Jag har åkt på en livslång resa,
En ständig flykt från mig själv,
Som tagit mig över berg och hav,
Genom isländer och skogsdomäner,
Bara för att komma till insikten,
Att tomheten som slagit rot där inne,
Inte står i förhållande till världens geografi.

När den största saknaden lever på insidan,
Ter sig världen som föga mer,
Än en projektion av det inre svarta,
Och inte ens de dimmiga, sotiga stjärnorna,
Kan skänka lugn.
Du och jag, tomheten och ensamheten,
Är nu ett med regnet.

Det finns ingen plats för oss,
I den här världen.
Och inte heller i nästa,
Eller den därefter.

Tomheten sträcker sig över livets gränser,
Och dödens ödemarker.
Avgrunden är min vän,
Och jag är avgrunden.