. Lulus lidelser, förutom att älska
att behaga, sträckte sig till eskapism, konst och
poesi. På sin lediga tid gick hon ständigt omkring
med en diktbok eller skrivhäfte i handen eller på
insidan av morgonrocken, alltid redo, ifall andan
skulle falla på, att läsa, att skriva eller få citera
någon av de stora mästarna. Hon gick aldrig ut,
kände ingenting alls för storstadens frestelser,
nej inte ens naturen ägde minsta lockelse för henne.
Medan de andra flickorna gjorde allt för att
komma ut, gå ut och roa sig så nöjde sig Lulu
med att stanna inne i sällskap med sina böcker.

Herr B dök upp allt oftare, vakade svartsjukt
över Lulu, som om hon utgjorde hans egendom.
Han tålde inte åsynen av andra män som kladdade
på Lulu, besudlade henne med sina händers smuts
och låga tankars fula avsikter. För honom framstod
Lulu som renheten, ja självaste oskulden personifierad.
Han började försumma sina plikter, sitt arbete, ja inte
för att han behövde något, men utan för att upprätthålla
den rättskaffens fasad som aristokratin så gärna odlar
och håller sig med utåt för att inte väcka anstöt eller
förtret i de lägre samhällsklasserna. Han började drömma
om att överge sin familj och enlevera Lulu, att fly med
henne till ett främmande land. Men han visste inombords
att det var omöjligt, att han var fast i sitt ekorrhjul och öde.

En kväll när Herr B dök upp på sin sedvanliga tidpunkt
ägde en stor förvirring rum på den röda stjärnan.
Mme Arthur sågs ligga helt utslagen på en divan med flera
urdruckna vinflaskor omkring sig och överfulla askfat,
flickorna vankade oroligt fram och tillbaka i salongen
som osaliga andar medan männen satt undrande i
fåtöljerna eller hängde vid bardisken. Herr B försökte
få ett ord ur Mme men det var omöjligt, ty hon var alldeles
berusad och hade nu somnat in med ett snarkande oljud.
Han kunde inte se eller upptäcka Lulu någonstans,
varken i salongen, vid bardisken eller ens i sitt rum uppe
på övervåningen. Han gick oroligt ner för trappen och
funderade över vem som var mest pålitliga av flickorna
och männen, om vem han skulle kunna rådfråga om vad
som hade hänt, om var Lulu befann sig och hade tagit
vägen. Herr B brukade aldrig tappa fattningen men nu
var han så illa berörd över Lulus försvinnande att han
var tvungen att beställa in en styrketår i baren för att
kunna klara av att gå vidare med sin undersökning.
Han svepte drycken och kände den bekanta värmen
och suget i magen. Han beställde en till och beslöt att
fråga barmästaren om vad som hänt. Denne informerade
lakoniskt att Lulu hade varit försvunnen sedan morgonen.
Att hon inte hade lämnat några som helst spår efter sig.
Ja, rent ut sagt att det hela rörde sig om ett enda stort
mysterium, ty kvällen innan hade allt varit och förflutit
som vanligt, Lulu hade varit på gott humör, hade använt
sin fritid till att läsa och skriva i sina böcker. Hon hade inte
haft några kunder alls under kvällen utan bara njutit av sin
ensamhet nere i salongen över några glas vin, sedan gått
upp på sitt rum, stängt dörren om sig, och sedan spårlöst
försvunnit.

Några veckor senare påträffades ett kvinnolik vid Seines
östra strandkant. I hela floden flöt utrivna sidor och blad
sönderskrivna med ord ur ett skrivhäfte eller dagbok.
De var till hälften upplösta av vattnet och påminde om
små berusade akvareller med stänk av bleck i sinnrika
mönster och former. Handstilen var lutad åt höger och
skrivstilen tydde på en mycket romantisk och nostalgisk
läggning. Kvinnokroppen var intakt, håret blommande,
hyn kritvit lysande, slutna drömmande ögon, en blodröd
mun, med antydan av ett belåtet leende. Kroppen var
naket så när som på en korsett fylld med silversekiner.
När man lät öppna liket gjorde man även det makabra
fyndet av 1000 silversekiner inuti kroppen. Ovisst om det
rörde sig om självmord eller mord. Gåtan skulle aldrig bli
löst och förbryllar parisborna än idag.