Bosse, VD på Bosses Rör AB, har varit på kurs i ledarskap och självförverkligande för en månad sedan, och har en hemläxa med sig från kursen på Kreta, som han måste fixa inför höstens uppföljningsmöte på Sicilien. Så han har hittat på att hela företagets personal, förvisso bara sju stycken men ändå, behöver få gemensamma värdegrunder för sitt rörpulande. De flesta log i smyg när han berättade det, men hade inget emot lite rajraj på en ort i utlandet där sprit och mat var billigt.
Ja, sen var det ju Uffe då, förstås. Arbetsledaren på firman som är gift med Nordeuropas värsta käring, och som hade ett helvete att utverka tillstånd för resan. Sara är en av de mest svartsjuka människor man kan tänka sig och Uffe har berättat för de andra på jobbet under vilka förnedrande former hon håller honom i tukt och herrans förmaning. Hon vittjar hans fickor, luktar på hans kalsonger efter att han tagit en vanlig söndagspromenad och säger nej till alla hans försök att få sig en och annan kväll med bowlinggänget. Men det finns gränser.

En sådan gräns var när Bosse bjöd in till värderingskonferensen, Uffes deltagande på den kunde inte ens Sara sätta stopp på. Men veckan innan avfärd plågade hon honom med sin sura uppsyn, omåttliga krav om allt han skulle göra innan avfärd och hur in i helvete jobbigt hon skulle få det när han var borta. När han hade lagat mat och fryst in  portioner till hennes ensamma dagar, fixat punkteringen på hennes cykel, målat räckena på yttertrappan, sorterat familjens alla vinterkläder och burit ner dem i källaren samt tvättat samtliga arton fönster kom hon inte på fler straffuppgifter. Då övergick hon till att plåga honom med att älta om hur okänslig han var som lämnade henne under två dagar med absolut ingenting att ta sig för. Uffe kände sig nedstämd av allt, men kunde faktiskt inte göra mycket åt att han skulle vara borta de här dagarna. De sista dagarna före konferensen smög han längs väggarna och försökte undvika Sara så mycket som möjligt. Vid sista frukost fyrade hon av de sista självömkande salvorna.
- När åker du nu då?
- Om en trekvart.
- Jaha. Bara åker…
- Men jag kommer hem snart…till dig.
- Snart, vadå snart? Det är ju en hel ocean av tid här. Fattar du ingenting?
- Jo, jag menar… ja, förstår att det inte är så roligt, men…
- Inte så roligt? Du fattar ingenting. Om du bara en gång hade lite empati, förstod hur saker blir för mig, fan… jag får huvudvärk.
- Ska jag hämta en tablett?
- Äh, skit i det. Det hjälper ändå inte. Men ja, ja… åk du bara. Jag får väl försöka roa mig. Får väl bada foten ikväll. Den där jävla vårtan går ju inte bort. Ja, så får det bli. Ensam… med vårtan.
- Men älskling, det löser sig. Jag ringer hem, vi kan prata i telefon.
- Åhh… det är väl inte samma sak.
- Nej… i och för sig, tänkte inte så…
- Vad menar du då? Tänker du inte ringa? Jag fattar, du ska bara roa dig såklart, inte ens en enda tanke på mig, faaan för dig ditt ego…
- Men jag säger ju… ringer ju.
-Ja ja, ring bara. Om du har tid. Kommer ifrån…tänk på mig nån gång bara. Eller köp nåt som lite tröst i alla fall!
- Ja, vilken bra idé. Jag köper nåt. Vad vill du ha?
Först stirrade hon bara på honom. Sen förvreds ansiktet i ett grin.
- Åk, åk härifrån…åk bara.
- Vad är det med dig? Vad blev… blev det nåt fel?
- Neej, blev bara så trött. Hej då! Nu går jag och lägger mig.
Hon reste sig med ett ryck och sköt in stolen så det smällde till i bordet.
- Ok, jag ska åka nu snart. Men du… vad menar du med det där?
Vasen kom som en projektil genom rummet. Som tur var hade hon inte varit särskilt bra i plugget, när det handlade om bollsporter. Vasen for förbi Uffe och hamnade rätt in i vitrinskåpet. Glaset yrde runt Uffes fötter och några glas välte ut på golvet. Sara skrek rätt ut.
-Din jävla idiot, kolla vad du har gjort. Mormors Reimyreglas!
- Men varför…?
Sara började gråta, och sjönk ner som en säck på stolen. Rösten var tunn, ömklig och inte olik en treårings klagande läte, när de är på riktigt visset humör.
-Du fattar ju ingenting… hur kul är det på en skala att hitta på presenter? Fan vad jag är trött. Brukar du tala om vad du har köpt i julklapp? Va? Tänk efter för fan.
Uffe såg förtvivlad ut, klappade henne lite förstrött på axeln och muttrade.
- Ok Sara, förlåt, förlåt… jag är lite obetänksam, men menar inget illa. Jag ska tänka på sånt där, förlåt.
När han smög ut genom ytterdörren och klampade ner längs garagenedfarten satt Sara fortfarande och snyftade. Men nu kunde konferensresan äntligen få börja. 

                                           *

Samlingen på Arlanda var bestämd till klockan 7.00. En efter en droppade de anställda in med sina resväskor och handbagage. De flesta hade svarta rullväskor, förvillande lika och som garanterade visst kaos vid framkomsten, då alla resenärer skulle kasta sig över varandras väskor längs rullbandet för att i farten pilla upp adresslappen för att se vem väskan tillhörde. Uffe hade redan tänkt på sådant. Hans väska var förvisso svart, men hade ett brett band runt midjan, ett band i rastafärgerna grönt, gult och rött. Dessutom hade han med neongrön sprayfärg skrivit ”Uffe” på kortsidorna.  
Efter en bedövande långsam incheckning av bagage vid Air Baltics disk nr 57, gick de i samlad tropp genom säkerhetskontrollen. Trots Bosses pm inför resan och muntliga påminnelser, fick både Anna på administration och Karin i försäljningen lämna kvar varsin necessär med krämer och annat som någon terroristbekämpare bestämt kunde vara sprängmedel. Lasse hade dessutom med sig en kvarting brännvin i ryggsäcken för att klara själva överfarten, och klagade högljutt över vilka idiotregler man hade. Han påpekade särskilt att man ju såg på långt håll att kapsylen var obruten. Olle fick gå genom säkerhetsbågen minst fem gånger. För varje gång hittade man något nytt metallföremål i kläderna och på kroppen. Till slut kom han själv på att han hade ett antal spikar i knäet efter en cykelolycka i högstadiet, så man släppte till sist med viss tvekan igenom honom.
På den internationella sidan stod spritflaskorna på rad och frestade med sina dagsaktuella ”special offers”. Det var skitbilligt såklart. Sällskapet gick runt och kommenterade sorterna, vad man ville köpa och framför allt vad man hade lust att dricka. Den enda trista haken var att man inte fick köpa något vid utfärd till annat EU-land. Istället gick man i samlad tropp till ett fik och beställde in starköl och kanelbulle som tröst, när nu politiker hade infört så orättvisa och korkade regler. Risto kände sig särskilt otröstlig, så han tog dessutom två gin&tonic på stående fot innan boarding.

Efter trekvart hörde de uppropet i högtalarna. Samtidigt ändrade sig tv-skärmen till ”go to gate”. Ett hundratal personer reste sig samtidigt och ångade iväg mot gaten, som om det gällde någon slags tävling att komma först, lite konstigt egentligen eftersom platserna redan var bestämda på boardingkorten. Och att komma snabbare fram till Riga var ju också lite svårt att klara av. 
Väl inne i kabinen hälsades de välkomna på lettiska av en flygvärdinna, som var iförd en slags uniform av sovjetiskt femtiotalssnitt. Kavajen var trång, hade bröstfickor med stora bruna knappar och var dessutom försedd med ett brett skärp i midjan. Själva Olga såg inte så rolig ut hon heller. Stripigt musbrunt hår, uppsatt med en slarvig knut i nacken, lite finnig och helt utan make up. Med van och bestämd hand lotsade hon ner passagerarna i stolarna. Sen gick hon till planets front och grep mikrofonen.
 Varje smattersalva på lettiska avlöstes med en motsvarande på, ja engelska eller nåt liknande språk. Vissa ord gick rätt bra att förstå, till exempel sa hon ”Riiiiga” flera gånger och sen ”säjfiti bält” en gång när hon höll upp ett framför sig. Men det gjorde inte så mycket, för det var ingen som lyssnade ändå.

En timme senare tog Boeingplanet mark med en lätt duns. Olle, som senast flugit till Las Palmas 1978 började applådera som en tok, sådär som chartermänniskor gjorde förr i tiden, när en flygresa var ett äventyr och ett medvetet sätt att utsätta sig för livsfara. Efter en stund insåg han att han var ensam om att euforiskt fira själva överlevnaden, så han övergick till att peta sig i näsan istället.
Säkerheten var så minimal att de flesta inte riktigt förstod när man gick genom tullen. De samlades vid utgången, så att Bosse fick räkna in allihop. Lasse stod redan och försökte att prata med en lettländare, som hälsade honom välkommen till det nya landet med ett antal ryggdunkningar och ett tandlöst leende. Lasse flinade upp sig och återvände lite världsvant till gruppen. De hann ut på gatan till taxibilarna, innan han gav till ett vrål. Alla stirrade på Lasse, som kände i ficka efter ficka.
- Förbannade skit, han tog plånboken… och passet. Jävla tandlösa tjuvajävel.
Lasse var förbannad, olycklig och hade efter femton sekunder på lettiskt territorium redan hälsats välkommen av en representant för ortsbefolkningen. Anna och Karin kramade om Lasse och tröstade så mycket det gick och hjälpte honom därefter att ringa banken för att spärra kort och annat.

Sedan började rallyt. Ingen taxiförare med självaktning kör i det här landet långsammare än med full gas, oavsett trafiksituation. Det skrek om däcken i kurvorna på den ärtgröna Forden, och chauffören klarade nästan av att köra i full fart med ena handen på ratten, medan den andra höll i mobilen och samtidigt klara av ett rejält gräl. Ur hans mun kom ett smatter som en kulspruta, tydligen var han förbannad på något. Den gröna wunderbaumen vippade som en tok vid framrutan och ur radion kom något outhärdligt, förmodligen Balttoppens worst ever eller något.  Tio minuter senare var de framme vid hotellet, där konferensen skulle äga rum.

Efter incheckning hade alla fritt under två timmar inför middagen. Risto tog genast befälet, och släpade med Olle och Lasse till hotellets bar. De satte sig på barstolarna vid disken och beställde in varsin öl av inhemskt slag, en Cesu serverad i raka höga glas och till det facila priset av 1,50 Lat, ungefär 20 kronor. Efter femton minuter var de djupt inbegripna i ett samtal med tre barprinsessor, iförda baltiska vulgoklänningar med slits och nätstrumpor. Samtalet kretsade runt vad triviala ord kunde heta på svenska respektive lettiska. För att ytterligare öka stämningen kring baren föreslog en av flickorna att de skulle ta in en flaska champagne. Risto tog över och ropade beställningen över baren, ”saaatan perkilä, champagne to läääjdiiis och så GeeeTeee till mig”. Lasse och Olle fnittrade ikapp med flickorna när bubblet spilldes up. Risto såg sammanbiten ut och stirrade på kvittot.

Anna och Karin delade rum. De låg utsträckta på sängen med ett glas Cointreau i handen, något de hittat i rummets minibar.
- Du, Karin. Tycker inte du att Olle är rätt söt?
- Äsch, Olle. Han är så seg på nåt vis. Han jobbar i slow motion liksom. På en vecka hinner han hälften av vad Risto gör.
- Ja, men jag menar inte jobbet nurå. Olle är ju lite charmig, leendet sådär. Och sen har han ju en rätt häftig kropp.
- Men… Anna? Är du tänd på Olle? Du är ju fan sambo ju. Håkan, har du glömt honom? Va?
- Nä, det är klart. Men man kan väl få prata lite? Om du fick välja, vem skulle du kunna bli lite kär i? Bosse? Eller Risto?
- Knäppis! Ingen av dom såklart. Bosse är ju våran chef ju. Och Risto, den vildmannen. Nä, även om jag är singel, så ska man inte blanda ihop det där med kärlek och jobb.
- Jag håller med. Men rent hypotetiskt, kan man väl få snacka av sig lite?
Karin log lite inåtvänt, tänkte efter en stund.
- Men jaa… skulle jag tvingas välja så blev det nog Lasse, han är lite gullig.
- Lasse, men hallå? Han är ju nästan alkis ju. Och fotbollsnörd.
- Ja, men om han inte drack nåt. Och struntade i fotbollen. Han är lite charmig i alla fall. Och snäll, tillgiven liksom.
- Tillgiven? Du är kul du. Hundar är tillgivna! Vill du ha en egen hund att bossa med?
- Äh, vi skippar det här. Jag ska sova en stund innan middagen.
- Jag med. Suss gott en stund. Ställer du klockan?
- Ja.

Bosse satt i samma stund vid skrivbordet i sin Maxi svit, och filade på sitt inledningsanförande till konferensen. Han var inne på fjärde versionen och kände sig lite nervös. När han själv var på utbildningen verkade det hela så lätt. Men att föra ut det själv var inte längre samma sak. Han tittade för hundrade gången på pappret. Där fanns åtta meningar, varav tre redan var överstrukna. Han sneglade mot programmet han sänt ut i förväg till arbetskamraterna. Där stod ”inledning, 9.00–10.00. Han svalde nåt beskt som letat sig upp genom magmunnen och till svalget.   

Uffe hade genast ringt hem till Sara, så fort han hade kommit upp på hotellrummet. Signalerna tutade fram över Östersjöns vatten och ända hem till Spånga. Det knastrade till och så var hon där.
- Jaa, Sara!
- Hej älskling, det är jag. Hur är det?
- Vadå är? Det är väl som det är. Ensamt…
- Förstår… vad har du gjort idag?
- Inget.
- Ja, men nåt har du väl gjort?
- Sovit. Och gråtit en stund. Pillat lite på vårtan. Det gör helvetiskt ont. Blöder.
- Stackars dig…
- Lätt för dig att säga, när du är ute och roar dig. På egen hand. Ord, bara ord…
- Men jag tycker synd om dig, det är säkert.
- Fy fan, Uffe. Du skiter i mig. Du finns aldrig hos mig när jag behöver dig. Samma visa sen vi träffades. Fattar inte hur det har kunnat bli så här.
- Men så illa är väl det inte?
- Är det inte?
- Men jag älskar ju dig, det vet du väl?
- Det säger du aldrig när du är hemma. Men det är väl så, lätt att klämma ur sig när man är på betryggande avstånd, med sprit, krogar och kvinnor runtomkring sig.
- Nej, nu får du ge dig. Jag har hittills bara hunnit till hotellet och sen direkt ringt dig.
- Ja, ja… jag tror vad jag tror. Nu orkar jag inte mer. Fick plötsligt ont i sidan, ner mot magen.
- Vad var det?
- Gallan, eller levern. Kanske njursten. Jag har telefonen intill mig i alla fall. Min ende vän just nu. Det är väl 112, om jag måste ta ambulansen själv in till operation?
- Nej, men ta det lugnt nu. Det går säkert över.
Saras röst gick upp i falsett.
- Går över? Ditt jävla ollon. Jag kanske dör inom tio minuter. Ansträng dig inte! Stick och brinn, roa dig bara, fy faaan…
Det klickade till i örat hos Uffe, när Sara la på. Han slapp höra hur hon bankade telefonen i köksbordet ett antal gånger.

                                    *

Morgonen därpå började konferensen. Rummet var murrigt, med träväggar och en mossgrön heltäckningsmatta. Runt det ovala bordet satt Bosses Rör & Montering AB:s hela personalstyrka församlade.
Det hade blivit sent igår. En del incidenter hade inträffat fram på nattkröken, men det hela slutade utan några större skadeståndskrav eller blodviten.
Lasse hade pissat i en blomkruka i entrén, men hade kunnat betala själv för det. Risto och Olle däremot hade Bosse fått lösa ut från porrklubben Dolly, som låg mittemot hotellet. Redan vid incheckningen på hotellet hade det medföljt några talonger om extraerbjudanden för de boende, bl. a om fri entré till Dolly. Risto hade inte varit sen att rumla dit med Olle för att spana in stället. Två av barflickorna visade mer än gärna vägen dit. Vid halv tre på natten ringde det i Bosses mobil. Olle lät ynklig, när han berättade att två vakter med rakade skallar och svarta skinnjackor höll fast honom och ville ha betalt för fem flaskor champagne, som tydligen hade gått åt under kvällen. Bosse fick ila dit i hotellets lyxiga frottémorgonrock och med ett stadigt grepp om plånboken, i vilken han förvarade firmans Visakort. En kvart senare var både Olle och Risto utlösta för tjugoåttatusen svenska kronor. Bosse var förbannad, sur och hotade med löneavdrag för Risto och Olle.
Uffe och damerna i firman hade suttit nere i pianobaren en stund på kvällen, men gick och lade sig redan före midnatt. Uffe, som delade rum med Risto, hade redan sovit i åtskilliga timmar innan han hörde hur Risto dråsade ner i sängen intill honom. Det luktade sprit och tobak i hela rummet. Kanske med en anstrykning av billig parfym.

Bosse hälsade alla hjärtligt välkomna och instruerade de närvarande om hur de skulle vika ett A4-papper till en skylt och skriva sina namn där. Det fnissades lite i rummet, måhända för att samtliga kände varandra sedan minst tio år tillbaka. Men det var uppenbarligen så att Bosse avsåg att markera att det genom konferensen randades alldeles nya tider för firman och dess personal.
Bosse var riktigt entusiastisk och ritade på tavlan, om hur viktigt det var att alla delade samma grundvärderingar inom firman. Det handlade om att hålla tider, lyssna ordentligt, låta andra tala till punkt, vara generös, serviceorienterad, hålla sina löften och ställa upp på varandra.

Han hade fått upp ångan ordentligt nu, hasplade ur sig de värdeladdade orden och skrev stolpar på white boarden och blädderblocket. Risto petade sig i näsan. Olle gäspade stort.
Bosse stirrade ut över personalgruppen, ivrig att få respons på sina upptäckter.
- Men fattar ni inte då? Öppenhet i diskussioner, högt till tak, lyssna färdigt och att inte avbryta. Är inte sånt viktigt då?
”Mmm”, kom det unisont från Karin och Anna, som började tycka lite synd om Bosse.
- Bra, bra…sånt här är skitviktigt ju. Alla deltar aktivt i våra möten, bara det? Vi skiljer på sak och person och ger våra kollegor bekräftelse och feedback i vardagen. Ska det vara så jävla svårt att fatta, va? Prova nu då! Risto! Ge nåt till Olle.
Risto blinkade till och skruvade på sig.
- Vad menar du? Ska jag ge Olle kritik?
- Men fan, lite återkoppling på honom som person, inte kritik men ge honom nåt.
Risto fuktade läpparna, tänkte till en stund och vände sig mot Olle.
- Du luktar inte så satans gott idag.
Det ryckte i Olles mungipor.
- Ska du säga. Du ser ju för jävlig ut.
Bosse slängde spritpennan i bordet och slog ut med armarna.
- Förbannade människor, ni fattar ju ingenting. Vilket jävla spelarmaterial man har att jobba med. Var det här det bästa ni kunde komma på?
Risto och Olle satt tysta. Risto återgick till att peta sig i näsan och Olle började klia sig i örat.
- Ja, men ni andra då, vad säger ni? Vågar vi bolla idéer mellan varandra? Tillåter vi kollegor och oss själva att formulera filosofiska och visionära tankar?
Karin och Anna nickade med ett visst mått av medlidande i blicken. Anna räckte upp handen.
- Ja, Anna. Vad tänker du på?
Bosse såg förväntansfull ut, medan han greppade spritpennan för att kunna fånga upp något guldkorn, om nu Anna hade nåt klokt att säga.
- Jo, jag tycker det är viktigt att vi bjuder på oss själva och försöker vara positiva på jobbet.
Bosse nickade tankfullt och skrev i versaler ”bjuda på sig” och ”positiv” på tavlan.
Risto viskade något till Olle och de började båda gnägga av skratt. Bosse grymtade till och pekade med pennan mot dem, som vore den ett spjut.
- Vad är det som är så roligt?     
- Nja, inget särskilt.
- Men ni skrattar ju. Nåt var det väl?
- Ja, det blev lite roligt bara.
- Vadå?
- Ja, Anna ville bjuda på sig. Det vore nåt det.
Risto och Olle började hånflina och Olle gjorde ”fingret genom hålet” med hjälp av tumme och pekfinger i riktning bort mot Anna. Hon mulnade och lipade åt dem.
- Jävla snuskhumrar, alltid samma larv. Väx upp nån gång!
Bosse ställde sig framför Risto och Olle.
- Sluta med såna där tarvligheter. Vi är ju här för att stärka relationerna och anta värdegrunder för verksamheten. Ta fram det positiva med firman och med oss. Försök nu då!
Olle harklade sig och tog till orda.
- Jo, men vi har det inte så tokigt. Wienerbröd till kaffet. Uffe är rätt juste som arbetsledare, han bråkar inte om vi kommer för sent eller så. Han dyker ju inte alltid upp han heller. Lasse ställer alltid upp om Risto och jag vill ta lite smygledigt. Å Anna ger ju förskott när det skiter sig med lönen. Ett och annat svartjobb åker ju med också, det ingår lite i löneförmånerna…
Bosses ansikte antog en allt rödare nyans.
- Vad fan säger du? Är du inte klok?
- Fan, avbryt inte nu då. Å du, skilj på sak och person nu rå, du sa ju det själv förut. Å jag berättar ju nåt positivt, blir lite aktiv i mötet precis som man skulle. Då ska du väl inte bli så jävla gnällig?
Bosse sjönk ner på stolen, satt tyst en stund. Karin fick rädda upp situationen.
- Hör ni, det här var verkligen bra. Ärligt och positivt. Nu tycker jag vi tar en liten bensträckare, eller vad säger ni?
Tio sekunder senare var rummet tomt, sånär som på Bosse som satt kvar och snurrade den svarta spritpennan mellan fingrarna.

Eftermiddagens program flöt fram rätt trögt. Bosse pratade mest hela tiden, medan personalen hummade instämmande här och var. Någon gäspade, andra knappade förstrött på sina mobiltelefoner. Plötsligt ropade Lasse till.
- Vad fan, det är något askmoln över Baltikum. Flygen är inställda.
Alla stirrade på varandra. Uffe blev alldeles blek om nosen, och började stamma.
- Men, men… hur ska vi komma hem? Sara kommer bli galen…
Tio minuter senare och med hjälp av hotellets reception hade man ordnat fram biljetter på båten, som skulle ta dem från Riga till Stockholm. Konferensen avslutades i god sämja, även om man inte riktigt kom fram till på vilket sätt firman nu hade genomgått en positiv förändring genom att anta nya värdegrunder. De flesta tyckte nog mera att målet hade handlat om att få komma ut och festa lite tillsammans.

                                                       *

 Båthelvetet hette Baltic Queen, var rödmålad och försett med ett bogvisir, som såg helt rostigt ut, förutom att det hängde oroväckande löst åt vänster, nästan som en lös tand innan den släpper taget och ploppar ut.
 Tankarna gick omedelbart till Estonia, men det här plåtmonstret skulle istället gå från Riga till Stockholm. Det var ingen särskilt storartad entré de fick göra. Den skedde genom bogporten, där de fick samsas om utrymmet med bilar och lastbilar. I en kolonn gick passagerarna ombord och släpptes sedan in genom en smal dörr, som förestods av en kraftfull kvinna av sovjetiskt snitt. Efter kontroll av passet och biljetten, toppat av en ilsken blick under buskiga ögonbryn släppte KGB-tanten dem sedan vidare in i ett smalt trapphus, som ledde vidare upp i båten. Diesel- och bensinångorna gjorde dem lite groggy, men nu var det hemresa som gällde till vilket pris som helst.

De hittade sina hytter på C-däck, de var trånga och utan fönster. Mattorna luktade surt av öl, urin och kanske en och annan spya. Mönstret var brunspräckligt. Britsarna påminde om de stålsängar med spiralbotten försvaret använde sig av när man spelade in Lasse Åbergs film "Repmånad". Toaletten var rätt liten, det gick utan problem att både skita och spy utan att resa sig från stolen, utan det var bara att luta huvudet framåt över handfatet. Middagen bestämdes till klockan 20.00.

Två timmar senare var sällskapet mätta, belåtna och rätt runda under fötterna. Olle och Risto envisades med att bryta arm vid bordet, medan Anna och Lasse ägnade sig åt lite tåflört under bordet. Annas ögon var beslöjade, som de lätt blir efter två drinkar, en flaska vin och två groggar.

Uffe hade varit försiktig med spriten, var endast salongsberusad. Han tittade åter mot klockan, ville inte vara i säng senare än midnatt, eftersom han ville vara fräsch inför morgondagens hemkomst till Sara. Han hade redan räknat ut att han skulle överraska henne med en flaska Glenfiddich, en single maltwhisky som han visste att hon tyckte om. Direkt efter middagen gick han till tax-free butiken och handlade ett rör med whiskyn i. Sen gick han direkt till hytten och ställde den i cabinväskan. Han tackade högre makter att han hade fått en egen hytt, att han slapp dela den med Risto eller Olle. Han gick tillbaka till middagsbordet och lyssnade en stund på fyllesurret. Samtalen kretsade om taskiga självförtroenden, hur taskig Bosse var som chef, fotboll, värsta ligget och om Lady Gaga var man eller kvinna, transvestit eller lesbisk hermafrodit. Man tyckte i alla fall att hon sjöng bra.
Lasse satt nedsjunken med huvudet mot Anna bröst, snyftande och berättade omväxlande hur kär han var i henne och hur taskig Roffe hade varit i sexan, som aldrig tog ut Lasse till brännbollslaget. Anna tröstade så gott hon kunde, strök hans hår försiktigt och lade resolut hans ena näve på sitt bara lår. Lasse hickade litet, men gjorde ingen ansats till att börja smeka henne. Vid andra änden av bordet hade Risto och Olle börjat tävla i hur många shots de kunde dricka. De hade just svept den tionde, när Bosse och Karin reste sig och tackade för sig. Uffe såg sin chans, reste sig han med och vinkade till de som satt kvar.

Uffe gick förbi karaokebaren, där en liten korean eller japan som bäst höll på att misshandla Abbas gamla slagdänga ”Dancing Queen”, allt under publikens omåttliga förtjusning. Det lät för jävligt, men det verkade inte spela någon större roll. Vid trappan stod det vanliga lycksökargänget och drog i de enarmade banditerna. Fem i rad, det enda som rörde sig var händerna som matade in mynt och sen draget, mekaniska rörelser, åter och åter igen. Ansiktena stela, varken glada eller ledsna. Uffe tog trapporna ner till C-däck och vek av mot sin hytt. Efter några varv hittade han hytten. Efter lite fumlande med nyckeln, fick han upp dörren och skulle just stänga när en fot sattes in och hindrade honom att stänga. Uffe drog förvånat upp dörren.
- Hej, du lilla Uffe. Int ska du lägga dig. För här kommer Risto med en historia du måste höra. Å kanske ska jag schjuunga för dig, en visa från Finnmarken.
- Du, jag tror jag ska sova nu. Du vet, Sara…
- Schiiit i Sara. Perkälä, fruntimmer. Du ska ha en sup här, titta här.
Helröret med vodka var trekvartsfull. Risto trängde sig förbi Uffe och stängde dörren. Sen sjönk han ner på den brits som inte var uppbäddad och fungerade som ”soffa”.
- Nu ska du få höra en jävla historia, som aldrig berättats förr. Lyssna nu…

                                       *

Det blev morgon även denna dag. Över fartyget vilade ett lugn. Inte många var vakna när fartyget närmade sig den svenska skärgården. Det var en timmes färd innan fartyget skulle lägga till vid Värtahamnen.

Vid bord 15 satt Bosses Rör AB:s personal och åt frukost. Alla utom Uffe. Han stod ute på fördäck sedan en timme och gapade i vinden. Han hade kräkts två gånger på förnatten och kände sig som en obäddad säng, bakfull, äcklig och ville bara hem. Mat var det sista han tänkte på. Ville bara nyktra till. Han hade ringt Sara i natt och försökt tala om att han längtade efter henne. Han var så full att han stakade sig på orden redan i början. Det blev visst ”äschkling, duuu, duuu, öhhh” eller nåt liknande innan hon slängde på luren i örat på honom. Uffe visst att han skulle få en rejäl skopa när han kom hem. Det fick bli hursomhelst. Med lite tur kunde han beveka henne med Glenfiddishen. Uffe spottade ut tuggummit och tog genast ett nytt. Försökte fräscha upp stanken i gommen.

Firman tog adjö vid kajen. De dunkade varandra i ryggen, tackade för en strålande konferens och fick till och med Bosse att se lite gladare ut. Tio minuter senare satt Uffe i taxin på väg hem till Spånga. Han kände sig nervös.

Taxin stannade med ett ryck vid garageuppfarten. Uffe sov som en stock i baksätet. Chauffören fick putta en god stund, innan Uffe visade några som helst livstecken. Samtidigt öppnades sidodörren vid garaget och Sara tittade ut. Hon stod med fötterna brett isär och vilade ena handen mot höften. Tre papiljotter stack fram i det tunna håret.
Uffe vinglade ut ur taxin, vinkade lite försiktigt mot sin hustru och fortsatte mot bakluckan. Chauffören lyfte ur rullväskan med rastabandet och sen den blå Baltic Line taxfree-påsen. Uffe försökte sig på ett leende när han med långsamma steg fortsatte upp för uppfarten.
Saras ögon var mörka och Uffe kände hur det knöt sig i maggropen.
- Hej älskling!
- Dags att komma nu va?
- Jamen det var ju askmolnet.
- Ja, och? Och? Hur tror du det här blev för mig då? Va? Försenad arton timmar. Fy fan…
Uffe höll handen över munnen när han passerade Sara över tröskeln. Han ställde ner väsklan och kassen innanför dörren och hängde av sig jacken på kroken, sparkade av sig skorna och fortsatte in till köket. Sara hade redan gått igång med förebråelser och slog sig ner mittemot honom vid köksbordet.
- Jag är så trött. Har knappt sovit. Det gör då ont.
- Samma här… huvudvärk och taskigt med sömn.
- Du har ju varit borta i alla fall. Och svänger in med röd näsa och nästan vinglar in. Det var just en jävla konferens. Sprit, mat och massa baltiska horor. Är det konferens det, va?
Sara knep ihop ansiktet och såg riktigt sur ut. Uffe märkte att hon hade börjat höja tonläget, så han skyndade sig att börja riva i sin kasse.
- Men Sara, vet du…jag har ju köpt present till dig.
- Present? Till mig?
Hon såg riktigt förvånad ut. Det snipiga och eländiga uttrycket i ansiktet jämnades ut något och hon började faktiskt småle lite. Uffe fick luft under vingarna och log tillbaka.
- Jajamen, för det är du värd. En present. Jag har hittat på den själv. Jag kom ihåg nåt som du gillar, från då när vi träffades i början.
- Men vad är det då? Säg, säg!
Hon fnittrade lite fånigt och satte fram händerna.
- Ge mig då, hit med den. Vad är det?
- Jo, du kommer ihåg förut när vi hade båten. Då ville du alltid ha en whisky innan läggdags, och alltid en Glenfiddich, kommer du ihåg?
- Ja, jag minns. Glenfiddich, det måste vara åratals…
Uffe halade fram röret och ställde på köksbordet.
- Så varsågod. Den här är bara din. Så kan du ta dig en stänkare när du känner dig sugen.
Sara strök över röret, fnittrade och log.
- Uffe, du är allt bra omtänksam i alla fall. Jag är lite krävande ibland, jag vet, men det är ju inte för att vara elak.
- Nä, jag vet.
- Du vet, lite överraskningar så här, där du har tänkt till för min skull, sånt betyder rätt mycket för förhållandet, fattar du?
- Jo, jag vet.
- Jag tror faktiskt jag ska ta en skvätt redan nu. De här dagarna har ju varit för jävliga.
Sara greppade locket, tryckte bort det och lyfte upp den pråliga flaskan. Sen förvreds hennes ansikte i en grimas. Flaskan var snygg, men av innehållet  återstod bara en knapp centimeter på botten.
Hennes ansikte förvreds i en grimas, knölades ihop som ett russin innan hon började att yla.
- Din jävel, din jävel, stick, ut härifrån.
Hon höjde flaskan som ett vapen mot Uffe, och han for upp som ett skott och satte fart mot hallen. Flaskan träffade i dörrposten med en smäll. Uffe drog tag i jackan och sprang ned för garageuppfarten. Redan vid brevlådan hade Sara hunnit rusa upp på övervåningen och börjat kasta ut hans kläder på genom fönstret.

                                          @