Idag är det midsommarafton. Per har med tvekan tackat ja till en fest.

Lotta är läkare, nästan 40 år och har två pojkar i 18-20 årsåldern. Hennes ex har en framskjuten position i ett börsnoterat företag, de är helt enkelt skitrika och vet om att vara märkvärdiga för det, mest hon om man ska vara ärlig.
Han åker mycket utomlands i sitt arbete och efter en av resorna sket han helt enkelt i att komma hem. Lolita från Venezuela visade sig helt enkelt från sin bästa sida, och Lasse blev helt såld. Kvar står Lotta med hela den sociala nesan och den stora ensamheten.

Men hon får tröst av det rika folket, premiärlejonen som pussar i luften och till vänster och till höger, nästan som på riktigt. Lotta bor kvar i den ståtliga herrgårdsliknande byggnaden nere vid vattnet, så nära farleden att hon kan sträcka ut handen och klappa Göta kanalbåtarna. Men det blev nog till sist lite löjligt att som ensamförsörjare bo i ett hus i fyra plan på nästan 800 kvm och dessutom med en tomt på 15 000 kvm. Bara kallhyran uppgår till 25 000 kr i månaden.
Nu är det alltså dags att flytta ut och dra sig närmare stadskärnan. En mindre lägenhet får det bli, en liten fyra på 150 kvm. Kanske aningen klaustrofobiskt för en jet-setare men nöden har ingen lag.

Så nu ska det ordnas tack och avskedsföreställning för 5 år i kåken, samtidigt som det ju även är tack och adjö för 20 års äktenskap. Lotta och Lasse träffades tidigt, levde ganska passionslöst, det ena året lades till det andra och de kom alltmer att bara materiellt försörja varandra, levde "snällt" utan utbrott i sina stenansikten, vid sidan om varandra istället för med och för varandra. Så undra på att Lotta blivit bitter. Det har nog också kommit som en insikt för henne att inte nog med att Lasse och hon förkvävt känslorna under alla år, utan hon står nu även väldigt ensam mitt i livet.
Så det får bli en kombinerad avskedsfest i form av midsommarkalas. Inbjudningskorten är exklusiva och handskrivna, naturligtvis. Klädsel "kavaj" som nån smart typ i fyllan och villan bestämt betyder kostym av någon anledning.

Per är väl inbjuden för att representera en slags kulturklick i stan, en sån där "udda typ" som spelar musik och ordnar konserter, bl. a spelade hans band på Lotta och Lasses 10-årsjubileum. Hit kommer man inte ensam. Så Per har en tjejkompis, Lina som gillar flärd och fest. Hon har nog läst alla vett och etikettböcker som finns, för hon kan då föra sig, elegant och uppmärksam, snygg och charmerande. Så Per har bjudit med henne. De tar en taxi till villan, eller godset snarare och bär med sig en blomma klistrad på en bra vinflaska, vilket ju både är snyggt att titta på och praktiskt eftersom den kan drickas upp när gästerna äntligen gått hem. 

Uppfarten är magnifik med stora träd i en allé, och framför entrén finns en flaggstång och vattenspel runt vilken det löper en grusad cirkelformad gång där bilar kan svänga upp och släppa av folk. Naturligtvis har någon krattat grusgången med kam, vilket är rätt onödigt eftersom redan ett dussintal taxibilar varit där och lämnat av gäster. På gräsmattorna, stora som fotbollsplaner, står olika trädsorter i blom och det ligger en tung doft i luften av syrén och hägg. Längst ner åt höger om byggnaden finns möjlighet till bad, där man har hägnat in en del av farleden så det ser ut som en bassäng, med hoppställning och brygga. Någon av gästerna har tagit båten till festen. Den ligger och glänser bredvid badanläggningen och har väl tre miljoner hästkrafter eller nåt, så man kan åka över till Danmark över lunchen om man har lust.

De traskar upp på trappan, ytterdörren står öppen så de tar sig in i den salsliknande hallen. Värdinnan är just i färd att gnida näsan mot Sessans kind, en afrikansk hälsningsceremoni som vunnit insteg i den västerländska kulturkretsens högre maktboningar. Sessan är hon som håller i turismen i stan. Per och Lina tar sig fram, överräcker vinpava med blomma och Per får den obligatoriska pusselipussen i luften vid båda kinderna. I det läget får han lust att ta tag i värdinnan, bryta ner henne i liggande ställning och ge henne en brännande djupkyss, skaka till henne lite så hon vaknar ur den högdragna attityd som har härjat henne de senaste 20 åren. Hon är som en robot, väldigt intellektuell, påläst men som en stel mask, trampmina, med all naturlighet förträngd. Det ser ut som om munvinklarna börjar dra sig nedåt. Det är väl likadant som med bröst, rumpa och mage, en tidens och gravitationskraftens långsamma omfördelning av hudyta. Eller bara ett tydligt tecken på att hennes neutralläge är förgrämd negativism och pessimism. Annars är hon en vacker kvinna, högrest, vackra ögon, smärt kropp med vackra bröst, men hennes mun förråder henne. Ja, det är dags nu för de vanliga komplimangerna.

- Men hej, vad kul att ni kunde komma. Vilken häftig topp du har Lina. Var har du köpt den? Lina himlar lätt med ögonen som svar.
- Den här gamla trasan. Det minns jag inte ens. Men du då, är det siden? Och vad fräckt med samma mönster som på väskan, Gud vad snyggt!

En plattitydernas krigsdans utspelar sig, en dans över rivalers företräden och måttligt ärliga komplimanger mot den imaginära fienden. Känn på dem lite, visa inte vad du känner, spela på. Per glider upp mot Lotta, lutar sig in mot hennes öra.
- Psst Lotta. Jag tycker den här överdelen du har framhäver dina bröst på ett jävligt sexigt sätt.
Hon tar tre steg tillbaka, som om hon just har bränt sig, tittar lite argt på honom. Kanske finns en antydan till något spefullt där längst in, men det är inte säkert.
- Men Gud så du säger, vad du är fånig jämnt. Hon daskar till honom på axeln och ser över hans axel några nya gäster som kommit in i hallen.
- Vi får prata mer senare, måste gå nu. Hon hissar upp leendet mot de som är bakom och tränger sig fram.

Per funderar lite. ” Hon har säkert stått framför spegeln och pushat upp, vridit och vänt på sig, kollat in om brösten ser tillräckligt fylliga och sexiga ut och sen tål hon inte ens en komplimang.” Han är i alla fall nöjd med sin komplimang och går vidare in mot trädgården på baksidan, stärkt i tron att i alla fall ingen av dirrarna där har sagt nåt liknande till henne. Han flinar till, kommer att tänka på om hon inte i alla fall kommer att komma ihåg den repliken med störst nöje när kvällen är slut. Vem vill inte höra att man är väldigt attraktiv på alla sätt, särskilt när mannen just har seglat iväg till annat land med sin nya latinokärlek?

Ja, sen är det rundvandring på terassen, Det känns lite meningslöst att gå runt och hälsa på 30 personer, av vilka högst 5 intresserar en. Man kan gå runt, mumla James Bond 30 ggr och alla ser helt nöjda ut.
Ja, där står de likt tuppar gubbarna, i glänsande skor, försöker hålla in sina halvrunda magar i mörkblåa kostymer, lite fyllsvullna kinder och vattniga blickar. De utgör premiärfolket, badande i sprit och andligt konserverade. Bara för att jävlas har Per till sin mörkgrå kostym tagit på sig en alldeles svart T-shirt och på kul ett par snygga gympadojjor. Det är ju inte särskilt anmärkningsvärt annars, men i det här sammanhanget utgör det mer av en provocerande krigshandling. När han hälsar på Gustav och Lisa, ser han hur Gustav med avsmak sneglar ner på hans gympaskor.
- Visst är dom snygga? 595 spänn på Sportex! säger Per och håller fram den högra. "Ska du köpa får du skynda dig för rean är slut på lördag."
- Knappast! Han ger Per ett överlägset kallt leende. Det betyder nog att han inte har några planer på att handla såna här dojjor. Det ser ut som att han loskar lite i mungipan i riktning mot skorna. Per vänder och går. Sånt skit glömmer man inte.

Hälften av paren känner Per lite ytligt, bl. a är den där advokaten från smedjefesten i fredags med igen, nu med hustru.
- Vad fan, är du med nu igen? frågar han.
- Javisst. Vad gör man inte för lite gratismat. De ler i samförstånd.
Hennes pojkar serverar, de ser ut som svärmorsdrömmar båda två, långa, smala och ljusa med korpralrak bena i håret. Den äldste läser visst medicin och den andre har inte gått ut gymnasiet ännu. De ser lite besvärade ut i de där vita kyparkavajerna Lotta har fixat fram åt dem. Det är konjak och cider med bär som välkomstdrink. Tydligen oerhört inne bland sånt folk som vill få fart på trista fester, men Per har inte druckit det förut. Det är gott, lite som skumpa med udda smak. Så är det snittar och minipiroger med nåt kött. Per är hungrig så där ryker en 4-5 stycken. Lina puffar honom lätt i sidan, orkar säkert inte med de giriga attityden.
- Vi ska ju äta sen, viskar hon och ser lite strängt på honom.
- Jaja, men jag är hungrig ju, gnölar han som en missförstådd barnrumpa.

Vädret är ljuvligt, en skön sommarkväll, lagom varmt och alldeles stilla. Flaggan hänger rakt nedåt och det syns inte ens en vindil på vattnet nere vid bassängen.
Efter en evighet av småprat eskorteras de av en "hovmästare" till ett stort partytält, som står i en dunge. Där är en buffé uppdukad med allsköns lax, krustader, vaktellår, fiskfärs, aioli och rosenbröd, pluttigt pluttigt och sen cambozolaost med några kex och vindruvor. I tältets bortre ände står ett bord med en rejäl laddning vin, vitt californiskt till maten. Så de slår sig ned och hamnar vid samma bord som en massagezonterapienergi-å-lite-till egen företagare som är kul. Hon pratar lätt och uppsluppet, är lite "bonnig" i språket eftersom hon är västgöte och låter som "Roy och Roger" ungefär. Mittemot sitter en kvinna eller kanske mer en tjej som har en firma som utvinner sand ur glas. Det är lite oklart hur det går till, men det har med återvinning att göra. Annars tycks den kommersiella slutprodukten lite andefattig, kan det verkligen löna sig? tänker Per.

Per gör en lov runt andra bord och uppsnappar lite spridda samtal här och var.

Alla sitter fint, benen ihop och servetten i knäet. Man har arbetat sig inåt genom besticken och tagit glasen från höger till vänster. Man har skålat i den ordning som föreskrivs och gett respektive bordsdam den uppvaktning hon kan begära. Det verkar handla om höga skatter, börsen, semesterresor man minns, egna arbetet och vad jobbiga ungdomar är nuförtiden. Sen toppar man anrättningen med bil&båt, kläder och lite teater. Man behöver inte vara statistiker för att få fram hur de senare samtalsämnena är strikt uppdelade mellan män och kvinnor.

                                                    *

Så höjs temperaturen avsevärt och andra sidor börja träda fram. Alla dricker och äter och det blir mer högljutt. De fina i:na suddas ut, garden sänks mer och mer. Till och med den där Gustav som nästan loskade på Pers dojjor, börjar visa sitt inre. Senare under kvällen kommer det fram att han är stadens i särklass mest illa omtyckte gynekolog. Men nu är flaggan i topp och han drar visor vid bordet och vill få igång sången.

Efter maten är det kaffe avec i huset. Där står ett rejält batteri med spritsorter, det är konjak, whisky, gin, vodka och likörer. Det mesta av det här är väl hemsläpat av Lasse, under den tid det begav sig. Per kryssar sig fram mellan flaskorna och hittar till och med sin favorit Lagavulin, en maltwhisky från Islay som är så rökig och ekig att man nästan får stickor i näsan. Så efter kaffe med konjak är det dags för en rejäl whisky i glaset. Alla sitter nu inne i huset och är bänkade i olika soffgrupper i nedervåningen. Snickelisnacket kan börja.

Efter ett tag blir alla ganska surriga och det är inte mycket kvar av polishen. Alkoholen börjar även åstadkomma vissa personförändringar hos gästerna.
Bertil på bussbolaget har den egenheten att han börjar få svårt med läpprörelserna, tungan och läpparna hänger inte med riktigt. Sluddrandet gör att det börjar bli svårt att höra vad han säger. Efter ytterligare en halvtimme sitter han ensam vid sitt bord med en rejäl grogg i handen. Ingen vill längre lyssna. Och han verkar slutat ha nåt att säga, eller bryr sig i alla fall inte längre om ifall någon längre lyssnar.
Ylva på Landstinget börjar tro att hon är sångerska och har tryckt upp sig med ansiktet en cm från Kenneth och sjunger "Låt mig få tända ett ljus". Det låter för jävligt. Ylva börjar se rätt risig ut också. Håruppsättningen har halkat ner åt vänster sida, ögonen börjar se fyllblanka ut och klipper oregelbundet med långsamma blinkningar. Den röda klänningen har kasat ned över ena axeln och halva bh:n hänger bar. Kenneth själv har somnat i fåtöljen, sover med öppen mun och slutna ögon. Han kan inte försvara sig mot Ylvas locktoner.

Per strosar ut på den västra altanen och ser ner mot bassängen och båten. Där står två figurer på ostadiga ben och pissar i kors i vattnet och delvis även mot båtstäven. Avundsjukan vet inga gränser ibland, det gäller att på något sätt ge igen för andras framgång. De stödjer varandra med ena armen om den andres axel och vajar fram och åter. De börjar sjunga nåt som i alla fall på håll låter som Taube.   
I musikrummet har Yngve knäppt upp västen och tre knappar i gylfen, spillt lite rödvin på bröstet och fått sockerkaka i håret. Han pratar med Kalle, åkaren, fyllrund och flåsig, och de snackar om porrsajter och brudar med "justa rattar".
Längst in i musikrummet sitter Gunnar och Jenna och har börjat gräla. Det gäller något ödesdigert tilltag tidigare under kvällen då Jenna på skoj klappat en av serveringspojkarna i stjärten. Jag hör ord som brukar användas i gräl, "ska du säga...din jävla idiot...hur fan kan du...du då...om du en enda jävla gång...aldrig mer...borde skämmas...står inte ut...dra åt helvete." Den mänskliga organismens fantasi är inte så välutvecklad när vi är ilskna, det mesta har en tendens att upprepas.  

Nu börjar dansen. Det är först nu alla har försatt sig i ett mentalt tillstånd där man börjar bejaka sin inre känsla att vilja ha kul. Det är glada skratt, rop och fest, modern musik blandas med alltifrån Frank Sinatra, Beatles och Stones. Sönerna har säkert blandat upp skivsamlingen lite.

Per dansar med värdinnan, den väna sköna. Han tycker att hon känns som en kall grogg, stel som en pinne och avståndstagande. Kanske måste hon agera så för att maskera sin längtan. Den som kunde bryta hennes permafrost skulle kanske upptäcka en erupterande vulkan av återhållen lust och känslighet, filosoferar Per under dansen. Andra dansar på i ordnade par, småpratande och med hög mysfaktor. Lina har fått till det med Jonas, och de dansar hellre än bra och med ett avstånd mellan kropparna på max en millimeter.
Det börjar ta sig ordentligt efter en stund. Buss-Sune har ett rejält grepp om Sonias bakdel och hasar runt golvet till "Love hurts." Trots att golvet är jättestort lyckas de krocka med Torbjörn och Gunilla hela tiden. De skrattar hysteriskt, tar nya tag och rumlar vidare i dansen. Efter en bugg-låt som innehållit en del snurrningar ställer sig Gunilla på knä och spyr i en stor benjaminfikus, som står uppställd vid dörren. Torbjörn passar på att gå ner på knä och lystet smeka hennes lår och försöker kyssa henne på halsen, medan Gunilla gör avvärjande rörelser med ena armen. När hon till sist försöker komma upp på benen hjälper Torbjörn till, tappar balansen och drar med henne i fallet tvärs över en keramikkruka, som går i tusen bitar.
Buss-Sune har fått nog av dansen och sitter vid fikabordet och äter gräddtårta med händerna. Han gapar, gör en sked av höger hand och proppar i sig så det mesta hamnar som en smet runt munnen. Samtidigt hostar han ihärdigt, som om han har satt något i halsen.

                                                   *

 Per är vid det här laget ganska dragen själv och får för sig att gå husesyn. Det är stora 1800-talsrum med stuck, bröstpanel och kolossala kakelugnar. Allt är så vackert, som från en annan tid. Det är fyra våningar med hur många rum som helst. Per stannar plötsligt till utanför ett rum, hör ljud som han sätter i samband med en viss slags aktivitet. Blir ju nyfiken, det är ju som på klassfesternas tid med lite hångel på rummet nästan, böjer sig ned och tittar genom nyckelhålet. Där inne lyckas han urskilja sin tidigare ”skoväns” mullrande stämma. Nu har den överlägsna röstens ornamenterade språk reducerats till "ja, ja, där, där..." som ackompanjeras av en kvinnas "åh, åh, åh-röst". Den senare rösten tillhör i varje fall inte hans fru, men kan på grund av de entoniga stönen inte riktigt placeras. Det är även svårt att se henne genom nyckelhålet för Gustavs arsel fyller ut det mesta av utrymmet. Han guppar på med sin håriga stjärt och man kan bara se två mjällvita ben sticka ut runt hans höfter. Per känner ett fniss stiga upp i kroppen, sen far fan i honom eftersom han känner sig lite pjutt på gubbens messerschmidtsattityd tidigare då de hälsade. Per känner försiktigt på handtaget men de har låst om sig. Så han knackar på med hela knytnäven, hårt, högt !! Så ropar han in genom nyckelhålet.
- Gustaaaaav! Din fru letar efter dig. Ska jag säga att du håller på med en gynekologisk undersökning? Kommer du?
Effekten är omedelbar. Allt stannar av, det blir dödstyst på insidan innan de börjar småviska med varandra. Per vänder på klacken, visslar hela vägen ned. Kan man tänka, så det går till på finkalas vid tvådraget på natten.

Lite senare ser Per när Gustav kommer ned i nedervåningen. Han är tystlåten, introvert, möter inte Pers blick. Men Per ser öppet och glatt åt hans håll, väl medveten om att Gustav vet om att det var Per som stod på utsidan av dörren. Per är lite störd över att han aldrig fick klart för sig vilken kvinna det var som kände sådan spänning av att dra iväg till våning 3 i huset, dra av sig kläderna och sen ha sex med den gode Gustav. Någon som sökte lite förbjuden frukt kanske.

Vid tredraget börjar även Per klippa med ögonen. Den sista halvtimmen har han pratat med Maria och Oscar, superfrisören som känner halva stan och gärna berättar historier om vad kunder har berättat under färgning och föning. Per reser sig och säger till Lina, som sitter nedsjunken i en rosa soffa tillsammans med Oscar, stans mest kända psykolog och terapeut, att han ska leta reda på Lotta för att avrunda. Lina överväger för ett ögonblick att dra med sig Oscar hem för lite mer privata seanser, men ändrar sig. Hon nickar mot Per, säger ”ok, det är dags att tacka för oss”. 

                                                       *

Per går runt och betraktar eländet, hur människor ligger halvt utslagna men ändå på ren reflex sörplar i sig ännu en grogg eller bärs. Han behöver luft och går ut på trappan för att ta några varv runt huset. Vid trappan på baksidan ser han en ihopsjunken gestalt. Det är Lotta. Han går fram till henne och sätter sig bredvid. Hon är alldeles tyst och verkar varken se honom eller nåt annat heller. Ögonen verkar stirra rakt ut i mörkret och hon ser ledsen ut.

- Hur är det Lotta? frågar Per. Hon suckar tungt, vrider lite på huvudet ifrån honom och viftar lite med händerna för ansiktet, som om det skulle hejda tårarna. Hon drar ett djupt andetag.
-  Inget särskilt. Skit i mig. Jag blir så här när jag dricker sprit, ledsen liksom. Det kommer över mig hur allt är.
-Hur är allt då? Egentligen. Du mår inte så bra, det syns ju lång väg.
- Jag går runt som en bomb ungefär. Skärper mig, håller masken. Men sen ibland brister allt och jag känner mig liten. Och övergiven.
Tårarna rinner nu i en allt stridare ström. Per stryker henne över ena kinden, känner plötsligt en ömhet komma över sig, en medkänsla över hur hon egentligen har det.
- Å dom här ska vara vänner till mig. Jävla snyltare och skitförnäma skuggor. Jag skiter väl i dom å dom skiter i mig. Jag är företagsläkare på den där jävla advokatbyrån som är här. Hade jag inte jobbat där hade vi varit hälften så många på festen. Fan, jag har inga riktiga vänner egentligen.
Hennes gråt blir nu ännu kraftigare. Per lägger armen om henne och hon lutar sig lealös som en docka mot hans axel.

- Å så den jävla Lasse. 20 år har vi varit tillsammans å så drar han bara och vill bara ha kontakt genom advokater och papper. Som om vi inte känner varandra. För en jävla magdansös från Sydamerika. Snart tar han barnen med. Lockar med studier och fina jobb i Venezuela. Jag har ju ingenting att sätta emot...ingenting...inget. Hon snorar nu ljudligt och har övergått till en hackande djup gråt.
- Och den där jävla Gustav, skulle trösta trodde jag. Jävla kräk snörvlar hon på.
Per stelnar till lite för en sekund, kväver ett fniss men droppar ämnet.
- Du, vi sitter här en stund bara. Det är ok att du gråter av dig. Du har det jävligt nu. Men det kommer att vända, tro mig. Allt vänder, ge det lite tid bara.
Per gör en paus, stryker henne lite över ryggen. Fortsätter efter en stund.
- Du har allt inom dig, behöver bara få det på plats. Lite egen tillit bara. Trivas med att stå på egna ben. Skaffa nya vänner och sammanhang. Som är dina och inte fixade genom Lasse. Det är en resa men det kommer. Du är en överlevare tror jag. 
De pratar på en stund till och Per känner hur hon efter hand slappnar av lite i hans armar, att hon andas lugnare och kanske i alla fall lyssnar något på det han säger. Efter en stund känns det som om hon nästan sover.

Plötsligt tar hon ett djupt andetag och reser sig upp.
- Ja du, det kändes skönt att få gråta lite i alla fall. Hon ler lite skyggt mot Per. "Å jag ska tänka på de där du säger."
- Gör det. Sänk garden och känn efter. Kämpa inte med att tränga undan allt. Du kommer att kunna gå vidare, jag bara vet det. Fan Lotta, du är ju smart, har bra jobb och är ju en vacker kvinna, jordens kap. Dessutom har du ju schyssta lökar, det har jag ju redan sagt.
Per lutar huvudet bakåt och prövar ett skratt. Lotta fnissar med honom, ler faktiskt lite busigt under lugg.
- Fy fan, det känns gott att få höra lite sånt där. Att man inte är ett gammalt surt och patetiskt vrak.
De reser sig upp och avslutar sitt lilla spontana möte med en kram. Den är innerlig, varm och inbjudande.
- Du är bra på att prata om sånt här. Skulle du ha hemskt emot om jag slår en signal om jag känner för att prata lite? frågar hon allvarligt.
- Det är helt ok. Kan jag hjälpa till på nåt vis så vill jag det. Du har ju mitt mobilnummer.

Hon stryker hans kind och tittar honom länge i ögonen, reser sig på tå och pussar honom på pannan. Sedan säger de "hej då" och Per fortsätter sin avbrutna promenad runt huset och går sen in för att leta reda på Lina. 

                                                    *

De stapplar fram i natten, Lina med skorna i handen och Per med kavajen över hennes axlar. De är lite fyllesugna på nåt ätbart och stannar vid en sån där dansk "pölsemannen" för en korv. De strosar sedan hemåt mot hennes port. De är mycket goda vänner, kan kramas och ge varandra en uppskattande puss men har sina gränser eftersom de inte vill äventyra sin vänskap. Vid endast två tillfällen har de hamnat i säng med varandra, men de har tummat på att inte ha det så framgent. Så de skiljs där och han väntar tills han ser henne tända uppe i sitt kök på 3:e våningen, vet att hon är hemma ordentligt.

Per går längs spårvagnsrälsen. En och annan fiskmås är vaken och struttar runt på gatan. Han känner sig som "den ensamme cowboyen" som vandrar hemåt, hör nästan gitarrplinket i bakgrunden och nån country&western låt skrålas fram av en whiskeyhes stämma.

Trycker upp hissen till 4:e våningen. Sätter sig med ett glas mjölk vid köksbordet, sitter där medan morgonen vaknar runtomkring honom. Det där matta softa ljuset letar sig in från sidan i rummet, fortsätter över soffbordet, fåtöljen och det lilla matbordet. Han skrattar till, tänker på Lottas 150 kvadrat. Här sitter han i sin lägenhet. Med 32 uppmätta kvadrat. Men varken bitter eller nedslagen.

Med uppbådande av reservkrafter reser han sig upp.

Kollar mail en sista gång. Man vet ju aldrig.

Tar bort överkastet. Släcker lampan.

Somnar. Utan blommor under kudden

               @