Kommer du ihåg när vi pratade om snökristaller? Att ingen kunde vara den andra lik. Men jag påstod att det kanske kunde finnas ändå. Två lika. För hur kan man vara så säker? Du började predika om vetenskapliga saker. Jag orkade inte lyssna helt. Och vad spelar det för roll? Snön kommer ju ändå.

Det intressanta i situationen var du. Hur levande du blev. Din inlevelse fascinerade mig. Men när jag log, trodde du att det var ett hån. Att jag drev med dig. Och jag förklarade aldrig hur det var. Jag ville inte ge dig det.

Så var det med allt. Det blev alltid bråk. Om onödigheter. Missförstånd.

Vi tröttade ut varann. Tills inget fanns att säga mer. Och vi gav båda vika. Åt varsitt håll.

Ibland undrade jag över oss. Om det fanns någon mening. Men då sträckte du dig efter mig. Och allt blev rätt igen.

Det fanns sån energi oss emellan. Sprakande, gnistrande, pirrande, stark. Vi såg på varann och jag blev helt matt. Jag ville ge dig allt fint och underbart och vackert. Men samtidigt ville jag göra dig illa. Eller värre…

Det kom ett slut. Eller det var snarare som att det bara rann ut. Vi slutade bråka. Vi slutade prata helt. Vi orkade inte ens se på varann. Och jag var så less.

Nu har vi inte träffats på flera år. Men jag tänker på oss ibland. Alla skratt och alla bråk. När allt var bra och när allt var svårt. Jag längtar inte tillbaka, men ångrar heller ingenting. Du var min och jag var din. Och det vi haft är alltid vårt.