regnfolken

bygger murar med vatten
glänsande
kristallkupoler


tonar in
i

stegens
runda gatstenar

minns händerna
händerna vilka ömt lade dem


till barfotavalv
vari andningen är vitskimrande


ur

rosengården
andas purpurfjärilar


dofterna
komna är

ur den vilken mjuktassad
följt stigen ur

berget med den tunna luftens blåsilver


blåsilverelden
brinner silverrök


förenar
natt samt dag
dag samt natt
i hennes kupade

morgonskymningsögon


alltmedan
orangemantlar

rör vid silverklockor i dalens



hjärtbladsskålar
vaggar
liv

and i näckroshamn
följer bladens lagda
hjärtgolv


golvet vaggar mjukt
vassens höga plymer


årorna
stiger upp ur bädd
andas
ro


ylskogar
viner runt uråldriga träd


kristaller strålar
ur sfinxers
genomskådande

var
var är ditt hjärta


i natthamnarna
broderade hon
gryningens silverrosenbård

kaveldunens
grind är öppnad


ur dimman vandrar
ett ansikte
över havets stillhet


rosensilke
tonar bardens mjuka stämma


till han vilken rör vid lyrans strängar

därvid stenträden växa


hon är den trettonde i ringen

spegelns
spegelskålens
spruckna gång helas

ur ylskogen stiger
sopranstigar
ur
mollackord


druidorden skälver
stämhöga

trumman glöder i nattsolens händer
målar deras mötes


talande skuggbårder


bär bloss i händer


havspilarna


flätorna är lösta


håret böljar i havets
rörelse


ur tårar komna ur
ögonglober


kanalerna är frigjorda

släcker kvedosången

in i hennes tystnad

alltmedan
gnistor stiger

taltröst
breder ut taltrastens strupfärder

in i hennes
komna

tystnad