Helen har en lång, skön eftermiddag för sig själv idag. Hennes man, Petter är i simskolan med sonen Axel. Simträningen tar slut nästa vecka, för då drar fotbollsträningen igång igen. Hon tycker det ska bli skönt att slippa köra till simhallen tre gånger i veckan. Till fotbollen kan han cykla själv.

Ikväll ska Petter och hon grilla och dricka lite vin. Axel ska få sova över hos en kompis. Det är ett tag sedan de fick en kväll ensamma.

Grillen är tänd och Petter häller upp var sitt glas rött vin. De skålar för en barnfri kväll. Han är på riktigt gott humör och det smittar av sig. Hon har dukat med servisen de fick i bröllopspresent. Helen ler när hon minns hur det var, då för femton år sedan. De var alltid tillsammans. Han fanns vid hennes sida, nyfiken på allt vad hon gjorde och kände. Numera är han mer sluten, och hon känner att slentrianen lurpassar bakom hörnet.
- Köttet börjar bli klart nu. Är det andra färdigt, älskling?
- Ja då. Kom du in med biffarna bara.
Hon förundras över hur många män som inte närmar sig matlagning, om det inte handlar om grillning på uteplatsen. Då ställer de upp sig som jägare, och väntar tills glöden är lagom innan de vänder sina köttbitar enligt inövade ritualer.

Petter bär in biffarna på ett uppläggningsfat och ställer det på bordet. Ljusen är tända, gratängen doftar ljuvligt och är rykande varm. Petter drar ut stolen för Helen med överdriven servilitet, serverar det mogna Madiaranvinet i de höga Bordeauxglasen och sätter sig sen mittemot. De skålar och tittar djupt in i varandras ögon. Det glittrar till mellan dem. Helen söker Petters hand. Den smygande berusningen och vetskapen om att hon har nya underkläder på sig, får henne att känna sig sexig. Han ser direkt i hennes blick att maten får vänta en stund. Han reser sig bara upp och ställer sig bakom hennes stol, lyfter undan håret och kysser nacken. Sen vrider han kroppen och faller på knä framför henne. Ser henne stint i ögonen och låter händerna sakta glida uppför låren. Hon suckar och drar ner hans huvud mellan dem.

Maten är kall men det gör ingenting. De sitter under en filt i soffan och äter med stor aptit. Mellan tuggorna brister de ut i skratt. Petter skakar på huvudet.
- Jag älskar verkligen dig. Vet du det?
- Mm, jag vet. Och jag dig. Så mycket.
- Skål älskling, för oss.
- Skål! Och vilket vin du har köpt. Det smakar hela vägen ner.
Hon ler mot honom på det där sättet som hon bara gör, när hon är fullkomligt nöjd och avslappnad.

                                                    *

Det är morgon. Petter gäspar och tar en slurk till av sitt morgonkaffe. Han känner sig på gott humör efter den kväll han och Helen hade igår. Han tittar ut genom fönstret. Solen är redan uppe och avslöjar obarmhärtigt att gårdagens fönsterputs resulterade i långa ränder över fönstren. Det sista kaffet åker ut i slasken och han vänder sig för att ta ut disk ur maskinen, som har stått på under natten. På arbetsbänken intill diskbänken ligger Helens mobiltelefon. Displayen vaknar plötsligt till liv. Han registrerar att telefonen är påslagen men i tyst läge. Han kan inte låta bli att ta upp telefonen och läsa meddelandet.

” Tack för i torsdags. Du är underbar. Det är länge sedan jag hade så roligt. Kan vi…”
Petter knappar med van hand in sig till ”meddelanden” och läser resten, stänger sen ner displayen och lägger ifrån sig telefonen. Tittar sig omkring, precis som om han blivit rädd att någon sett att han läst sms:et. Han blir stående vid diskbänken och stirrar ut genom fönstret, funderar på hur han ska hantera det hela. Helen ligger kvar på övervåningen och har sovmorgon. Petter blir villrådig, men känner att han behöver tid. Så han tar på sig skorna, tar portföljen och går.

Promenadstigen mellan radhuslängorna känns idag obeskrivligt lång, trots att det bara tar tre minuter att gå den. Petter går långsamt och lite håglöst, använder fjärren för att öppna garagedörren och sätter sig sen i Audin, hans ögonsten med värstingmotor. Han unnade sig den eftersom förra årets bonus var något alldeles extra. Petter arbetar på Skandia och säljer företagsförsäkringar. Han har en väl upparbetad kundkrets som ständigt förnyar sina försäkringar, samt ett antal nyteckningar som spär på beståndet. Som tur är har han en ekonomexamen i botten och kan därför prata med företagarna även om annat än försäkringar, nåt som har bidragit till hans framgångar. Idag är han på väg på ett kundmöte till Gruv & Schakt AB, för att sälja in en företagsägd pensionsförsäkring till VD:n, Gunnar Karlsson. Företaget har redan sina övriga försäkringar hos Skandia, men de senaste årens byggboom har lett till att ekonomin i bolaget är strålande, och då kan en pensionsutfästelse vara ett bra alternativ för Gunnar. Petter åker längs industriområdet, där grå och smutsiga bygglokaler ligger på ömse sidor om en lerig väg. Han ser skylten och stannar vid en husgavel, där två parkeringsplatser är belägna och en hemmasnickrad skylt, som hänger på trekvart tillkännager att platserna tillhör Gruv & Schakt AB. I den hangarliknande byggnaden intill står ett tiotal bjässar till maskiner, redo för uttryckning. Petter stiger ur bilen och ordnar till anletsdragen så att han ser både trevlig och uppmärksam ut. Inombords gnager olustkänslorna.

                                                           *

Petter samlar ihop ansökningshandlingarna med Gunnars namnteckning på och reser sig upp från den gamla skamfilade pinnstolen. I det påvert möblerade sammanträdesrummet står ett gammalt bord med perstorpsskiva, en träbänk med kaffekokare samt en liten bergsprängare. Gunnar reser sig och sträcker fram en lindrigt ren och valkig näve.
- Jamen Petter, du ska ha tack. Det här hade aldrig blivit av annars.
- Nej, jag vet. Du har mycket att stå i. Försäkringsbrevet kommer med posten inom någon vecka. Jag tror du har fattat ett bra beslut.
- Ja, du vet. Jag begriper inget av sånt där. Jag kan gräva. Papper är jag urusel på. Men jag litar på dig.
- Tack. Jag gör så gott jag kan. Nöjda kunder är det enda som gäller. Annars blir man inte gammal i min bransch.
- Nä, nä… det är nog samma i min. Men då så, då är vi färdiga. Du får ha det så bra.
- Ja, tack Gunnar. Det är som vanligt ett nöje att göra affärer med dig.

När Petter sätter sig i bilen, mulnar blicken. Han kollar telefonen, men ingen har ringt. Helen borde vara hemma, så han bestämmer sig för att ringa. Det tutar och tutar, långa signaler men han får inget svar. Telefonsvararen går på, men han bestämmer sig för att inte tala in något meddelande. Istället knäpper han av telefonen och kör ner den i bröstfickan på kavajen. Han kör vidare med ett fast grepp om ratten.

Bilen svänger upp mot garaget och han parkerar. Efter promenaden fångar han upp posten i brevlådan och kliver in i huset. Han ställer sig innanför dörren och går noggrant igenom kuverten och reklambladen. Sen går han fram till trappen och ropar.
- Helen! Jag är hemma…
- Hej, jag förhör Axel på läxan.
- Ok, jag börjar med maten så länge.
- Bra, jag köpte parmesan och rökt fläsk. Vi har ägg. Gör en carbonara, det finns bandspaghetti i skåpet.
- Ok, jag kör igång.
Han böjer sig ned i skåpet och tar fram en kastrull och sätter den på spisen. Öppnar kylen, men blir stående alldeles stilla framför den öppna dörren. Istället går han ut i hallen och kör ned handen i Helens jacka. Han rotar upp några kvitton och en del småpengar. Noterar var varje kvitto har ställts ut, och provar sen den andra fickan. På hallbordet står handväskan. Han knäpper försiktigt upp den och tar tag i den lilla anteckningsboken. Bläddrar fram till dagens datum och tar sig sedan en vecka framåt och bakåt i kalendern, innan han lägger tillbaka den i väskan. Han går ut i köket igen och börjar lasta ut ingredienserna till middagen på diskbänken. Medan kastrullen med vatten börjar värmas upp skär han fläsket i små tärningar och drar sen igång stekpannan. Med jämna mellanrum sneglar han på Helens mobil, som ligger på den lilla bänken.
Den lyser plötsligt till och han rycker till med hela kroppen, innan han kastar sig över den. Displayen visar första delen av meddelandet. Han läser och känner hur det vänder sig i magen.

Middagen äts senare under tystnad. Helen frågar honom flera gånger om det är nåt särskilt, men han mumlar bara att det har varit en seg dag på jobbet.

Det är senare på kvällen.

Petter drar upp täcket till hakan och lägger sig på sidan. Tittar in i väggen. Har svårt att somna. Helen snusar sedan länge på den andra sidan av sängen.

                                                        *

Även nästa kväll råder en slags tigandets oro i huset. Ordväxlingarna är få och enstaviga.
- Gick det inte bra på jobbet?
Petter sitter med tidningen framför ansiktet i fåtöljen utan att vända blad. Han har inte heller rört kvällskaffet. 
- Va?
- Gick det inte bra på jobbet idag?
Han bryr sig inte det minsta om det just nu. Det surrar av tankar i hans huvud. Andra tankar. Och han mår inte bra.
- Eh, jovisst. Jag sålde bra idag. Alltid lika trevligt att träffa gamla kunder och prata bort en stund. Hur har du haft det då?
- Skönt. Inte så ofta som jag är ledig en förmiddag. Hann med både det ena och det andra. Du verkar lite nedstämd ikväll. Har det hänt nåt?
- Nej, jag är nog bara lite trött. Jag tror jag lägger mig och läser en stund. Vi ses där uppe.
- Ja visst. Jag kommer om en stund.

Hon dukar ut, stoppar ner det sista i diskmaskinen och sätter på den. Ett väloljat maskineri, så fungerar familjen, tänker hon när hon tar sin mobiltelefon och går upp på ovanvåningen. Plötsligt vibrerar telefonen. Då kommer hon ihåg att den varit i tyst läge ända sedan dagen innan.  Displayen slocknar. Hon öppnar meddelandet och läser det. Det är från Harald i trädgårdsklubben. Han undrar ifall hon är sur på honom eftersom hon inte svarat på hans sms. ”Vilket sms?”, tänker hon och öppnar inkorgen. Där finns två meddelanden från honom som är lästa. Hon förstår ingenting. När Petter kommer in står hon vid spegeln. Han stannar i dörren och stirrar på mobilen.
- Lustigt. Jag fick ett sms nyss av Harald på klubben. Han undrar varför jag inte svarat på hans tidigare sms. Men jag har inte sett dem. Jag brukar ju kolla telefonen då och då men någon markering om sms:en har jag inte sett. Konstigt, eller hur?
- Ja, det var konstigt. Har det blivit något fel på den? Du får väl lämna in den i så fall?
- Den är ju nästan ny. Det måste finnas garanti för sånt här. Får se nu då… Jag skulle i och för sig kunna ta långlunch imorgon och lämna den.
- Nej. Nej, det behöver du inte. Jag fixar det, jag är ju mycket ute och åker ändå.
- Tack, va gullig du är.
- Äsch… kom, nu lägger vi oss.

Sovrummet är luftigt och harmoniskt i sin ljusblå färg. Till helgen ska duntäckena bytas ut mot en svalare sort. De kryper ner.
- Jobbar du sent imorgon?
- Nej, varför undrar du det?
- Tänker på middag och annat.
- Vadå annat?
- Bara hur jag ska lägga upp kvällen, det är inget särskilt med det. Måste börja planera för trädgårdsklubbens besök på lördag.
- Va? Kommer de hit?
- Jaa, har du glömt det? Du lovade ju ta Axel till avslutningen på simningen.
- Javisst, fan, det hade jag glömt. Hur många blir det?
- På lördag? Fem eller sex, tror jag. Men då vet du, i alla fall. Nä, nu sover vi va?
- Mm. God natt älskling.
- God natt.
Precis innan hon somnar kommer hon ihåg Harald. Hon får ringa honom imorgon och förklara, varför hon inte har svarat på hans sms.

                                                    *

Klubbstugan ligger i utkanten av staden. Föreningen sköter den lilla trädgården minutiöst, har anlagt rabatter och en ansenlig trädgård där medlemmarna odlar all sköns kryddor för egna husbehov. Harald är ordförande i föreningen. Han är egen företagare i byggnadsbranschen, och har byggt upp ett eget fastighetsimperium i staden de senaste femton åren. Han är i fyrtioårsåldern och skild. Helen är sekreterare i föreningen, och det börjar nu dra ihop sig till årsmöte. De sitter i stugans kök med förslaget till årsredovisning utbredd på bordet.
- Ja, du Helen. Revisorn godkänner inte underlagen till de här utgifterna. Fan, om vi får trassel med ansvarsfriheten. Men börjar han dribbla skjuter jag in egna pengar för att slippa en plump i revisionsberättelsen.
- Ja, det känns ju lite kymigt alltihop. Men det var ju så bråttom då. Rune är ju ingen blixt direkt och glömde väl helt enkelt att ta in verifikat. Det kunde ju inte han veta att det där företaget var en riktig mygelfirma.
- Nä, de är i konken sen i höstas. Du vet, det vanliga. Alla tillgångar puts väck och sen registreringsbyte av styrelse till nån A-lagare, som senast sågs vid gränsen över till Finland. En sån där som gör vad som helst för femtusen spänn.

- Ja, det är som det är. De där andra kvittona har jag i kappan. Vänta, hämtar jag dem.
Helen reser sig och går ut i hallen, där hennes röda kappa hänger. Hon känner i fickorna och får fram dem. Tittar på dem, viker upp dem och ser förbryllad ut. Hon känner inte igen hopvikningen, den är lite pedantiskt gjord och hon kan inte minnas att hon vikt ihop dem när hon fick dem. Hon lämnar dem på bordet, alldeles intill den gamla räknaren med remsa.
- Fint, då ska vi se. Har du fixat med kallelserna? Du vet, det är fjorton dagar som gäller. Det är alltid nån grinolle som ska börja klaga på skitsaker annars.
Harald ler över bordet, viftar med pekfingret och knackar lite lätt vid sin tinning.
- Dom gick iväg igår. Så det blir inget gnäll om det. Förslaget till dagordning och redovisningen var med, som vanligt.
- Fint. Det är så skönt med dig, man kan lita på att saker blir gjorda. Du är en pärla, vet du det?
- Tack, Harald. Ja, man försöker ju göra sitt bästa. Hemma i min familj dög inget mindre. Min pappa var rätt sträng.
- Min med. Jag fick inget gratis. Vi är nog lite samma sort du och jag.
Han lägger handen över hennes, klappar försiktigt men håller sen kvar den en stund. Helen tittar ner, blir lite röd om kinderna och drar tillbaka sin. Det uppstår en dröjande tystnad.
- Äsch, nu räknar vi igenom det här. Vi måste ha in det till revisorn till på fredag.
- Ja, det är lika bra vi sätter igång.
Utanför fönstret badar trädgården i solljus. Lite längre bort börjar granskogen breda ut sig upp mot Ramberget. Högt uppe i backen, bakom ett stenparti glänser plötsligt något till i solljuset. Precis som en spegelreflex.

                                                      *

Helen nynnar på en gammal låt från 70-talet när hon parkerar sin cykel utanför radhuset.  Det kändes nästan som att flyga i nerförsbacken hem från klubbstugan. Hon älskar de stora breda däcken. Det är tomt i huset, vilket förvånar henne. Klockan är sju och både Axel och Petter borde ha varit hemma nu. Hon har absolut ingen lust att laga mat. I frysen hittar hon tre Findus fiskgratänger med dillsås. Medan ugnen blir varm gör hon en grönsallad och tänker på att hon faktiskt rodnade när Harald la sin hand på hennes. Gesten hade varit familjär först, men sen mer annorlunda än en god väns uppskattande klapp. Hon avbryts i sina tankar, av att Axel dundrar in i hallen.
- Hej mamma. Vad blir det för mat?
- Hallå där. Du är lite sen. Har du varit hos Gustav?
- Japp. Vi spelade dataspel och jag glömde tiden.
- Maten är klar om en halvtimme. Har du läxor?
- Bara matte.
- Sen när är det bara matte? Sätt dig här i köket och räkna, så kan jag hjälpa till om du kör fast.
- Jag kommer. Ska bara ringa Markus.
- Nej, gör läxan nu så är den klar innan maten. Sen kan du ringa.
- Men, åh lägg av! Mamma!
- Inga ”men åh”! Vet du var pappa är?
- Nä. Kan jag inte bara få ringa en kortis?
- Nej. Läxan först, vännen.

Vid halvåttatiden ringer Helen till Petter men han svarar inte. Axel och hon äter, och sedan försvinner han upp på sitt rum. När Axel slutat prata med sina kompisar ringer hon igen och igen, men han svarar fortfarande inte. Hon blir sittande i köket för att vänta på honom. När hon hör nyckeln i låset, reser hon sig och går ut i hallen. Petter är full.
- Men älskling, är du full?
- Va? Äh… Jag tog bara nån öl på stan. Vad är det med det då?
- En öl! Har det hänt nåt? Jag har ju varit orolig, fattar du väl? Har ringt flera gånger men du svarar ju inte.
- Lägg av! Jag är hungrig. Finns det nån mat?
Utan att ta av sig varken jacka eller skor tränger han sig förbi henne, vinglar till lite och svänger in mot köket. Helen känner att ett gräl håller på att segla upp. Mönstret är alltid detsamma. Hon väljer att inte starta  någonting, utan smyger istället upp på övervåningen. Hon säger god natt till Axel, bäddar upp Petters sida och kryper sedan ner i sängen. Hon vrider sig oroligt en stund, men somnar till slut.
Petters tunga steg i trappan väcker henne några timmar senare. Hon sneglar på klockan. Den står på 01.20, och hon blundar igen. Vill låtsas sova.

                                                       *

Hon känner det i luften. Den tjocknar av den spänning, som laddas upp. Han stånkar, river av sig kläderna och kastar dem på stolen, plagg efter plagg. Han muttrar något ohörbart. Hon ligger på sidan, vänd från honom. Andas långsamt, försöker låta som hon sover.
Petter lägger sig raklång i sängen, på rygg och andas tungt. Hon hör att han klunkar i sig något från en flaska. Plötsligt kommer rösten, hög och klar. Hon rycker till inför orden.
- Fy fan, vad jag är trött på det här jävla livet. Du bara ligger där som en padda. Jag är urless på allt.
Hon vänder sig mot honom i sängen.
- Men Petter, vad är det med dig? Hur mycket har du druckit egentligen?
- Ja, vadårå? Även jag kan väl behöva lite tröst. Va?
Han sätter sig upp i sängen och börjar putta henne på axeln, först lite löst men sen hårdare och hårdare.
- Aj, lägg av. Det gör ju ont.
Hon vrider sig från honom och sätter sig på sängkanten, beredd att gå därifrån. Hon känner plötsligt starka händer runt axlarna och han kastar henne tillbaka ner i sängen.
- Du ska fan ingenstans. Vi ska knulla, fattaru? Nu!
- Lägg av, jag ska härifrån.
Hon ger honom en örfil samtidigt som hon spjärnar emot och försöker komma upp. Han slår reflexmässigt tillbaka, ett knytnävsslag på kinden. Hon stirrar oförstående på honom, tårarna stiger och hon börjar snyfta. Han kastar sig framåt, pressar ner henne mot sängen och börjar fumla med hennes nattlinne. Hon pressar ihop benen men han är för stark. Till slut ger hon efter, vrider huvudet åt sidan så hon slipper få den spritdoftande andedräkten i ansiktet, men även för att slippa se honom. Han grymtar, skakar och tränger in i henne. Det far genom huvudet på henne att de inte får väcka Axel.

Det första morgonljuset strilar in genom sovrumsfönstret. Helen vaknar sakta och öppnar ena ögat. Petters säng är tom. Hon känner med handen över kinden, den smärtar och känns svullen. Underlivet värker och hon känner sig, som överkörd av tåget. Hon hör hur det klirrar nere i köket, att någon skramlar med porslin mot bordet. Med ansträngning kommer hon upp i sittande, och känner att han inte ska få gå iväg utan att ta med sig bilden av vad han har ställt till med.
I köket sitter Petter med huvudet i händerna. Han har gråtit. Helen passerar bakom hans rygg och sätter sig mittemot. Säger inget, utan ser bara på honom under tystnad. Han vågar inte möta hennes blick, håller envist kvar händerna framför ansiktet.
- Petter, ta bort händerna. Du ska se på mig. Sen ska vi prata, du och jag.
Han gör ingen ansats att släppa taget.
- Gör det inte värre. Du ska möta det du har ställt till med. Så mycket karl är det väl i dig?
Han lösgör sakta händerna, lägger ned dem mot bordsskivan. Drar djupa andetag, men blundar fortfarande. Sakta öppnar han ögonen och ser in i hennes. De är alldeles tysta. Läser av den andre endast med hjälp av blicken. Efter två minuters tystnad börjar de så att tala med varandra.

 - Du gjorde mig illa igår. Och du sårade mig. Jag är rädd. Du måste prata med mig.
- Jag är också rädd. Du måste hjälpa mig.
- Vad är du rädd för? Petter, vi har det ju så bra. Vad är du rädd för?
Hela hans kropp sjunker ihop. Som ett litet barn som vet att han gjort något förbjudet, sitter han och tittar ut genom fönstret. Han gråter igen och rösten är så svag att hon knappt hör vad han säger.
- Jag är rädd att förlora dig.
- Men… vad menar du?
- Att du ska lämna mig.
- Men varför skulle jag vilja det?
Han vänder sig mot henne och blicken hårdnar.
- Jag har väl för fan sett hur du och han håller på. Skickar kärlekssms till varandra och träffas ensamma i klubbstugan.
- Va? Harald? Menar du Harald? Är du tokig?
- Sitt inte och förneka att ni är intima med varandra. Jag såg er. Igår! Han la sin hand på din.
- Spionerar du på mig?
- Typiskt, jag visste det! Du byter ämne.
- Du är inte klok. Nu kommer Axel. Vi får fortsätta prata ikväll. Om du är nykter då, vill säga.
- Fy fan!
Axel märker kylan direkt. Helen försöker ordna till anletsdragen och ler mot Axel.
- Hejsan vännen. Har du sovit gott?
- Har det hänt nåt?
- Nej då. Pappa och jag bara pratar.
- Ok. Glöm inte att Gustav och Markus kommer ikväll.
- Ikväll?
- Ja, det är min tur att bjuda på filmkväll.
- Javisst ja. När kommer de?
- Vid halvsju, som vanligt.
- Kommer det aldrig några tjejer på filmkvällen?
- Äh, lägg av! Vad blir det för film, pappa? Pappa, hallå!
- Va? Eh, vad sägs om en Western?
- Häftigt!
Familjen skiljs vid ytterdörren som vanligt. Axel kastar sig iväg på sin cykel och vinkar. Petter och Helen står kvar i dörröppningen.
- Vi har en hel del kvar att prata om.
- Ja, det verkar så.
- Vad är det som pågår, egentligen? Du anklagar mig för att ha ett förhållande med Harald, erkänner att du spionerar på mig och vad är det för trams om kärlekssms? Har du tjuvläst mina sms? Är det därför de redan var lästa?
- Jag går nu. Vi ses ikväll. Köp chips.
- Ja, stick bara. Och köp dina egna chips.
- Inte till mig. Till Axel.
Han vänder sig om och börjar gå.
- Du, ge tillbaka min mobil.
Petter bara fortsätter gå.
- Jag vill ha min mobil.
Petter ropar över axeln utan att ens vända sig om.
- Den ligger i köket.
Han försvinner bakom garagelängan. Hon går in igen och ser att mobilen ligger vid kaffekokaren. Alla meddelandena är raderade. Det finns inga kontakter kvar i telefonboken. Han har tömt allt. ”Vad är det som händer”, tänker hon. Hon ringer två samtal. Det ena för att sjukskriva sig och det andra till Harald.
- Hej. Det är jag, Helen. Vi måste träffas.

                                                    *

Det är samma dags eftermiddag. Harald passerar ut genom kontorets ytterdörr och går sakta mot parkeringen. Det står ett tiotal bilar kvar på den dammiga gården. Han går förbi de närmaste och tar sen upp nyckeln, för att låsa upp bilen med hjälp av fjärrlåset. Han blir stående med nyckeln i handen och bara stirrar.

Mercedesen har fyra platta däck och längs långsidan har någon skurit in orden ”DITT AS” med något vasst föremål. Harald svär högt och kastar sig in i firmans pick up, som står alldeles intill. Färden går mot klubbstugan. Han hinner fundera på Helens meddelande, om att de måste träffas. Det var nåt med Petter, nåt som inte var som det skulle. ”Vad hade det med honom att göra”? Han tittar på armbandsklockan. Den är snart fem.

Helen går och trampar oroligt i trädgården utanför klubbstugan. Harald skulle komma vid fem. Den är redan tio över. Han måste hjälpa henne att få Petter att lugna ned sig. Intyga att han inte har nåt skäl för sin svartsjuka. Hon drar med handen över ett basilikastånd och luktar på handen. Så gott det kan kännas. Och sen få bryta av några kvistar och ta med hem. Lägga på maten och att veta att inget är besprutat eller gammalt. Hon hör en bil komma längre ner i backen, som leder upp mot klubbstugan. Solen står högt och hon får hålla handen och skugga ansiktet, för att se bättre. Det är en röd pick up.

Petter kalibrerar kikarsiktet och fångar Helen, mitt i hårkorset. Den gamla älgstudsaren är inget precisionsvapen, men med kikarsiktet på, är det en enkel match att få in en träff på avstånd upp till femhundra meter. Han hör ett dieselknatter. Munnen är rak som ett streck. Han svänger sakta vapnet och följer den gamla grusvägen genom kikarsiktet ned mot backen. Nu ser han pick up:en komma. Han justerar sidskruven och ser rätt in i förarsätet på bilen. Harald ser upprörd ut, är alldeles röd i ansiktet och stirrar stint på vägen framför sig. Petter andas tungt. Känner svetten bryta fram vid pannan. ”Så lätt, bara ett tryck så skulle det där aset få hela hjärnan utsmetad på nackstödet.” Han följer bilens väg fram mot gårdsplanen, där den parkerar och Harald stiger ur.

- Hej Helen. Vad är det ni håller på med? Men hur fan ser du ut?
- Jag vet. Det är Petter. Han har gått i spinn fullständigt. Han har fått för sig att vi har en kärlekshistoria. Vägrar lyssna på mig.
- Jävla idiot. Att slå sin kvinna, så lågt…vi går in.
De vänder sig om och går in genom ytterdörren. Petter reser upp vapnet, lutar sig bakåt mot den kalla stenen och andas tungt. Tårar rullar ned för kinderna och han torkar bort dem med baksidan av handen. Sen reser han sig på huk och börjar hasa ned för slänten, bland alla granar och stenbumlingar.

Vattenkokaren slår av och Helen hämtar vattnet och fyller på de två kopparna. Harald tar två skedar pulverkaffe och hon tar lite mindre. De rör i kopparna med sina skedar under tystnad.
- Jag vet inte vad som tagit åt honom.
- Men hur gick det där till?
- Ja, han blev fullständigt galen igår, krökade till och sen när han skulle lägga sig började han bråka. Det slutade med att jag gav honom en örfil och han slog tillbaka. Han var helt galen. Jag blev rädd, riktig rädd för honom.
- Du får gå till polisen om det här inte slutar.
- Men du måste prata med honom. Dig lyssnar han på. Du måste berätta att vi inte har gjort något.
- Jag vet inte om det är rätt. Det kanske har gått för långt redan.
- Jag vet inte hur…vad… usch, nu blir jag ledsen.
Helen börjar snyfta, det övergår i ihållande gråt och hennes axlar börjar skaka. Harald reser sig och går runt bordet.
- Kom, res dig. Kom, så får du gråta ut. En kram bara…
Hon reser sig alldeles viljelöst, lägger huvudet mot hans bröst och fortsätter sin gråt. Harald stryker hennes hår, nacke och ned mot ryggen. Han trycker sig mot henne, riktigt nära.
Helen märker plötsligt att något har förändrats. Att Haralds andhämtning är snabbare och att hans smekningar över ryggen allt oftare drar sig längre och längre ned mot stjärten. Hon försöker lösgöra sig från omfamningen men han håller emot.
- Sluta, jag vill ….
- Såja, såja…du behöver en stark famn…
Hon känner hur hans lem har rest sig och att den trycker över hennes mage. Hon försöker putta honom bakåt, men sitter fast.
- Lägg av, jag vill inte… sluta!
- Såja, nu ska du inte vara sån.
Helen hämtar kraft från golvet och slår knytnäven rakt mot näsan på Harald. Han börjar svära och tar sig mot ansiktet med handen. Det rinner blod.
Helen rusar ut genom dörren och kastar sig upp på cykeln och trampar iväg. Harald svär till och går mot toaletten för att lägga pappersnäsdukar i blöt innan han trycker ett svalkande förband över näsroten.
Petter stänger försiktigt fönstret mot baksidan av huset. Går tillbaka till skogskanten och sjunker ihop vid en bergkant. Han ställer ned geväret bredvid sig. Andas ut för en stund. Gnider bakhuvudet mot den skrovliga stenen bakom. Fram och tillbaka, fram och tillbaka.

                                                     *

Det är natt. Fönstret i sängkammaren står lite öppet och släpper in en frisk doft från syrénbuskarna utanför. Petter ligger på sidan, och drömmer under den sekvens som kallar REM-sömn. Ögonen flyttar sig oroligt under ögonlocken.
Det känns som om kroppen är tyngdlös. Jag hakar av haspeln vid fönstret på baksidan. Fönstret lutar, är inte rektangulärt alls. Jag ålar mig in genom öppningen och drar försiktigt geväret efter mig. Ser ett ljus som silar genom nyckelhålet. Ögat klibbar nästan fast. Ser dem där inne i köket. Den förbannade Harald. Men kan inte ingripa, kan inte, vill inte. Bara tittar…
Ser Harald koppla ett grepp och brutalt vända henne mot köksbordet, så att hon vilar med bröstet mot bordets kalla yta. Han sliter i hennes sommarklänning och drar i trosorna. Hon ålar sig, försöker vrida sig ur greppet men han är för stark. Han tränger in i henne bakifrån och börjar besinningslöst stöta in i hennes blottade underliv. Han frustar, kvider och skriker åt henne att röra på sig. Haralds bleka rumpa rör sig fram och åter. Från Helen kommer stönanden och oartikulerade skrik. Han hör att hon bönar och ber, skriker och fräser att hon inte vill, att hon hatar honom.
Det låter som musik. Jag blir alldeles stilla, kan inte få nog av Helens skrik. De talar till mitt hjärta, är just den sortens bekräftelse jag behöver höra för att bli säker – säker på att Helen och Harald inte har något ihop. Mitt huvud gungar framför nyckelhålet, fram och åter, följer med i varje stöt där inne i köket, men jag kan inte förmå mig att öppna dörren. Tankarna är ett enda virrvarr. Jag hade fel om Helen. Hur kunde jag vara så förbannat dum och svartsjuk. Men den jävla grisen bara tar för sig, rena våldtäkten. Han ska fan få ett skott rakt i huvudet. För vad han gör mot Helen och mig. Ingen ska göra min hustru nåt illa.
Jag hör genom dörren hur Harald spänner sig i ett par avslutande ristningar innan det går. Harald vrålar som en besatt och Helen kvider.

Jag ser ned på händerna, de är alldeles svettiga. Torkar av dem på tröjan och matar fram en patron i loppet, höjer geväret och tar om dörrhandtaget. Trycker ned det och svänger upp dörren. Jag tar in hela scenen borta vid fönstret. Harald står lutad över ryggen på Helen, håller fortfarande ner hennes händer mot köksbordet. Han andas upphetsat, är röd i ansiktet och ser alldeles slut ut. Bössan lyfts sakta upp i luften. Avståndet är mindre än tio meter. Här behövs inget kikarsikte, jag kan sikta längs pipan. Kramar försiktigt om avtryckaren.

Då kommer det. Det där fullständigt oväntade. Det som inte finns på kartan ens. Som bara var fantasier i mitt huvud.
Helen vrider huvudet bakåt mot Harald. Det lyser om ögonen och hon ler.
- Åh, Harald. Det här var skönare än på länge. Det här spelet ger en sån kick. Fan vilken orgasm jag fick.
Hon skjuter bakåt med stjärten, så att hon kan vända sig om och smyger sen armarna om honom. Harald fnissar lite. Plötsligt ser hon över Haralds axel rätt in i bössmynningen och in i mina ögon. Innan hon ens hinner skrika kramar jag om avtryckaren. Tystnaden rycks sönder av ett öronbedövande dån.

Petter sätter sig käpprak upp i sängen. Andas som en blåsbälg, är svettig av ångest och känner sig helt utpumpad av drömmen. Han vrider på huvudet och ser Helen ligga och sova intill honom. Inte ett ord sa hon vid middagen om vad som hade hänt vid klubbstugan. Och han frågade ingenting heller. Han blundar, ser bilderna igen. Tänker på det där slaget mot Harald. Hur de betedde sig innan slaget. Var det på riktigt? Eller var det en del av ett spel? Helen kanske bara spelade omedgörlig? För att öka spänningen och attraktionen dem emellan. Det han såg kanske bara var ett tillfälle i raden. Han har ingen aning om vad som har hänt vid de andra mötena. Petter lägger sig ned igen. Tittar i taket. Har svårt att somna om.

                                                   *

Det är lördag morgon. Klockan är bara halv sex när Helen vaknar. Hon märker att Petter också är vaken.
- Jag känner mig så ensam, rädd och ensam. Petter, vad är det som händer mellan oss? Om inte du och jag kan prata med varandra, vet jag inte vad som kommer att hända. Jag älskar dig men jag förstår dig inte. Förklara vad du tänker och känner.
Tystnaden är så kompakt att det är som om det inte finns något liv i rummet. Ingen andhämtning, inga ord. Hon önskar att han bryter tystnaden, öppnar sig och pratar med henne. Som de gjorde förr.
- Du vet vad som händer.
- Du måste säga det. Jag kan bara misstänka och misstankar är farliga. Jag vill inte gå här och tro en massa saker. Jag vill veta. Har du åkt dit igen?
- Vad tror du?
Helen vänder sig om och söker hans blick. Han tittar upp i taket. Verkar så kylig mot henne.
- Snälla du, gör inte så här.
Hon kämpar emot gråten. Vill vara stark. Men hon är alldeles för svag just nu. Han fångar upp en tår och för den till sina läppar. Hans lilla Helen är tillbaka. Den sköra, som han måste beskydda från alla som vill henne illa.
- Älskade, förlåt mig. Jag har varit så dum. Jag blev rädd att du hade ihop det med Harald. Jag älskar dig ju så mycket. Det vet du. För mig finns bara du.
Värmen mellan dem är tillbaka och hon kryper in i hans famn. Han smeker hennes kind och hår. Handen rör sig längre och längre ner, mot ryggslutet och stjärten. Han trycker henne emot sin styva lem. Hon stelnar till.
- Åh, förlåt.
Helt inne i ögonblicket säger han förlåt och lossar sitt grepp. Hon tittar på honom. Han ser skamsen ut. Helen rullar över på sin sida.
- Jag skulle precis berätta vad som hände igår. Men det behöver jag tydligen inte. Du var där, eller hur?
Petter svarar inte. Hon klär på sig och går ner. När ytterdörren smäller igen svär han högt.

Vid tolvtiden kommer hon tillbaka. Hon har fyra matkassar med sig. Petter sitter vid köksbordet och snurrar en kopp kaffe med händerna. Han tittar försiktigt på henne. Hon verkar som vanligt.
- Jag tänkte först ställa in hela grejen med trädgårdsklubben men jag nöjde mig med att be Harald fara åt helvete. Vet du, jag har god lust att be dig göra samma sak. Nu har du veckan på dig att ta dig samman och visa att jag kan lita på dig igen. Annars skiter jag i dig. Fattar du? Jag vill inte gå igenom det här en gång till.
Han tittar ner i bordet. Hur kan hennes röst som är så glad och mjuk, kännas som slag?
- Men varför sitter du bara här? Du ska ju köra Axel till simavslutningen om en kvart. Petter, för tusan!
När hon är ensam sätter hon sig ned i fåtöljen, tittar på sina darrande händer. Hon mår illa. Nu ska hon vila resten av eftermiddagen. Trädgårdsklubben ställde hon in dagen innan. Aldrig att hon skulle bjuda hem folk med blålila kind. Lite stolthet har hon i alla fall.

                                                     *

Petter backar ut Volvon ur garaget. Axel sitter i stolen bredvid och mular in ett stort tuggummi. Fredde, grannen står på sin uppfart och tvättar sin skrytmerca. Fredde och Karin, så perfekta, tillrättalagda och fungerande. Fredde vinkar med slangen och Petter vinkar tillbaka. Färden tar tio minuter. Bilen bromsar in med ett gnisslande bromsljud och Axel hoppar ur, tar påsen med simgrejorna med sig i handen och vänder sig om.
- Hej då, pappa. Idag ska vi pröva att flyta på rygg.
- Vad kul. Jag kommer tillbaka och hämtar dig vid fyra. Ha det så bra.
Axel smäller igen dörren. Som de flesta barn har han spring i benen och kutar iväg mot badhusets entré. Baseballmössan hänger på trekvart och blåjeansen är fransiga längst ned. Petter följer honom med blicken, ler uppskattande. Axel är hans son, hans kött och blod. Hans familj.

Petter lägger i växeln och åker iväg. Färden går upp mot kyrkogården. Vid krematoriet parkerar han och går sakta upp mot urnlunden, där hans pappa vilar. Det doftar sensommar, plantering och mull. Björkarnas färg är snart på väg att övergå i gult.

Petter slår sig ned vid en bänk, precis i kanten av den stenlagda minnesplatsen. Några fåglar håller låda uppe i ett lövträd. En ekorre skuttar ner för en tallstam, pilar över gräset och far sen upp i en liten björk.
Petter suckar tungt. Funderar på hur tokigt allt har blivit senaste veckan.

Det är den förbannade Haralds fel alltihop. Det är han som har frestat, den jävla ormen. Det är inte Helen. Hon försökte freda sig. Harald var stark, men rådde inte på Helen. Hon bet tillbaka. Hans älskade Helen. Det är dags för honom att skärpa till sig. Sluta upp med de här idéerna. Det var ju inte Helens fel. Han har ju alltid kunnat lita på henne. Tänk, hon sa alltid förr att han förmådde överraska henne, och få henne att känna sig viktig. Kanske skulle ett litet telefonsamtal muntra upp henne.
- Ja, hej, det är jag.
Helen låter lite överraskad över att få samtal så snart efter att de åkte iväg. Hon har redan börjat älta om, huruvida hon kanske tog i för mycket när hon gav honom en vecka att komma ner på jorden igen. Kanske det var lite väl tufft att gå på sådär.
- Nej, men hej. Ringer du? Gick det bra med lämningen? Ville Axel inte gå in?
- Jodå, han pep iväg som en blixt.
- Vad bra.
- Men jag kände att jag måste bekänna en sak…
- Bekänna?

- Ja, jag har tänkt lite på vägen här. Bara så du vet. Jag älskar verkligen dig. Ska skärpa till mig.
Det blir tyst i luren. Han kan höra henne andas i andra änden.
- Tack, Petter. Det var fint sagt. Jag behövde höra det där.
- Du…jag åker inte hem nu. Jag ska sticka till Clas Olsson och köpa lite grejor. Så jag hämtar Axel direkt sen fyra, så kommer vi väl hem vid halv fem eller nåt. Är det ok?
- Ja, det är klart. Bara jag vet, så är det hur ok som helst. Då ska jag faktiskt ta och lägga mig en stund. Känner mig trött. Vi ses senare då.

Petters ansikte klyvs av ett leende. Överraskningarnas tid är inte över. Han ska köpa med sig nåt mysigt och åka hem och överraska henne. Har han tur kanske de hinner få sig ett nyp innan han måste åka och hämta Axel. Det var rätt länge sen nu, känns det som.

Petter sätter sig i bilen och åker ned till Gallerian, där de små delikatessbutikerna samsas om platserna. Där inne köper han jordgubbar doppade i choklad och en flaska Piper Heidseck, Helens favoritchampagne. Han kan redan se scenen framför sig. Hur han stjälper upp allt i en skål på en bricka, häller upp bubblet i två höga glas och tassar upp för trappan. Väcker henne med att blåsa i nackgropen, kyssa henne och sticka in en jordgubbe i den där härligt varma och sköna munnen. Att få se henne le, ta honom om huvudet och dra ner honom i sängen.

En halvtimme senare stannar han bilen ute på gatan, istället för på garageuppfarten, allt för att hon inte ska höra att han kommer. Vid dörren sätter han i nyckeln ett hack i taget, alldeles ljudlöst och tar sig in i köket. Han får fram skål och bricka, häller upp och tassar sen på tå i trappan upp till övervåningen. Dörren till sovrummet är stängd.
Petter ler, känner sig minst lika bubblande glad som det som finns i glasen. Han trycker försiktigt ned handtaget och tar steget in.

Han tappar brickan i golvet och bara stirrar. Helen, som sitter naken och bredbent över grannen Freddes lår rider honom som en besatt, rycker till vid ljudet, vänder på sitt bleksvettiga huvud mot honom och stirrar som ett fån.

                                                  @