Det var en kort sekund under en av låtarna som du böjde dig mot mig och satte ditt ansikte när mitt och jag kunde känna din andedräkt mot mina läppar.
Det var som om allting annat stannade, allt som fanns var vi.

Jag kom ihåg hur dina läppar kändes när dom var tryckta mot mina.
Jag minns ärret på din överläpp.

När vi sen kramades efteråt glömde jag hur arg jag var för att du lämnade mig ensam och liten till att ruttna i min egen ångest.

Jag hade nog glömt varför jag valde dig från första början.

Tankar blev till ett sms.

"Det är liksom som om hon är min soulmate och jag inte är hennes. Det gör mer ont än något annat har gjort under det här pissiga halvåret.
Vad gör man liksom när man fortfarande känner allt det där fina för sitt ex och hon troligtvis hoppas att man blir påkörd av ett tåg liksom. HON HAR HITTAT SIN SOULMATE OCH HÄR ÄR JAG OCH ÄR REDO ATT GE HENNE MITT HJÄRTA PÅ ETT SILVERFAT VAD FAN ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG?"