manin som forsade fram
likt en vårflod utan urskiljningsförmåga
som sveper med allt i sin väg
en rasande naturkraft
ett naturligt raseri

har nu förlorat sin kraft
sinar, sipprar, torkar ut
en öde flodbädd återstår
sprucken och ofruktsam
en karg påminnelse om verkligheten

narig och torr
står jag mitt i
betraktar, bejakar
resignerar
noterar all skit i hörnen
alla hål som gapar
likt giriga fågelungar
tröstlösa lystna
men likväl tomma