Jag pressar kroppens celler utåt
spränger alla mina gränser
lämnar sfärens skyddande skal
i en strimmig svans av eld

vid timmen noll nalkas framtid
och
jag svävar fritt i rummet
medan
ellipsen samlar varför

mitt silverskepp flyter sakta vidare
bland tankestrån som flätas samman
bildar meningen i nattens alla hur
för ett kosmiskt spunnet pussel

varje val föder en fladdrande stjärna
som leder färden inåt över kanten
där den stillsamt leende nebulosan
gläntar på den mytomspunna dörren

steget in går genom kvasarens mittpunkt
där ögats regnbågshinna sluter tätt
och evighetens vågkam kan vidgas
för en vila i tomhetens tysta hav

                 @