Första gången jag såg dig hade du redan sett mig flera gånger om. Du var så obetydlig. Ingenting. Men när jag väl såg dig, då tittade jag en gång till. Och vår historia började.

”Kom hit”, sa jag till dig. ”Berätta vad du vill”. Ett ögonblick såg det ut som att du skulle gå din väg. Men du stannade kvar. Rodnande. ”Jag vill ha dig”.

Vart jag än gick följde du med. Du slutade leva själv. Du sa att du inte hade levt innan mig. Jag skakade på huvudet och log. Men jag glömde säga tack.

Jag fortsatte träffa andra. Trodde inte det spelade någon roll. Du sa aldrig att jag inte fick. Fast jag anade vad du kände. Men slog det ifrån mig. Och du log snällt. ”Tack för att jag får vara med dig”.

Min respekt för dig försvann mer och mer. Varför sa du inte ifrån? Varför gav du inte igen? Satte upp gränser, eller gick därifrån? Och du suddades ut. Blev obetydlig igen.

Jag drev med dig inför andra. Sa att du var min hund. Dina ögon blev svarta och blanka. Jag låtsades att jag inte såg.

Sista dagen vi sågs, kom jag just hem. Jag hade varit någon annanstans. Utan dig. Jag mötte dig i hallen. Knuffade dig ur vägen för att jag var trött. Vi sa ingenting. Eller så kommer jag inte ihåg.

Nästa morgon var du borta. Men dina saker var kvar. Någon ringde, jag vet inte vem. Sa att du var död. Jag blev arg. På dig. För att du hade lämnat mig.

Sedan började jag gråta. Gör det än idag. Och jag ångrade allt. Att jag slösat bort ditt liv.

Och att jag aldrig sa tack.